Kroppen, ditt fängelse, ditt verktyg.

Jag har vart med om en jävla resa för att komma till denna övertygelse, och jag har en bra bit till att gå, innan jag fullt ut kan slå mig till ro, om det ens är en möjlighet i denna verkligheten. Först och främst vill jag göra klart föra alla er (godtrogna ) läsare, att jag först och främst fokuserar på det som är verkligt för mig just nu och mitt till synes ''vanliga'' liv. Jag förstår att det ''viktigaste'' här i livet är att jobba och tjäna för sitt upphälle, vilket jag gjort sen tidigare tonåren.

Men något annat jag tycker är ännu viktigare, är att förstå vem du är och varför du tänker som du gör. För att göra en lång historia kort, så har jag själv varit fängslad bakom dessa osynliga galler, med betydelselösa skuldskänslor och målat upp situationer allvarligare än vad de egentligen har varit. Detta har enbart skett i mitt intellekt, i mitt huvud där alla mina fördomar, allt samvete, allt tyck och tänk sitter och gnager och föder. Det finns en liten tråd som beskriver lite av min resa på ett mer neutralt sätt https://www.flashback.org/t1721912.

Jag har tillfrisknat från depressionen och det tillsåndet jag då befann mig i, medveten om att jag lika väl kan hamna där igen. Jag var också med om två psykoser där ena var omedveten och lite mer lättsam, den andra var medveten och mycket mer kraftfull. Varför jag fattat att den första var en psykos, är för att jag fick en tillhörande depression som inleddes någon månad efteråt det agressiva tillstånd jag befann mig i. Men jag håller också på att ta mig ur en tredje psykos, där endast mitt ego kan hindra mig från att komma ur den.

Jag har förstått att jag har ett medvetande och ett intellekt, mycket viktigt att skilja dem åt, men också viktigt att lära sig samarbeta och forma egot/intellektet till något gott. Ditt ego är varken gott eller ont, det finns bara till där för att hjälpa dig klara av denna fysiska verklighet, och fungera någorlunda. Men med ett illa slipat ego så är du mer fången och dina fördomar och åsikter blir svårare att rubba. Mitt medvetande har, och kommer alltid att finnas jag använder mig av det nu och kommer alltid att använda mig av det. Ni som tror något annat får gärna göra det, mig gör det ingenting för det är eran huvudvärk, jag hoppas ni hittar eran panodil.

Just nu har jag lite brådis, men jag tycker vi ska diskutera om hur ni har funnit er väg ut ur erat fängelse, ja det finns mycket att diskutera, frågor är välkomna !

Mvh!

Vissa saker ser jag som egots fällor, som t ex självömkan. Det har jag lidit av pga en kronisk sjukdom och mitt sätt att handskats med det har varit att både känna en ilska till "GUD" och till att bara vara allmänt bitter och såg verkligen alla negativa sidor som det tillförde och kunde tillföra mitt liv, fick min diagnos , diabetes typ 1 året 2005.

Efter att varit i princip en bitterfitta ett par år så läste jag en bok, Lycka! av Dalai Lama och Howard C Cutler. Någonting i boken handlade om att man skulle försöka ändra på perspektiv, minns inte exakta stycken men tog till mig en hel del av boken.

Ett år efter min diagnos träffade jag en granne till mig, en finsk zigenare 30 års åldern, han gick rakryggad och nöjd för att handla ett paket cigaretter, och jag hälsade på honom och snackade ett tag.

Inget konstigt i sig, man träffar på folk lite kors och tvärs, greijen är den med den här killen att jag inte sett han på ett antal år efter det första mötet, men stötte på honom av en slump några år efteråt. Han som förut gick rakryggad rullar nu helt plötsligt med en permobil. Snubben har en väldigt stark variant av sjukdomen MS, han kan inte göra någonting själv, han behöver hjälp med allting, precis allting. Hans kropp är verkligen bokstavligen ett fängelse

Då såg jag en röd tråd, varför ska jag sitta och tycka synd om mig själv och mina problem när jag fortfarande kan röra mig fritt, jag kan resa , jag har möjlighet att göra vad som helst av mitt liv, kan njuta av att vara ung, visst jag kan inte äta och dricka precis som alla andra, men jag har fortfarande ett liv som jag kan forma fritt. Ibland måste man uppleva vissa saker för att förstå dom.

Min mormor sa alltid till mig när jag inte gillade hennes mat "Tänk på barnen i alla fattiga läder som dör av svält osv osv" För mig var det ändå som att jag bara hörde orden.

poletten trillade ner, 15 år senare.

Det är nog på det där sättet jag personligen tror att man kan överkomma sitt ego på, genom att uppleva saker och ting, Jag tror att genom starka upplevelser så kan man ändra på negativa spår som gnager ens medvetande dag efter dag.

Ja självömkan är en destruktiv företeelse som varken du eller din omgivning mår bra av.

Men det är också en väldigt bra sak att lyssna på vad andra har att säga, att förstå vad de har att säga och huruvida deras åsikter skiljer sig från din, så får du lära dig att acceptera och respektera. Jag tror det finns en anledning till att vi fick två öron och en mun, för att du ska kunna lyssna, annars hade det varit tvärtom. Talets gåva är också en bra sak, och det är svårt att hålla käft för den som har mycket att säga (min egenskap ).

Såg att denna tråden inte blev så populär, kanske var lite fattigt diskussionsunderlag eller så är det så att det här ämnet är måttligt uttjatat. Har sett en del liknande trådar om det på psykologi/psykiatri forumet, men där har människor mest sett det som en dålig sak, att allting känns meningslöst och vissa tappar lusten för livet. Jag känner precis tvärtemot, att detta är ett fenomen som kan vara mycket hjälpsam i livet. Jag säger inte att jag är ''upplyst'' man skulle väl kunna säga att jag fick ett typ av uppvaknande som är en del av den processen. Men än så länge är jag bara i blomstadiet, och det känns som att jag får vatten på min kvarn, när olika typer av händelser uppenbarar sig som jag inte kan avfärda som bullshit .

Jag är övertygad om att vi har vandrat in i en epok, där fler och fler av oss vaknar upp ur sina materialistiska och ytliga begär. Nu menar jag inte att jag helt och hållet sitter med knäna och ögonen i kors och mumlar ''Om Mani Padme Hum'' även om det kanske är det jag borde göra . Jag är fortfarande materialistisk men inte på det sättet att det verkar sjukt. Jag är medveten om vad jag kan vara benägen till i vissa situationer som kan uppstå. Men jag låter det bara vara, jag försätter mig inte i dessa situationer längre och har ändrat om vissa rutiner i mitt liv.

Fel frågeställning egentligen, vägen ut ur fängelset/verktyget/farkosten är svår att hitta, men inte helt omöjlig. För det är ju din kropp, kan man säga som fungerar som en farkost för din själ, som gör dig medveten. Ursäkta mig, nu blev det lite veligt, kanske någon förstår ?


Frid!

Killen i rullstolen då. Han sitter och beklagar sig, kanske han en dag får syn på en man som är Helt och hållet förlamad från skalpen och neråt. Då kanske han tänker precis samma sak som du. "fan är jag så otacksam för att jag är handikappad för".