2012-01-03, 18:33
#1
Skrev för en tid sedan ett inlägg om varför opioider är utmärkta rusmedel. Det återger som tripprapport betraktat mina upplevelser av råopium och oxykodon, men även inhalerat heroin, morfin och diverse läkemedel av samma slag. Utanför står fentanyl, tramadol och dylikt. Jag är självklart beredd på att modereringen kanske inte släpper igenom den här typen av rapportering.
Min erfarenhetsbas är bred. Mycket bred. Mitt kön och min vikt är irrelevant. Oxykodon har ett akut rusmoment om två till fyra timmar från kännbar berusning, med ett avklingande som kan pågå över en hel dag. Råopium brukar hålla mig moffad i sex till åtta timmar, med vågor av akut ruspåverkan, med ett kvarhängande rus upp till femton-tjugo timmar från dosering.
Det är absolut och villkorslös fridskärlek man kommer i kontakt med när någon av tungviktarna kommer till sin rätt. Personer som erfarit chocken MDMA ger när den presenterar sig inbillar sig gärna att där går gränsen för människovarelsens förmåga att hämningslöst älska. Jag menar att det inte stämmer, för mig kom överbevisningen från opioiderna. Råopium smält i munhålan, närmare bestämt.
En del psykedelia och dissociativer bjuder ibland på döds- och nära-döden-upplevelser. Att återkomma efter en evighet av att inte finnas, av att alla fantastiska varelser och det obeskrivligt eleganta kosmos inte har varit i existens, har visserligen för mig en karaktär av återfödelse. Det kan ändå inte mäta sig med intimiteten i att helighetens essens kysser mig ur en perfekt nod till att allt är perfektion och oavsett om jag vänder mig till litteraturen, komponerandet eller masskultur på TV så syns ingenting annat än den bästa möjliga värld.
Inget Leibniz-trams om att förnuftsmässigt måste denna världen vara så bra som möjligt, utan under ytan där finns en sanning oxykodon, opium, heroin och morfin ofelbart drar undan slöjan från. Väsensgrunden, existensbegreppets ideal enligt surputten Platon, prins buddha Shakyamunis frihets- och frigörelsekoncept, Jungs utforskade mörker, Spinozas vansinnesgenomarbetade precisionsdjup; allt finns där som en äkta allsmäktig omsorg. Morfin och heroin kan visserligen fördunkla mitt tänkande något, men opium och oxykodon låter mig sammansmälta med en välsignelseartad kärlekssida hos varenda bokstav i mina mest kära böcker, men det går också att (långsamt, visserligen) lyfta ned något av Erica Jong och spendera några timmars ren osjälviskhet (jag finns inte när väl rusomslutandet skett, endast ett enda underverk i enhet) med att vara själaglad över hur fantastiska skrönorna i verket är.
Det går utmärkt att äta på opioider. Laga mat kräver äggklocka, annars blir gärna kok överkokta eller saker fasttorkade i stekpannan, men även katastrofer kan njutas helhjärtat och då ser jag nästan aldrig smaken som sådan för min inre blick utan snarare hur ljuvligt omtänksamt födan har kommit till mig. Splatterreportage på nyheterna, som varvas med nutidens biafrabarn och några kräk som skämtat hårdhänt med penis i lågstadieelevers utsöndringsvägar gör mig såklart djupt sorgsen till mods även om tio, tjugo, trettio, fyrtio milligram läkemedelsgraal genomsyrar mig. Men till skillnad från tjacket ger det mig inte tekniska lösningar eller idéer om hur associationsjuridiska konstruktioner skulle kunna pragmatiseras, istället ringer jag till medlemmar ur min familj efter en närmast rituell churchillruskning som sträcker upp rösten. Sedan samtalar jag med nära och kära om vikten av att låta det egna livet komma andra till godo och välgång som gåvogärning, göra motvalskärringvänliga gärningar istället för business kring människor i plåga.
För att återvända till döden. Det är en mycket god vän till mig, slakta djur för mat, träna mig till soldat av plikt men sedan skarpladdat arbete i Sverige, vänner som dött av droger eller olyckor, släktingar i dödsångest istället för mårfintläge och nära vänner på bruksdjurssidan, och många fler. Tiotals gånger har jag upphört. Allting har gått om intet. LSD i orimliga mängder har särskilt lett dit, men även utmärkt stordos ketamin när tolerans inte var på riktigt ännu. Allt konsoliderat med min person. Prydligt och smidigt kopplat till identitet och så vidare.
Ändå. Vill jag stirra Gud Fader Nirvana Gabriel-Muhammed och hela djävla lyckan i vitögat, då är det de obetvingligen klargörande opioiderna som krävs. I den själsliga lisan upphör också mycket djupt liggande psykosociala, själsliga eller andliga spänningar, såsom vid en allvarlig, millenieåldrigt traditionsbärande bikt där verkligen allt, även det konstnärliga, klaffar (något jag inte förunnats mer än ett par gånger, och min konfession är heller inte papistisk eller ortodox mer vid ingivelse under resor). Det är en sak att veta att allting förändras, allting dör, allt medvetande lider, alla människor gör fel. Det är en sak att acceptera och biträda efter förmåga. Men för mig krävs det vallmoderivat för att kunna tro på min egen förmåga att förlåta, inte bara i det lilla samhället kring mig, utan allt som behöver betraktas från ett perspektiv av outsinlig nåd.
Sådana romantiserande mysticistiska tankar bär jag runt på utan att egentligen längta efter att bli moffad igen. Det är helt enkelt skäl till tacksamhet att ha varit där och kunna minnas tydligt och klart vad det var som verkligen fanns då för min arma åsyn. Inte bara en gång, utan massor, har jag haft helt underbara sessioner med MDMA, men den emotionella bokföringen har aldrig sträckt sig längre än till närmsta vänner och eventuella andra deltagare, framförallt fördunklas minnet, förvrängs, av den serotonergt betingade övervärderingen av intryck, m.m., som ligger i det rusets natur. Flum blir kvar. Om än så härligt och illusoriskt klarsynt det än är under pågående rusning, det kan inte överträffa detaljgraden och uppenbarelsekvaliteten hos opioidfamiljens giganter. Varken under påverkan eller i det riktiga livet där den riktiga plikten att eftertrakta sina medmänniskors frigörelse från smärta hela tiden finns skugglikt närvarande.
Min erfarenhetsbas är bred. Mycket bred. Mitt kön och min vikt är irrelevant. Oxykodon har ett akut rusmoment om två till fyra timmar från kännbar berusning, med ett avklingande som kan pågå över en hel dag. Råopium brukar hålla mig moffad i sex till åtta timmar, med vågor av akut ruspåverkan, med ett kvarhängande rus upp till femton-tjugo timmar från dosering.
Det är absolut och villkorslös fridskärlek man kommer i kontakt med när någon av tungviktarna kommer till sin rätt. Personer som erfarit chocken MDMA ger när den presenterar sig inbillar sig gärna att där går gränsen för människovarelsens förmåga att hämningslöst älska. Jag menar att det inte stämmer, för mig kom överbevisningen från opioiderna. Råopium smält i munhålan, närmare bestämt.
En del psykedelia och dissociativer bjuder ibland på döds- och nära-döden-upplevelser. Att återkomma efter en evighet av att inte finnas, av att alla fantastiska varelser och det obeskrivligt eleganta kosmos inte har varit i existens, har visserligen för mig en karaktär av återfödelse. Det kan ändå inte mäta sig med intimiteten i att helighetens essens kysser mig ur en perfekt nod till att allt är perfektion och oavsett om jag vänder mig till litteraturen, komponerandet eller masskultur på TV så syns ingenting annat än den bästa möjliga värld.
Inget Leibniz-trams om att förnuftsmässigt måste denna världen vara så bra som möjligt, utan under ytan där finns en sanning oxykodon, opium, heroin och morfin ofelbart drar undan slöjan från. Väsensgrunden, existensbegreppets ideal enligt surputten Platon, prins buddha Shakyamunis frihets- och frigörelsekoncept, Jungs utforskade mörker, Spinozas vansinnesgenomarbetade precisionsdjup; allt finns där som en äkta allsmäktig omsorg. Morfin och heroin kan visserligen fördunkla mitt tänkande något, men opium och oxykodon låter mig sammansmälta med en välsignelseartad kärlekssida hos varenda bokstav i mina mest kära böcker, men det går också att (långsamt, visserligen) lyfta ned något av Erica Jong och spendera några timmars ren osjälviskhet (jag finns inte när väl rusomslutandet skett, endast ett enda underverk i enhet) med att vara själaglad över hur fantastiska skrönorna i verket är.
Det går utmärkt att äta på opioider. Laga mat kräver äggklocka, annars blir gärna kok överkokta eller saker fasttorkade i stekpannan, men även katastrofer kan njutas helhjärtat och då ser jag nästan aldrig smaken som sådan för min inre blick utan snarare hur ljuvligt omtänksamt födan har kommit till mig. Splatterreportage på nyheterna, som varvas med nutidens biafrabarn och några kräk som skämtat hårdhänt med penis i lågstadieelevers utsöndringsvägar gör mig såklart djupt sorgsen till mods även om tio, tjugo, trettio, fyrtio milligram läkemedelsgraal genomsyrar mig. Men till skillnad från tjacket ger det mig inte tekniska lösningar eller idéer om hur associationsjuridiska konstruktioner skulle kunna pragmatiseras, istället ringer jag till medlemmar ur min familj efter en närmast rituell churchillruskning som sträcker upp rösten. Sedan samtalar jag med nära och kära om vikten av att låta det egna livet komma andra till godo och välgång som gåvogärning, göra motvalskärringvänliga gärningar istället för business kring människor i plåga.
För att återvända till döden. Det är en mycket god vän till mig, slakta djur för mat, träna mig till soldat av plikt men sedan skarpladdat arbete i Sverige, vänner som dött av droger eller olyckor, släktingar i dödsångest istället för mårfintläge och nära vänner på bruksdjurssidan, och många fler. Tiotals gånger har jag upphört. Allting har gått om intet. LSD i orimliga mängder har särskilt lett dit, men även utmärkt stordos ketamin när tolerans inte var på riktigt ännu. Allt konsoliderat med min person. Prydligt och smidigt kopplat till identitet och så vidare.
Ändå. Vill jag stirra Gud Fader Nirvana Gabriel-Muhammed och hela djävla lyckan i vitögat, då är det de obetvingligen klargörande opioiderna som krävs. I den själsliga lisan upphör också mycket djupt liggande psykosociala, själsliga eller andliga spänningar, såsom vid en allvarlig, millenieåldrigt traditionsbärande bikt där verkligen allt, även det konstnärliga, klaffar (något jag inte förunnats mer än ett par gånger, och min konfession är heller inte papistisk eller ortodox mer vid ingivelse under resor). Det är en sak att veta att allting förändras, allting dör, allt medvetande lider, alla människor gör fel. Det är en sak att acceptera och biträda efter förmåga. Men för mig krävs det vallmoderivat för att kunna tro på min egen förmåga att förlåta, inte bara i det lilla samhället kring mig, utan allt som behöver betraktas från ett perspektiv av outsinlig nåd.
Sådana romantiserande mysticistiska tankar bär jag runt på utan att egentligen längta efter att bli moffad igen. Det är helt enkelt skäl till tacksamhet att ha varit där och kunna minnas tydligt och klart vad det var som verkligen fanns då för min arma åsyn. Inte bara en gång, utan massor, har jag haft helt underbara sessioner med MDMA, men den emotionella bokföringen har aldrig sträckt sig längre än till närmsta vänner och eventuella andra deltagare, framförallt fördunklas minnet, förvrängs, av den serotonergt betingade övervärderingen av intryck, m.m., som ligger i det rusets natur. Flum blir kvar. Om än så härligt och illusoriskt klarsynt det än är under pågående rusning, det kan inte överträffa detaljgraden och uppenbarelsekvaliteten hos opioidfamiljens giganter. Varken under påverkan eller i det riktiga livet där den riktiga plikten att eftertrakta sina medmänniskors frigörelse från smärta hela tiden finns skugglikt närvarande.
