Bara en teori

Jag har en lite galen teori kring vår sökande efter liv i universum.
Vi koncentrerar oss på tid och avstånd, men tänk om det handlar om storlek istället?

Vi människor har vår storlek, sedan finns det otroligt små objekt för oss och otroligt stora objekt i universum. Tänk på en bana från det minsta till det största, och det finns ingen början eller slut, samma som universum. (en gåta när började allt och var slutar det)
Tänk om vi är någonstans på denna storleksbanna bara.

För några hundra år sedan hade vi smarta filosofer och vetenskapsmän, men dom hade ingen aning om vad en bakterie var eller något om vår solsystem.

Jag pratar om en storleksbana, varför är det så att stjärnor som är närmast oss är alltid dom minsta, eller våra närmaste galaxer är alltid dom minsta, och dom största är alltid längst bort?

Vi har nyligen upptäckt bakterier, vad kommer vi att kunna zooma in om 100 år? Eller hur stora objekt kommer vi att kunna se om 100 år där ute?

Vi brukar säga vår sol är perfekt för vår överlevnad, månen också osv... Ja för vår storlek, men det finns solar där ute tusentals gången större än vår, kanske passar den perfekt till mycket större varelser som bor där.

Dvs. Om vi vill upptäcka liv långt borta ifrån oss kanske vi ska förvänta oss att levande varelser där är extremt mycket större än vi, och tvärtom, okänt liv runt om oss när vi har vidare utvecklat våra mikroskop, som vi gjorde när vi upptäckte bakterier.
Om det nu handlar om en storleksbana istället för endast avstånd som vi räknar med nu.

Helt galet jag vet Men så var många dagens fakta för 100 år sedan.

Tittar vi på tiden då våra ödlor sprang rundor säger dom deras storlek hade med syremängden på jorden att göra.

Och JA det skulle gå... om där fanns en stol större än våran som belysta en planet som jorden och den låg i den procentliga ramen så utan tvekan där kunde vara ting som var enorma MEN det handlar ÄN om syrehalten... inte storleken.

Ganska intressant tankesätt, har själv gått i liknande tankar. Men vad jag vet så är det nog inte möjligt för saker och ting att bli så mycket mindre.
Jag vill också tro på en mer intelligent civilisation långt ifrån oss och då tror jag en civilisation som skulle bestå av större varelser inte är så trolig :/

Men det är exakt vad jag pratar om, vi tror inte det just nu för att vi vet allt..
Människor för 200 år sedan visste också allt. För hundra år sedan trodde man att allt redan var uppfunnet. Hur stora är vi människor egentligen? Vad ska vi jämföra oss med? Tänk djupt, det finns inget vi kan jämföra oss med egentligen, bara en omgivning som vi kan observera just nu, samma omgivning kunde vi inte se för några årtionden tillbaka. Så hur stora eller små är vi egentligen?

Väldig intressant tanke må jag säga. Jag är ungefär i samma banor som dig. Det som fascinerar mig mest är nästan de små organismerna vi nu idag inte kan se.

Det som finns ute i rymden har jag också tänkt på. Vi pratar om annat liv då. Det borde ju vara organismer vars uppbyggnad och materia är något vi aldrig kan uppfatta. Vi har ju en begränsad kunskap inom vilka olika slags materier det finns.