Relationsberoende?

Note: Detta är mitt första inlägg på FB, be nice eller rätta snällt

Lite kortare bakgrund om mig själv för att ni lättare ska kunna ställa en förmodad diagnos

Är 24år och brinner verkligen för mina mål som jag satt upp i livet, som bland annat innefattar detta. Ett bra avlönat jobb = riktigt stabil ekonomi.
Renovera klart ett hus som jag ägt sedan jag var 19 och för närvarande hyr ut.
Arbeta ner skulder, skaffa finare lägenhet finare bil etc etc.

I relationernas värld har jag blivigt dumpad en gång, detta i högstadiet av en snygg men väldigt kaxig och virrig tjej som bara lekte med mig. Fick senare veta att hon hade haft en riktigt traumatisk uppväxt. Detta tog knäcken på mig något fruktansvärt och satta stop för min självkänsla ganska dramatiskt. Resten av mina relationer kan sammanfattas till mitt problem.



Behöver hjälp med ett eventuellt beroende som gäckat mig allt för länge.
Har så långt tillbaka jag kan minnas hoppat från förhållande till förhållande med ett och samma resultat vilket innebär gråt å grin från tjejens sida medans jag själv (mot min egen förvåning) är oberörd och kall som en sten.
Bör ju nämnas att detta handlar om halvårs långa till 2års långa förhållanden, (tjejer som jag verkligen velt få det att funka med) och inte några helg ragg.

Gjorde precis bort mig igen med en 20 år gammal tjej.
Denna sistnämda stackaren var absolut den finaste och mysigaste tjejen jag träffat och jag tvivlar på att jag träffar någon av samma kaliber igen( iaf till utseende). Jag var ordentligt nerkärad och såg verkligen en framtid med denna. Hon var dock väldigt väldigt tyst och engagerade sig sällan i samtalsämnen med fler personer än mig. Kompisar störde sig en del på just det, men detta faktum viftade jag bort som att "Hon är bara blyg." Allt slutade iaf enligt regeln, jag gjorde slut och hon fatta ingenting.

Har försökt analysera mig själv men kommer bara fram till samma skit = jag är ett kännslokallt svin som inte duger till annat än att såra folk och som därför bör skjutas av. Har pratat med några nästående om saken och inte fått ett jota till hjälp bland annat av min något flummiga mor som med orden "Du måste hitta dig själv och bli vän med dig själv först" och sen dansade iväg med ett peacemärke i pannan (inte ordagrant). Ja fatta noll. Blev helt yr efter det förvirrade telefonsamtalet (att detta ens skedde över telefon är illa nog). Sprang in på toan och spydde samtidigt som jag inte riktigt fattade vad som hade hänt.

Allt är nästan på plats i min så kallade "livsplan". Har ett väl avlönat jobb 430k NOK/året som MekaniskDesigner på ett av de största konsult bolagen innom olje och gas.
Huset börjar ta form och bilen som jag siktar på är snart i hamn. MEN jag lyckas inte med dessa förbannat söckersöta tjejerna OCH till råga på allt så är det jag sj som gör slut!!

Förstår mig inte på mina egna och alltid så impulsartade känslor. Förstår om en del av er säkert tänker, "idiot, vad fan har du att klaga över" men detta har ärligt talat gått på tok för långt, detta är mitt 5 "långa" förhållande som jag får panik i och drar i hambromsen för. Jag känner att jag sakta bryter ner mitt eget välmående och jag HATAR verkligen att såra. Är så fruktansvärt svårt att med ord förklara denna bisarra situation. orkar inte med mig själv längre, känner mig riktigt riktigt deprimerad.


Finns det någon som varit eller är i samma situation snälla ge lite feedback!

Handbromsen*

Hur är relationen med dina föräldrar? Det är rätt vanligt att folk som söker bekräftelse på det här viset ofta gör det för att försöka kompensera för något de saknade i barndomen (vanligtvis att en förälder är frånvarande mycket).

När man känner att man har rannsakat sig själv och inte kan ta sig längre på egen hand, det är då man ska ta hjälp av någon utomstående som kan titta på ens problem. Ibland hjälper det, och ibland inte, men det är iaf värt ett försök. Och med utomstående menar jag inte en familjemedlem utan en psykolog.
Det hjälper mer än man kan tro.

Edit: Tilläggas ska också att jag själv regelbundet går hos en psyk. pga liknande problem. Att gå till en psykolog innebär inte att man är svag, det innebär att man är stark nog för att våga ta tag i sina problem.

Beskriv mer ingående varför du gör slut. Vilken är känslan? Hur resonerar du? Vad är du rädd för? Annat?

Kanske skulle du haft större framgång med tjejer som istället för att vara mest bara "sockersöta" varit tillsammans med personer du mår bra av att vara med - om än sockersöta. Det ska klicka på alla plan för att funka.

Det är väl dina egna lite skeva framgångsidéer som sätter krokben för dig. Bättre vara lycklig än ha till utseendet sötaste tjejen?

Du talar också på få rader om hur framgångsrik du är, men - lycka kan inte mätas i pengar, andra ägodelar eller snygghet. Finns sånt så är det extragåvor att vara tacksam över, men det går inte på djupet ner i själen.

Jag ser relationen med mina föräldrar som väldigt öppen och varm, kan prata med båda två om vad som helst. Dock kan du ha en poäng när det gäller frånvaro, då mina föräldrar separerade när jag var 4-6år ungefär. Pappa stannade kvar och mamma flyttade långt bort med min 9år äldre syster, dom flyttade runt en hel del ca15mil när dom bodde som längst bort. 2helger i månaden skulle ja vara hos dom, vilket jag inte gillade nå vidare om jag minns rätt.

Har funderat på att besöka psykolog för att som du säger få prata ut inför någon som verkligen kan klassas som utomstående och kanske få lite konstruktiva råd.

Lite mer precist på vilka grunder sökte du dig till psykolog om man får fråga?
Kände du dig som mig, hemsk som på ett ovetande men brutalt sätt utnyttjade tjejer för att på något vis fylla ett tomrum? Hmm,, kanske är det som är hela roten till allt när det gäller mig själv.
Närhetsberoende snarare än relationsberoende. Ja vet inte.

Använder min senaste relation som referens.

Till en början är jag "kär" (tror ja, kommer egentligen inte ihåg hur man ska känna längre), allt går bra och vi har det hur mysigt som helst.
Mellan fasen går fint men då vill man ha in kompisar i bilden också, detta gick väl mindre bra med tanke på hennes tysta personlighet, kändes obekvämt att sitta hos någon utan att hon sa ett ljud, men ändå så gillar jag henne så mycke att allt fortlöper utan att jag gör något. "hon är ju så sago söt och go mot mig, hon har inte gjort nått fel alls egenligen, jag älskar henne", tänker ja för mig själv.
I det senare skedet känns det forfarande "bra" och på ytan är allt som vanligt. men jag bär på en väldigt tung sten inombords, en frustration som jag regelbundet kväver, men som bubblar upp allt oftare när jag inte är med henne. Känner mig isolerad från vänner. kvävd. Har inte tid till annat i största allmänhet. Känner att livet bara går. Känner att jag hela tiden måste spela någon slags perfekt person som alltid är glad och alltid ska visa vad mycke jag tycker om henne och älskar henne. Ska ju erkänna att sjävla kontakten mellan oss inte var så sjukt bra då hon sällan pratade om känslor medans jag som alltid öppnade mig väldigt fort men som sagt utan något gensvar. Alla mina känslor är bara en enda stor soppa, och för tillfället nu känner jag bara att jag vill ha tillbaka henne. Be så hemskt mycke om förlåtels och säga samma sak som hennes kalla, näst intill hatiska och överbeskyddande moder sagt till henne "han är ett svin och du är värd någon som älskar dig för den du är, får ja prata med honom, fy fan ta han, fy fan ta han, vi har ju pratat om det här!" (detta fräste hon i bakgrunden då allt sprack när hon och jag pratade över telefon och allt jag kände bara kom upp till ytan, notera att tjejen i fråga är 20år).
Tog jävligt hårt på det här då jag egentligt tyckte så himla mycke om henne men att det enligt mig inte skulle ha funkat i längden, då vi var väldigt olika som personer. Jag känner mig verkligen som ett hemskt monster.
Det mest sjuka i kråksången är att under vårat samtal blev jag iskall, hon grät som om hon skulle dö medans jag inte fick fram en enda tår. Bara lugnt och kallt sa som det var, ville trösta men med vadå. Dagarna efter mådde jag som ett vrak och var näst apatiskt ledsen över vad jag gjort.

Ligger kort och gott väldigt mycke i det du säger. Men jag kände ändå att denna sista tjejen vill ja ha, hon är ju "det" jag letar efter. Möjligen är det något jag bara fått för mig och att jag egentligen bara varit kär i ett utseende.

Formulerade mig kanske lite fel då jag skrev "livsplan" borde givetvis varit "kariärsplan" istället. Jag vet att lycka inte kan köpas för pengar allt jag vill är bara att hitta rätt men någonting har än så länge satt stopp för det eller så har jag helt enkelt inte hittat "den" (som det ska ältas med så övermycke med hela tiden). Men vägrar samtidigt att inse det faktum att jag ska vara tvungen att välja det ena eller det andra, för det är så det ligger till menar du, eller? Tack för svar!