2011-12-17, 02:26
#1
Jo, det är så här att jag mår allmänt dåligt, riktigt dåligt, har verkligen dåligt självförtroende och självkänsla. Ska berätta lite om mig själv så ni kan förstå.
Jag är en grabb på 18 år snart 19 som kommer från en välbeställd familj som verkligen älskar mig och vill att jag ska lyckas här i livet. De gör verkligen allt för att jag ska må bra och trivas men jag är bara otrevligt och nonchalans mot dem, har en syster som älskar mig mer än allt annat på denna jord men jag är extremt otrevlig nästan hatiskt och visar verkligen ingen kärlek tillbaka till henne. Jag skäms verkligen men jag kan bara inte visa min kärlek, har så otroligt svårt att vissa mina känslor för alla jag känner. Samma sak när det gäller de få flickvänner jag har haft, har svårt att visa hur mycket jag verkligen älskar dem, vilket har lett till att jag har dåligt självförtroende för det motsatta könet som gör så att jag känner mig osäker och vet inte riktigt hur jag ska bete mig mot dessa vackra varelser. Har sabbat många flickors kärlek till mig genom detta...
Jag kan titta mig i spegeln och tycka jävlar vad snygg jag är idag, medans nästa sekund tycka är jag verkligen snygg i dessa kläder? Kommer polarna tycka att jag ser töntig ut?
En annan grej är att jag är extremt trött hela tiden och är väldigt lat, orkar verkligen inte göra resa mig upp och verkligen ta det där steget eftersom jag är rädd att det ska glida iväg eller att jag ska misslyckas, är verkligen rädd för att misslyckas, för om jag gör det kommer jag inte våga att göra om det. Vilket påverkar allt som jag gör, från att plugga till provet eftersom jag "tror" att redan har misslyckas med det.
Alla mina vänner tror att jag är den lyckligaste killen i världen som har allt och kommer bli den som lyckas i livet, för jag har ständigt pengar som jag gärna delar med mig av eller ger bort för att jag inte vill förlora de vänner jag har. De skulle nog förstå mig ifall jag berättade om hur jag känner mig men vågar inte eftersom jag tror att de kommer tycka jag är svag.
Jag drömmer mig oftast iväg om att jag är en lyckligare person eller att jag har flyttat utomlands och lever ett glatt liv, men jag fastnar allt på var ska leva först kan det vara i USA nästa dag i Australien, har allmänt svårt för att bestämma mig och lever hela tiden i framtiden och har extremt svårt att leva i nuet.
Som jag sa tidigare om det motsatta könet är jag rädd att ta det där steget med att gå fram och bara prata blir genast stum och tyst samt kommer inte på nåt att säga, vilket har lett till att jag är oskuld.
oj vad långt det blev, har så mycket mer att skriva men är för trött och det skulle bara bli ännu mer osammanhängande. Men det var skönt att skriva av sig!
Hur ska jag göra för att förbättra mig och bli lyckligare?
Lider jag av borderline, om så fall hur blir jag "frisk"?
Tack för besväret// remixutoheaven
Jag är en grabb på 18 år snart 19 som kommer från en välbeställd familj som verkligen älskar mig och vill att jag ska lyckas här i livet. De gör verkligen allt för att jag ska må bra och trivas men jag är bara otrevligt och nonchalans mot dem, har en syster som älskar mig mer än allt annat på denna jord men jag är extremt otrevlig nästan hatiskt och visar verkligen ingen kärlek tillbaka till henne. Jag skäms verkligen men jag kan bara inte visa min kärlek, har så otroligt svårt att vissa mina känslor för alla jag känner. Samma sak när det gäller de få flickvänner jag har haft, har svårt att visa hur mycket jag verkligen älskar dem, vilket har lett till att jag har dåligt självförtroende för det motsatta könet som gör så att jag känner mig osäker och vet inte riktigt hur jag ska bete mig mot dessa vackra varelser. Har sabbat många flickors kärlek till mig genom detta...
Jag kan titta mig i spegeln och tycka jävlar vad snygg jag är idag, medans nästa sekund tycka är jag verkligen snygg i dessa kläder? Kommer polarna tycka att jag ser töntig ut?
En annan grej är att jag är extremt trött hela tiden och är väldigt lat, orkar verkligen inte göra resa mig upp och verkligen ta det där steget eftersom jag är rädd att det ska glida iväg eller att jag ska misslyckas, är verkligen rädd för att misslyckas, för om jag gör det kommer jag inte våga att göra om det. Vilket påverkar allt som jag gör, från att plugga till provet eftersom jag "tror" att redan har misslyckas med det.
Alla mina vänner tror att jag är den lyckligaste killen i världen som har allt och kommer bli den som lyckas i livet, för jag har ständigt pengar som jag gärna delar med mig av eller ger bort för att jag inte vill förlora de vänner jag har. De skulle nog förstå mig ifall jag berättade om hur jag känner mig men vågar inte eftersom jag tror att de kommer tycka jag är svag.
Jag drömmer mig oftast iväg om att jag är en lyckligare person eller att jag har flyttat utomlands och lever ett glatt liv, men jag fastnar allt på var ska leva först kan det vara i USA nästa dag i Australien, har allmänt svårt för att bestämma mig och lever hela tiden i framtiden och har extremt svårt att leva i nuet.
Som jag sa tidigare om det motsatta könet är jag rädd att ta det där steget med att gå fram och bara prata blir genast stum och tyst samt kommer inte på nåt att säga, vilket har lett till att jag är oskuld.
oj vad långt det blev, har så mycket mer att skriva men är för trött och det skulle bara bli ännu mer osammanhängande. Men det var skönt att skriva av sig!
Hur ska jag göra för att förbättra mig och bli lyckligare?
Lider jag av borderline, om så fall hur blir jag "frisk"?
Tack för besväret// remixutoheaven
