Sanna syntetiska apriori satser (som kausalitet)

Satser som är syntetiska apriori är inte härledda ur andra satser och de är inte empiriskt verifierbara. Men en del såna satser verkar vara sanna ändå, som att alla händelser har en orsak. Jag undrar vad det finns för förklaringar till detta, och vilka satser som anses vara sanna syntetiskt apriori.

Hans-Hermann Hoppe och Ludwig von Mises har kanske en intressant förklaring i form av praxeologin (vetenskapen om mänsklig handling). Eftersom vi är handlande individer så vet vi av oss själva en del saker om handling. Som att handling får konsekvenser och att man bara kan välja ett av flera ömsesidigt uteslutande handlingsalternativ. För det är så handlande individer fungerar, vi kan "se" detta inom oss själva utan att det är objektivt mätbart eller logiskt härlett.

Hur kan man formulera fler såna självklara satser, kanske såna som inte har med mänsklig handling att göra? Hur upptäcker man dem?

Den mest kända filosofen jag känner till som behandlar syntetiska apriori-satser är Immanuel Kant. Ett av hans exempel som lättast fick mig att förstå är att den kortaste sträckan mellan två punkter alltid är en rak linje. Detta finns inte inneboende i begreppet "avstånd mellan punkter", men likväl är det så, alltid. Detta är inget man behöver säkerställa med empiriska bevis, det går att resonera sig fram till, precis som det går att resonera sig fram till att 7+5=12. Varken sjuan eller femman har begreppet tolv "i sig", men man kan aldrig någonsin få ett annat svar, och det behöver ej heller verifieras med empiriska bevis, det kan bevisas apriori.

Dessa är mina två favoritexempel på syntetiska apriori-satser, mycket på grund av deras banalitet.

Hans exempel har ju dock visat sig vara falskt. Men det är korrekt, de som påstår att syntetiska a priori satser finns, brukar söka skydd i "åskådningen", som Kant gjorde det.

TS, satsen "alla händelser har en orsak" är syntetisk, men dens sanning kan inte avgöras a priori (vilket Kant bara antog, men han var också förbländat av den nya fysiken), och faktisk verkar den vara falsk.

LucNN,
Jag tolkar ditt tonfall som att du menar att det kanske inte alls finns några syntetiska sanningar apriori. Vad är då startpunkten för något resonemang? Även positivism bygger ju på några förgivettagna sanningar, eller hur?

I vilken mening då? Det diskuterade synsättet är väl visserligen inte särskilt populärt idag, men du får det att låta som ett regelrätt bevis, är så fallet?

Är det en hänvisning till kvantmekaniken, vilket i nuläget nog snarast åtminstone delvis är att betrakta som ett argument from ignorance, eller är det något annat du grundar dig på?

Jag är absolut ingen expert på praexologin men vill ändå påminna om en del saker:

Det var den norske filosofen Melöe som startade den här grenen av filosofin som utgår från Heidegger och andra tidigare filosofer (Wittgenstein, bl.a.). Man kan säga att praexologin är en hermeneutisk variant liknande den som Husserl och Lévinas m.fl. filosofer formade, till vad vi i Sverige tidigare kallade kontinentalfilosofi.

Det är ur ett positivistiskt synsätt absolut inga sanningar man kommer fram till utan man resonerar sig mera fram till vad olika företeelser har för mening eller vilket fenomen (fenomenologi enligt Husserl) olika saker är för (den friska) människan.

Det handlar om etik (Lévinas) och andra mellanmänskliga företeelser (språk, ekonomi etc.) oftast.

De här grenarna av filosofin har tillämpning just inom vårdetik, där man kan säga att människors lika värde är ett axiom som man visserligen kan härleda men som man ändå aldrig kan ifrågasätta inom vården, åtminstone inte i de grundläggande stegen av vårdplanering och dagligt vårdarbete.

(Däremot kan vissa patienter ges företräde till vård men det är då ändå alltid utifrån ett humanistiskt perspektiv man gör de övervägandena.)

Jag menar att Kant utgick från att Euklidsk geometri var den enda, och det är alltså falskt med ett okvalificerat påstående av den formen. Och ja, jag syftar på kvantmekaniken. Oavsett vad man tycker och tror om kvantfysik, så är det ganska allmänt erkänd, att ingen deterministisk tolkning är gångbar. Och även om det inte är givet, så är Kants påstående faktiskt att "En varje händelse har en orsak" är sant och med säkerhet sant a priori. Min poäng är bara att det finns en ganska god konsensus om, att påståendets sanning inte ges a priori (som i meningen: en sanning givet i åskådningen, som inte kan betvivlas oavsett vilka erfaringar vi kommer ha i framtiden. Sen är jag faktiskt själv ganska sympatisk gentemot rationalism, och jag stör mig inte på syntetiska a priori sanningar (även fast jag inte är säker på, att jag tror, de finns).


Jag ved inte om det finns syntetiska a priori sanningar. Nej, positivismen bygger inte på syntetiska a priori satser. Det finns skillnad mot ounderbyggda syntetiska satser, och sedan satser som är syntetiska a priori.

Ni får gärna argumentera för att det finns såna satser, det enda jag gjort är att påpeka att Kants exempel inte är så bra.

Ett axiom för positivismen är väl att det inte finns några syntetiska satser som är sanna apriori? All kunskap om världen antas vara hypotetisk och falsifierbar genom observation. Ja, förutom just detta antagande som positivismen vilar på, så klart, för det antas vara syntetiskt och apriori sant! (Självmotsägelse)

Här är ett videoklipp av en föreläsning av Hans-Hermann Hoppe på temat. Börja 36:30 in i klippet:
http://mises.org/media/authors/164/HansHermann-Hoppe

Jo, men grundtesen är inte syntetisk a priori. Jag fattar inte varför alla alltid påstår det. Själv tycker jag att Popper pekar ut problemet bra: det är ett kriterium för mening, som inte själv är begrundat, idet man inte kan etablera det utan att förutsätta det. Men betrakta nu satsen:

En sats är meningsfull om och endast om satsen antingen är analytisk eller empirisk verifierbar.

Denna satsen kan tolkas antingen som ett empiriskt påstående: det finns meningsfulla och meningslösa satser, och om vi undersöker dem alla vill vi finna att de meningsfulla utgörs av de som är antingen analytiska, eller de som kan verifieras.

Denna tolkningen håller inte, då den förutsätter ett kriterium för meningsfullhet, som ju satsen egentligen var. Då kan vi tolka den analytiskt, som en språkkonvention:

Meningsfulla satser, definition: analytiska eller verifierbara satser.

Den är dock arbitrær, och inte vad de logiska positivisterna påstår. Som Copleston påpekar, så förutsätter en begrundelse av satsen att positivism är sann, och positivism är en metafysisk position, som inte kan hitta erfaringsstöd. Så satsen är inte verifierbar, och därmed meningslös. Det gör positioner som har detta meningskriterium som grund inkonsistenta i detta henseende. Men det är inte samma sak som att hävda att satsen är sann a priori, då vi med syntetiska sanna a priori satser avser satser som är syntetiska och vars sanningar begrundas a priori (med stöd i fakultet som positivismen nekar existerar, t.ex. åskådningen). Det är dock inte inkonsistent för den logiska positivist att hävda att satsen är sann och a priori, men att dens sanning inte kan begrundas (det som är inkonsistent är att den är syntetisk och a priori, och därmed metafysisk och meningslös, men utöver det är problemet bara att den inte kan begrundas). Meningslösheten är ett stort problem, och det är den principiella obegrundbarhet också, men det är två skilda problem. Wittgensein gick sågar med på båda. Obegrundbarheten erkände han. Han liknade erkännandet av sin filosofi med att använda en stega till att komma upp på ett platå, för därefter att sparka bort den - ett pragmatisk steg helt enkelt. Det gör positionen mystisk, varför man skämtsamt påstod att de logiska positivister prädikade för invigda. En av de logiska positivisterna (minns inte vem) har sagt att den logiska positivismen är världens sämsta filosofi för världens bästa metod (eller något i den stilen).

Det verkar vara mer bekant än jag trodde, att positivismen vilar på "mystisk" grund. Vore det då inte mer konsekvent att skippa positivismen för att istället utgå från att det finns även syntetiska apriorin? "Självklarheter" som man kanske kan kalla det.

Vilka de självklarheterna är, vilka syntetiska satser som är sanna apriori, kan man väl sen ha olika ansatser för att ta reda på. T.ex. kanske att den minsta mängd av såna satser som förklarar mesta möjliga observationer?

Eller att självklarheter kommer ur subjektiv kunskap (subjektiv observation av sin egen natur kanske man kan säga). Och om man är en handlande individ så känner man subjektivt till vissa självklarheter som är en förutsättning för handling (som praxeologin enligt Mises menade, vad jag förstår) inklusive kausalitet: att varje handling får konsekvenser.

Ja. Det är just det som är Hermeneutik. Fast man kallar "självklarheter" för förförståelse.

Denna förförståelse bryter man sedan mot observationer (om kan göras på olika sätt) som analyseras med deduktion eller induktion, för att sedan skapa ny förförståelse. Denna cirkelrörelse kallas ibland för den hermeneutiska "spiralen".

Länk i ämnet: http://sv.wikipedia.org/wiki/Hermeneutik

Tack för utmärkta svar här! Jag har en del att titta vidare på nu.
Diskussionen får förstås gärna fortsätta ändå.