oförlåtligt?

En person sa till mig en gång i tiden, jag tror man kan göra vad man vill sålänge man inte mördar någon.

men vart går egentligen gränsen för vad som är oförlåtligt?

Tror det flesta säger mord.

Men om personen vid tillfället trippade på syra så han inte fattade riktigt vad han gjorde, är de fortfarande oförlåtligt?
eller finns det en lägre/högre gräns för vad som är oförlåtligt?

frågan är, vad är det värsta du skulle kunna förlåta någon för?

Jag ställer mig helt till den kristna doktrinen i det avseendet och anser att den absoluta och totala förlåtelsen är det högsta idealet, även när det gäller exempelvis mord. Hur jag själv skulla agera när jag väl ställs i en liknande situation är förståss svårt att avgöra på förhand. Men klarade jag av att följa det idealet skulle jag känna mig stolt.

Förlåter du inte individen så förgiftar du ner dig själv med negativitet, vad som är gjort är gjort och ingen hämnd kommer ändra på det, men frågan som kvarstår är väl om någon: hur ska man hantera situationen efter? Vad var det som egentligen hände och varför? Om man inte förstår de frågorna är man inte direkt kapabel till att handla på ett varken förstående eller fungerande sätt.

Att döda kan ibland vara en nödvändighet i verkligheten man lever i och är inte något som kan definiera som varken rätt eller fel eftersom det har med utomstående faktorer att göra. Men vad driver en människa till att överlägga ett mord? Hat, känslokyla, ilska, troligen - hur ser deras syn på verkligheten ut och framförallt genom de här känslorna? Vad är det som har format dom för att handla på det här sättet, har de verktyg för att kunna förstå och hantera sin situation? Det här är egentligen ingen fråga för filosofi, det handlar om att vara en medmänniska i den världen man lever i och villighet att med öppna, nyktra ögon titta på det mörkaste människan har skapat och våga relatera till det utan att förlora sig i det. Människor har ofta den egenskapen att de dömer och skjuter bort saker från sig själva för att slippa ta ansvar för det som egentligen händer, fenomenet ondska t.ex och att ha och skapa fiender i den verkligheten de lever i. Så vi kanske borde fråga oss: är moral ett fungerande synsätt att tolka genom eller är det bara en mekanism vi använder för att anpassa oss till den sociala kontexten vi lever i för accepterat beteende?
Det finns våldsamhet inom oss, hela våran gemensamma historia talar sitt väldigt tydliga språk angående det och är man inte villig att gå bortom den så kommer vi helt enkelt inte kunna fungera.

Det finns ingen fungerande idealism och det är inte ens ett värdesystem vi kan titta på verkligheten genom eftersom det är helt och hållet bortkopplat från vad det är som egentligen händer