Intonation - övningsfråga eller något man föds med?

Jag har märkt att jag är riktigt dålig på intonation då jag talar. Skulle påstå att jag talar relativt monotont, ingen man somnar till men ingen man dras in i samtalet med heller. Samtidigt kan jag erkänna att jag är rätt blyg. Folk som talar med inlevelse och intonerar tillsynes perfekt brukar jag ofta karaktärisera som rätt extroverta medan jag skulle beskriva mig som mer introvert.

När jag läser en bok intonerar jag mer än när jag talar. Ska jag ha högläsning blir det ofta, jag läser vad som står men skiter i att intonera. Så jag skulle nog inte passa som en föreläsare som använder boken som minnesanteckning så att säga.

Skådespelarna på Dramaten är ju riktiga jäklar på sånt här. Däremot kan jag tänka mig att jag är mer lik en matematikprofessor på KTH

Är detta en övningsfråga eller har det med att göra hur man är som person, t.ex extrovert eller introvert?

EDIT: Kan tilläggas att jag är 20 år, har märkt att vuxna tenderar att intonera bättre. Därav frågan om det även kan vara en övningsfråga och inte bara något man föds med.

Vad är inte en övningsfråga? För att utveckla krävs övning. Människor är olika, så utgångspunkten varierart. Vissa har det mer naturligt, andra måste öva mycket. Det är nog lite som med bollkänsla.

I min erfarenhet så verkar det hänga ihop väldigt mycket med personlighet.

Särskilt introverta logiskt lagda människor verkar ha en tendens till att prata ganska tråkigt.

Fast jag tror ju att människor föds med personligheter.
Så jag tror på B, någonting man föds med. Övning funkar till viss del, men det har begränsad effekt om man inte redan är född med hög anpassningsförmåga (t.ex. skådespelartalang).

Ja, så kan man väl säga om i stort sett alla färdigheter. Fast oftast väger ju en av faktorerna tyngre än den andra. Och här var det väl mest om de som ofta tänker på det när de talar, eller om de kommer helt naturligt för vissa.


Vi verkar ha ungefär lika erfarenheter.

Alla kanske har en förmåga till det bara att vissa bryr sig mindre om andra och inte orkar lägga energi gentemot andra och tala "energiskt". Känns ju som att en introvert person inte bryr sig lika mycket som en extrovert person hur omgivningen uppfattar denne, den har sin uppfattning i sitt inre och behöver nödvändigtvis inte uttrycka den på samma sätt som en person som har en mer utåtriktad personlighet.

På samma sätt finns det ju t.ex matematiker som verkar introverta och som ser logiken i språk och således lär sig dessa snabbt. Uppbyggnaden ter sig logisk och det gör det mycket lättare. Sedan finns det personer som i stort sett har ett grammatiskt fel i varje mening men med bra uttal. Är detta samma typ av två människor jag försöker jämföra?

Här hoppar jag på matematiker för fullt

Tja, i det ögonblick man själv blir medveten om sin entoniga satsmelodi och börjar fråga sig om det går att göra något åt så bryr man väl sig? Troligen mer än den som inte ställer sig samma fråga. Vill du själv förändra ditt sätt att tala eller är din grundfråga helt teoretisk?

Ett stort problem, föreställer jag mig, för den som vill lära sig tala mer livligt, är att man kommer att känna det som om man skådespelar och känna sig löjlig och falsk p.g.a. detta. Den som "i sig själv" har ett livligt sätt att prata gör antingen detta "helt naturligt" utan att anstränga sig eller har ett mer naturligt förhållningssätt till att dramatisera.