Feminismen då och nu: Berättelsen om min mor

Jag skulle säga att jag själv är uppvuxen i ett hem som präglas av feministiska (eller snarast jämställdhets)ideal. Dessa ideal går emellertid stick i stäv med samtida feministiska läror och det har ofta hänt att jag under min ungdom ställt mig frågan: "Är det kanske mig det är fel på? Har jag kanske en rutten kvinnosyn ändå?" Allt eftersom åren gått har jag dock blivit trygg i vetskapen om att det är den nutida feministrörelsen som gått vilse i jämställdhetsdebatten och att vi som följer den på avstånd och skakar på huvudet inte är så djuriska som genusvetenskapens kvackademiker vill få oss att tro. Detta har jag min uppfostran att tacka och framförallt min mor, som blivit min ledstjärna när det kommer till jämställdhetsrelaterade frågor.

Berättelsen om min mor

Min mor var aktiv inom feministrörelsen i slutet på sextiotalet och början av sjuttiotalet och startade föreningar, fackföreningsrörelser m.m. Den kanske största segern för henne var när hon efter en lång och bitter strid med sin arbetsgivare (som f.öv. är världens idag största kemiföretag med bas i Tyskland) lyckades införa jämställda löner bland de anställda. När hon började sin anställning vid 21 års ålder så hade hennes kvinnliga kollegor fortfarande samma lön som henne, även fast de varit anställda i tjugo år eller mer(!) Manliga kollegor med samma befattning hade mycket högre lön och löneskillnaden motiverades med att tyskarna har ett annat sett att se på lönefördelningen (då breadwinner-modellen praktiserades i Tyskland) och att man som svensk filial skulle följa den tyska modellen. Cheferna, som vid denna tid utgjordes av en skock blekfeta karlar, hånade min mor när hon vid upprepade tillfällen försökte ge sina kvinnliga kollegor upprättelse. Så här har det ju alltid varit, menade man, och så skulle det förbli.

Nåväl, morsan gav sig inte. Hon slet som ett djur i månader för att samla kvinnor i liknande situationer och förena dem i kampen mot löneskillnaderna. Hon drev otaliga föreningar och höll massvis med möten på sin fritid utan att få en spänn i ersättning, samtidigt som hon tog hand om hemmet och min då nyfödda storasyster (farsan hjälpte dock till så gott han kunde). Efter mycket blod, svett och tårar fattade cheferna slutligen att "rödstrumporna" menade allvar och att det skulle stå dem dyrt om de inte gav med sig. Påtryckningar från facket och hot om mediadrev av helvetiska mått blev den sista dödsstöten och kort därpå infördes könsneutrala löner för första gången i företagets 110-åriga historia. När tanterna på kontoret fick höra att deras löner höjdes med drygt 40% så trodde de att man drev med dem. En utav dem svimmade t.o.m. och föll pladask i golvet när hon fick se sitt lönebesked.

Idag är morsan en högt uppsatt chef på samma företag och blir ofta ombedd att berätta historien på företagets årliga fester, som en påminnelse om företagets historia och om hur de anställda faktiskt har mycket mer makt att förändra sin tillvaro än man annars kan tro. För mig har berättelsen kommit att symbolisera vikten av att ta kontroll över sitt öde och att inte ge sig vid första tecken på motstånd. Framförallt har den dock gett mig den syn jag har på jämställdhet idag, att sann jämställdhet uppnås genom att möjliggöra förändringar som ger män och kvinnor tillbaka kontrollen över sina liv. Denna uppfattning skiljer sig förstås markant från dagens skogstokiga genusmonster som kidnappat det en gång ädla begreppet feminism och gjort om det till ett sinnessjukt sci-fi-experiment med avsikt att ställa dagens män till svars för historiens övergrepp. Den starka aversion jag känner mot dessa häxor står sig dock slätt mot min mors ofantliga missnöje med feminismens utveckling, eftersom hon dag efter dag får höra om hur kampen hon en gång drev har infiltrerats av vansinniga manshatare som med varje uttalande styr oss längre och längre bort från en verklig jämställdhet.

Min mor är av åsikten att feminismen gick åt pipan när den flyttade in på universitetet och om det håller säkert det flesta av oss med. Genus"vetenskapens" radikaliserade feminismen och gjorde den omöjlig för gemene man att begripa och acceptera. I grund och botten är feminism och jämställdhet någonting mycket enkelt, men samtidigt mycket svårt att uppnå om man inte är beredd på konflikt och självuppoffring. Genusvetenskapen har dock gjort det till någonting obegripligt och därtill omöjligt att realisera, eftersom man sedan länge lämnat all rim och reson åt sidan till fördel för världsfrånvända teorier grundade i ett bottenlöst manshat.

Morsan kallar sig inte längre för feminist och det har jag förståelse för, samtidigt som det gör mig så in i helvete förbannad. Dagens feminister är inte värda namnet och borde snarast kallas för kvinnoschauvinister, hatmånglare, könsrasister etc. Ibland tror jag nästan att jag är bittrare över detta än hon själv är, då hon tycks ha upphört att förvånas över alla knasigheter som nu uttrycks i feminismens namn. Det händer fortfarande att hon suckar djupt när hon får höra om de senaste påhitten som genuslobbyn kommit med och då brukar jag reta henne och säga "men morsan, är du inte feminist?" Och svaret blir alltid: "Nej, men jag är för jämställdhet".

Undrar om det inte beror mycket på att dåtidens feminister hade riktiga kneg. Nu för tiden utgörs radikalfeministerna mest av tveksamma socionomer, skådisar etc som aldrig tagit i med kroppen ordentligt i sina liv och inte har för avsikt att göra det. Med andra ord är de ganska frånskilda från verkligheten.

Ja, det stämmer att dagens feminister inte knegar.

Det beror väl på att det idag finns bottenlösa kassakistor till förfogande för den som vill driva feministiska projekt, t.ex. reaktionära teatergrupper som hetsar mot skolungdomar på skattebetalarnas bekostnad. Förr fick man avsätta privat tid och tillgångar för att driva dessa frågor och slutmålet blev då någonting mer substantiellt än könsneutrala dikter och annat hokuspokus. Det faktum att man nu kan försörja sig som feministisk proffstyckare föranleder ingenting annat än ett ändlöst flummande vars magnitud saknar motstycke i resten av västvärlden.

Jepp och det handlar inte bara om "rena" feminister utan krönikörer, designers, kulturskribenter, "komiker" etc. Det dessa människor har gemensamt är en panisk rädsla för ett riktigt jobb. Därför behöver de olika ämnen och fiender som de kan fortsätta att skriva ändlöst trams om. Det finns bra journalister också men jag som knegare, som ändå är relativt "akademisk" av mig i det avseendet att jag läser mycket, håller mig ganska uppdaterad om världsnyheter, akademiska föräldrar etc tycker mig se detta väldigt tydligt. Rädslan för att tvingas till ett tråkigt och kanske riskabelt, fysiskt krävande låglönejobb är en extremt stark motivator för många av dessa latte-sörplare.

Provokativa konstnärer är en grupp som bör tilläggas. Jag har inga problem med provokativ konst, även om jag ibland ser vissa svårigheter med denna kulturgren (SCUM + skattemedel + skolungdomar var en olycklig kombination i mitt tycke).

När jag jobbade med scenkonst så slogs jag snabbt av hur arbetsskygga många av mina kollegor var. Själv jobbade jag dubbla skift för att hålla igång min privatekonomi samtidigt som jag sysslade med uppsättningen. Det var hårda bud och ibland trodde jag att jag skulle krevera under arbetsbördan, men skam den som ger sig. Ett flertal kollegor gled samtidigt runt på kulturpengar och arbetade c:a fem timmar per dag(!) Dessa människor hade sedan mage att klaga på att knegare har dålig smak och att vanligt folk inte uppskattar "god kultur".

Nej fy fan, akta er för konstvärlden mina herrar. Den som ger sig in i där riskerar att falla offer för kulturarbetarnas kollektiva mentalsjukdomar!

Tacksam för läsningen. Kanske ger svar senare ikväll på sisådär 300 tecken. Har bara ett e-mail att besvara och 2 telefonsamtal att ringa.

TS; väl talat och cool mamma du har. Håller med dig i varenda stavelse.

"Breadwinner-modellen", blir tack och lov mer och mer ut fasad i övriga Europa (Frankrike, Tyskland, Italien, etc etc ).

Efter jag har läst din historia så känns det som en bekräftelse på att man valt rätt att aldrig aldrig kalla sig för feminist.
Vill bara säga att min svägerska har svårt att kalla sig för feminist i dag med, och hon var verksam på i sin ungdom, men hon lade ned det då hon upptäckte hur förnedrande männen kunde bli av samhället (i samband med misshandel av sin kvinna detta med att inte bli trodd och får gliringar för det av kvinnor och män) och hur man förnedrade männen i b.l.a reklam och det aldrig blev fällda för den diskrimineringen utan kom med patetiska bortförklaringar som "men männen har ju diskriminerat kvinnor historiskt" så "männen kan tåla det".
Då lade hon ned när hon såg att det började gå åt det hållet med hela feminismen.
Min svägerska ansåg, precis som din mor, att män och kvinnor skulle få ha kontrollen över sitt egna öde, men det är inte något för dagens feminism.

Djup respekt för din mammas jobb. hälsa henne med en skål för ett gott liv, från mig, för all den tid hon har kvar på jorden...

Din mamma och dåtidens feminister hade verkliga problem att ta tag i, dagens feminister hittar på egna problem i sann konspiratorisk anda.
Dåtidens feminism handlade om rättvisa för kvinnor, lika löner som i ditt exempel, sann jämställdhet skulle jag kalla det.
Nutidens feminism handlar om att hata män och göda sina paranoida vanföreställningar.

Tack för många trevliga svar!

Det är många ur det gamla feministgardet som blivit desillusionerade på gamla dar och vem kan väl klandra dem för det? T.ex. så har radiopratare från det legendariska radioprogrammet Radio Ellen (en av den tidiga feministrörelsens främsta megafoner) gått ut och sagt att de inte längre känner igen sig i dagens feministiska masshysteri. Dessa människor lyssnar man emellertid inte på, utan de betraktas istället som obsoleta dinosaurier som sedan länge spelat ut sin roll.

På internationella kvinnodagen höjer jag mitt glas för dessa hjältinnor.

Jag fattar faktiskt inte. Din mamma gjorde goda insattser, men kampen är ännu inte vunnen - patriarkatet finns ännu kvar och kampen måste gå vidare....

Att hon tappat sugen för fortsatt kamp inför patriarkatets motstånd är naturligtvis beklagligt, men samtidigt något djupt mänskligt.

Hon tappade suget när hon tröttnat på feminister som skyller alla sina motgångar och misslyckanden på patriarkala strukturer, på konstruerade genus och på män. Hon fann sig inte i bilden av att kvinnan är hopplöst underkastad manssamhället och detta lät hon också sina gärningar i arbetslivet tala för. Dessutom gav hon inte upp för "patriarkatets motstånd" som du säger. Hon krossade det fullständigt på sin egen arbetsplats och arbetade sig sedan upp till toppnivå.

Jag skulle f.öv. beteckna henne som liberal feminist, med utgångspunkten i att kvinnor inte bör sträva efter ett samhälle där man kompenserar för kön utan för ett samhälle där kvinnor gör skillnad i kraft av att de är kvinnor. Samtidigt är både hon och jag förespråkare idén om biologisk särart (varför man nu ens skall behöva argumentera för detta vetenskapliga faktum) och menar att en sann jämställdhet uppnås när män och kvinnor har lika tillgång till utbildning och arbetspositioner, samt när lika lön betalas för lika arbete. Detta ger oss tillbaka kontrollen över våra liv och låter oss bestämma över vårt eget öde.

Att vi skulle komma dit genom att kalla varandra "hen" och använda oss av allsköns social ingenjörskonst är bara löjligt. Dagens strävan att överanalysera barnens lek och programmera dem att tänka i linje med absurda pseudovetenskapliga teorier rimmar dessutom illa med individens frihet (såväl för föräldrar som barn). Diskussionen har sedan länge lämnat kärnfrågorna och tappat den publik som den egentligen är till för: vanligt folk.

Det är detta som mamma tröttnade på. Har du förståelse för att hon gjorde det?