2011-11-17, 19:51
#1
Jag är 27 år och har varken några vänner eller någon att prata med.
Jag vet inte varför jag inte har några vänner, men så är det.
Nu är det såhär att jag vill göra något åt min situation. Men jag känner mig nästan helt identitetslös.
Varför jag känner mig identitetslös är därför att jag numera sällan intresserar mig för något. Jag sitter hemma helt isolerad utan kontakt med någon. Försöker verkligen utveckla mig själv, men det känns meningslöst när det inte är kopplat till den sociala världen. Mår väldigt dåligt över det här.
Förr när jag var yngre så hade jag fler kompisar, jag var mer avslappnad och hittade lättare intressen. Och det var saker som var intressanta och utvecklande, inte bara trams. Tyvärr så kom jag aldrig underfund vad jag ville göra utav mitt liv. Så jag isolerade mig mer och mer. Hittade liksom aldrig "min grej" - det jag kände passade mig. Och numera känns det som man ska veta vad man vill med livet för att överhuvudtaget ha någon att umgås med.
Världen utanför(mitt hem), blir mer och mer okänd för mig ju mer jag är ensam. När jag var yngre så blickade jag utåt självmant, men jag orkar inte det längre.
De få gånger jag träffar andra brukar det kännas bättre. Man brukar kunna känna sig avslappnad och se på framtiden med lite mer tillförsikt än vanligt. Men det blir allt mer sällan, fastän jag skulle behöva det som mest.
Så jag vet inte hur jag ska lösa mitt problem. Vet knappt längre vad jag tycker är gott. eller vad andra brukar tycka om. Jag åsidosätter mina behov offentligt eftersom jag har fått för mig att jag inte får visa något. Förhåller mig själv som en maskin som varken kan eller får(för mig själv och för andra) att känna efter.
Men egentligen måste ju liksom börja i grunden. Men det jag visar utåt är nästan enbart obegripligt för många andra. Eller egentligen ses det nog som ett starkt ointresse. Men jag är inte ointresserad, tvärtom. Jag är bara rädd att visa att jag är efter socialt och inte har några vänner.
Jag verkar kanske för intresserad och därför skrämmer bort folk. Men jag måste få vara det så jag kan sortera och känna efter vad jag vill ha och jag inte vill ha. Vet dock inte vad jag gör för fel i mitt bemötande med andra om jag nu gör något. Kan dock tänka mig att andra känner ointresse om jag inte är glad och känner mig avslappnad. Men jag känner inte att varken andra eller jag själv tillåter mig vara det under någon längre tid.
Hade jag haft folk runtomkring mig så hade jag kanske inte känt lika mycket för närhet och hade kunnat rikta min blick utåt för att skapa mig en trygghet i mig själv. Men det går inte nu.
Jag har inte ens något jobb, för jag kan inte skriva om mig själv.
Skulle kunna gå in mer i detalj i mitt liv. Men jag mår för dåligt för att prata, lika lite skriva om det.
Hjälp mig någon snälla. Vad ska jag göra? Allt känns overkligt och konstigt.
Jag vet inte varför jag inte har några vänner, men så är det.
Nu är det såhär att jag vill göra något åt min situation. Men jag känner mig nästan helt identitetslös.
Varför jag känner mig identitetslös är därför att jag numera sällan intresserar mig för något. Jag sitter hemma helt isolerad utan kontakt med någon. Försöker verkligen utveckla mig själv, men det känns meningslöst när det inte är kopplat till den sociala världen. Mår väldigt dåligt över det här.
Förr när jag var yngre så hade jag fler kompisar, jag var mer avslappnad och hittade lättare intressen. Och det var saker som var intressanta och utvecklande, inte bara trams. Tyvärr så kom jag aldrig underfund vad jag ville göra utav mitt liv. Så jag isolerade mig mer och mer. Hittade liksom aldrig "min grej" - det jag kände passade mig. Och numera känns det som man ska veta vad man vill med livet för att överhuvudtaget ha någon att umgås med.
Världen utanför(mitt hem), blir mer och mer okänd för mig ju mer jag är ensam. När jag var yngre så blickade jag utåt självmant, men jag orkar inte det längre.
De få gånger jag träffar andra brukar det kännas bättre. Man brukar kunna känna sig avslappnad och se på framtiden med lite mer tillförsikt än vanligt. Men det blir allt mer sällan, fastän jag skulle behöva det som mest.
Så jag vet inte hur jag ska lösa mitt problem. Vet knappt längre vad jag tycker är gott. eller vad andra brukar tycka om. Jag åsidosätter mina behov offentligt eftersom jag har fått för mig att jag inte får visa något. Förhåller mig själv som en maskin som varken kan eller får(för mig själv och för andra) att känna efter.
Men egentligen måste ju liksom börja i grunden. Men det jag visar utåt är nästan enbart obegripligt för många andra. Eller egentligen ses det nog som ett starkt ointresse. Men jag är inte ointresserad, tvärtom. Jag är bara rädd att visa att jag är efter socialt och inte har några vänner.
Jag verkar kanske för intresserad och därför skrämmer bort folk. Men jag måste få vara det så jag kan sortera och känna efter vad jag vill ha och jag inte vill ha. Vet dock inte vad jag gör för fel i mitt bemötande med andra om jag nu gör något. Kan dock tänka mig att andra känner ointresse om jag inte är glad och känner mig avslappnad. Men jag känner inte att varken andra eller jag själv tillåter mig vara det under någon längre tid.
Hade jag haft folk runtomkring mig så hade jag kanske inte känt lika mycket för närhet och hade kunnat rikta min blick utåt för att skapa mig en trygghet i mig själv. Men det går inte nu.
Jag har inte ens något jobb, för jag kan inte skriva om mig själv.
Skulle kunna gå in mer i detalj i mitt liv. Men jag mår för dåligt för att prata, lika lite skriva om det.
Hjälp mig någon snälla. Vad ska jag göra? Allt känns overkligt och konstigt.
