Jag är en av de tjejer som dras/drogs till badboys när jag var omkring 17-22 (kanske gör jag det fortfarande)...är 24 idag
Min definition av badboys är, absolut inte gymkillar, De killar jag omgav mig med tillhörde/tillhör ett av de mest kända "ungdomsgängen" i sverige, och hade namn som Eddie, Sigge ,Kenny och Kalle, (alltså inte gymnamn,som tex Mikael, Kenneth, eller Lars, här fattar nog inte många vad jag menar,,,knappt jag själv

)...
De var taniga, bleka, med förstora byxor och trasig munkjacka, oftast med huvan uppdragen, inte sällan hade de sår i ansiktet eller blåöga...och de höll alltid ciggen som man håller en joint, mellan tumme och pekfinger..för att vara lite extra coola, de var också alla mycket äldre än mig.
De kom alla från helt värdelösa familjeförhållanden och ingen hade föräldrar som brydde sig, inte en enda...
Själv kommer jag från en stor och kärleksfull familj, (som inte var glada över mitt val av umgänge) där både min pappa och mina bröder skyddat mig mot diverse faror och tagit hand om mig....
Jag ska inte förneka att jag kände riktigt, riktigt starka moderskänslor för alla de killarna jag hängde med, främst dock honom jag var tillsammans med. Men också det faktum att jag fick respekt av andra, jag var den enda tjej som fick vara med dem och folk såg upp till mig (sjukt, det var inte mycket att vara avundsjuk på ) Eftersom de gjorde endel kriminella saker hade de alltid pengar och jag överöstes med presenter, kontanter, kläder,.. ja allt jag ville ha.
De lät mig inte prova några droger, vilket gjorde att jag kände att de brydde sig om mig.
Jag ville ta hand om och förändra dem, trodde i min enfald att det skulle gå

Jag fick respekt och materiella ting,..och när det gäller själva förhållandet så har jag kommit på mig själv flera gånger med att bli "störd" och tycka att killen är en tönt, om han inte har något farligt över sig och det måste vara äkta, det skiner igenom på engång annars...det funkar inte att spela...jag skäms över att jag känner så..
För jag vet att det bästa för mig och det jag räknar upp när det kommer till egenskaper jag vill ha hos en kille är en romantisk, känslig, ödmjuk ärlig, lugn kille med jobb , för det underlättar ju om han har någon slags inkomst iallafall..
Badboys är ofta romantiska, känsliga och underbart gulliga,..vet inte hur många gånger jag blivit överaskad med ett rum fyllt med rosor, eller kärleksbrev under kudden..MEN det är bara när han känner för det...vem vill leva tilsammans med en kriminell, drogmissbrukande osäker kille??, som man dessutom måste oroa sig för så fort man inte är där han är..
jag hoppas att jag nångång ska acceptera en helt vanlig kille...
Av de som jag umgicks med på denhär tiden är tre döda idag och en sitter i finkan...fint pojkvänsmaterial va?