Citat:
Ursprungligen postat av Psyko Dad
Hum hum tror du svarade på din fråga själv. Är en tjej el en kille snygg/cool så tar en del partners mer skit än vad de borde.
Själv dumpar jag skit så fort jag märker var de är gjorda av. Skit kommer alltid att vara skit.
Det betyder alltså att ränderna aldrig går ur?
Nog för att skitstövlar ofta brukar fortsätta vara skitstövlar men nog
går det att ändra sitt betéende om man verkligen vill.
Jag får för mig att kvinnor som dras till skitstövlar, "elaka" och "tuffa" män, inte står ut med snälla "mesar" därför att de inte vet hur såna män ska hanteras.
Skitstöveln tar vad han vill ha. Han vet precis vad han vill ha och hur han ska göra för att få det. Han ger order, är duktig på att ta över situationer, är dominant och framställer sig som självsäker och kompetent, d.v.s typiskt manlig enligt de gamla normerna. När han betett sig illa struntar han ofta i det eftersom det är hans känslor som är viktiga, inte tjejens. OM tjejen ifråga verkligen visar att hon inte står ut med skitstövelns betéende är han dock ofta snabb att visa sin "mjuka, charmiga sida". Den där gulliga insidan som bara vissa får se. Det får tjejen ifråga att känna sig utvald och speciell och därför kan hon stå ut med skitstövelns lögner, psykningar, otrohet och kanske eventuella våldsamma utbrott.
Den snälle mesen däremot gör tvärtom. Han är kanske väldigt osäker, lite tafatt och ber eller frågar istället för att berätta hur saker och ting ligger till. Han klarar inte att bestämma och gör allt för att vara tjejen till lags och dyrkar i princip marken hon går på. Tjejen känner sig inte utvald och speciell eftersom hon kan behandla killen som en dörrmatta och attraktionen försvinner fullständigt.
Killen ifråga kanske tom är så snäll, osäker och ödmjuk att han inte ens vågar sig på att bli svartsjuk och då känner sig tjejen heller inte särskilt utvald. Lite svartsjuka är trots allt normalt och den kille som inte har ett uns av svartsjuka i sig och som bara är glad att någon tjej kan tänka sig att vara tillsammans med hans usla uppenbarelse, tappar förstås fullständigt i attraktionskraft. Han blir ingen utmaning överhuvudtaget och tjejen kommer känna att hon kan ta honom för given oavsett situation. Det blir tråkigt, förutsägbart och enformigt.
Jag tror (eller är övertygad om) att många utav de kvinnor som dras till "farliga män" har en tuff eller jobbig bakgrund. De känner sig trygga i otryggheten hos den farliga mannen. De är spännande, självsäkra, kaxiga och inte helt sällan ganska så socialt kompetenta. Har de dessutom stort socialt kontaktnät bestående av spännande vänner (vad det nu innebär?) känns livet mer passionerat än med den tråkige helyllekillen som ständigt frågar kvinnan vad hon vill att de ska göra istället för att säga "
nu gör vi såhär" eller "
jag vill göra det här". Den snälle mesen tenderar att be om ursäkt för sin existens i tid och otid och det är aldrig attraktivt.
De flesta som dras till fel killar vet nog att de borde försöka hitta nån schysstare kille men det är trots allt inte alltid som hjärnan och hjärtat är samspelta. Man rår trots allt inte över sina känslor.
Jag har flera kvinnliga bekanta, skolkamrater och kollegor som dras/dragits till "dåliga killar" och de har alla ett gemensamt. De vill ha spänning. De är inte dumma i huvudet eller så men de vill gärna ha lite fart och fläkt istället för den enformiga tryggheten ihop med en mes. När de väl lyckas tygla den dåliga vildbasen till kille känner de sig utvalda och speciella. Tyvärr tenderar många att tröttna och söker sig istället till en ny "dålig kille" ända till den dagen de vuxit upp och insett att spänning inte är allt.
I slutändan är det trots allt rätt skönt med ett vanligt, hederligt helyllesliv. Det är åtminstone vad jag inbillar mig.