Citat:
Ursprungligen postat av GrungyDude
Man kommer bara så långt i livet på att banka på andra. De som har utvecklat samhället har gjort det genom talets gåva eller genom intellektuella upptäckter. Våld är en sista utväg för den som har mist sin röst.
Mycket sant.
Den egenskap som har visat sig mest effektiv när det gäller överlevnad rent evolutionärt är förmågan till framförhållning och det har varit nödvändigt i områden med svåra levnadsförhållanden, t.ex. i det kalla Norden.
Det i sig kräver samarbete och undvikande av konflikter. Ser man t.ex. till samhällen som de ursprungliga på Färöarna och, ännu mer extremt, Grönland har förmågan att behålla lugnet och undvika konfronation premierats kulturellt och personer som lätt brusar upp har utesultits ur den sociala gemenskapen, eftersom de i förlängningen riskerar andras liv.
Ur en atropologisk artikel om kulturella skillnader i det ideala manliga beteendet:
Citat:
Consider the Scandinavian-derived inhabitants of the Faeroe Islands, an
isolated archipelago in the North Atlantic. As described by Gaffin (1995), the principal male
economic activities consist of team fishing in turbulent waters, shepherding (which is communal
due to frequent absences while fishing), and the harvesting of sea birds from steep sea cliffs. All
of these endeavors put men in considerable danger, and many require cooperation.
It is therefore not surprising that the Faeroe Islanders place a premium on the ability to avoid becoming angry. Indeed, this is a defining characteristic of proper adult masculine behavior. So central is this feature to the male ideal that Faeroe Island culture contains an elaborate schema concerning the type of man who fails in this regard.
Villagers constantly taunt one another, testing each others’ capacity to control anger. Men who fail such tests are pejoratively labeled and taunted at length, thereby repeatedly demonstrating both their own inability to conform to the cultural ideal and the explosive danger inherent in giving in to anger.
http://www.sscnet.ucla.edu/anthro/faculty/fessler/pubs/FesslerMaleFlashAnger.pdf
Det här idealet förekommer genomgående i nordisk kultur, om man t.ex. läser Havamal och ser till hur folk har levt i Skandinavien genom tiderna. Det har inte funnits något utrymme för balkanesiska bad boys eller hetsigt MENA-manér. Det senare fungerar kanske i miljöer präglade av klanfejder och överlevnad från dag till dag, och då är man väl trygg hos en sådan man i de sammanhangen, men i Norden blir det historiskt sett malplacerat.
Jag uppfattar män som lätt tappar kontrollen som infantila, alltså inte som riktiga män utan snarare barn, och det beror säkert delvis på att jag är präglad av det nordiska idealet av en självbehärskad stoisk man. Sydländska machomän är ju själva antitesen till den idealbilden och för mig framstår de inte alls som trygga fast väldigt underhållande att driva med eftersom de, till skillnad från många nordiska män, ofelbart tappar kontrollen.
Jag känner enbart respekt för män som i konfliktsituationer behåller lugnet och med fast hand reder ut problemet, i stället för att utan eftertanke hoppa på den andre. På samma sätt respekterar jag män som kan föra en ordnad tillvaro med arbete och familjeliv till skillnad från lata måttligt begåvade losertyper som vill ha "snabba cash" genom kriminalitet, (en större blåsning än att spela på Lotto). Kvinnor som väljer den senare kategorin har inte sällan samma mindre smickrande egenskaper.
Citat:
Ursprungligen postat av GrungyDude
Frågan är dock vilken typ av män du gillar.
Se ovan.