Rädd för förhållande

Ja, samma här. Är inte kär längre men likförbannat reagerar man såhär. Vet inte hur man ska bearbeta det heller, psykolog vore kanske en bra idé men man är inte direkt den som snackar om sådant med folk (förutom på Flashback kanske).

TS du beskrev exakt som det är för mig med.
Sumpade två fina tjejer bara för att jag inte vågade satsa. Blev dock sårad djupt senare av en annan så just nu känns det ju inte direkt lättare.

Enda lösningen är nog att man tar steget ut i det nya, som flera sagt tidigare.
Hoppas bara man lär sig och vågar, finns ju inget att förlora. Vill ju inte sitta där som 35+ och desperat leta partner

Off topic men
Vill bara tipsa dig om boken "Att börja om" av John Gray. Sjukt bra bok för att bearbeta "skiljsmässor" och t.ex. får man verktyg för att bearbeta just rädsla, nedstämdhet, vrede och sorg i den vilket är vanligt efter man gjort slut... du t.ex. är fast i rädslan (för att bli sårad).
Lycka till! Den hjälpte mig. (+ gå gärna till studentpsykolog, kurator eller betala landstingspyskolog så du får riktig terapi också!)

Tack för tipset! Ska försöka införskaffa den boken! Dock vill jag inte ha någon psykolog, jag är inte den som ältar saker med andra och håller det inom mig själv.

Varsegod, är glad att kunna hjälpa! Om jag inte haft den boken hade de tagit flera månader eller i värsta fall år extra att bearbeta mina känslor tror jag. Jag läste den med tårar men när den var färdigläst hade jag nästan leende på läpparna (för jag kommit över honom)... Må väl!

Om du vänder på det, var glad att du känner något!

Är inte i exakt, men en liknande sits som dig förutom det faktum att jag INTE känner något..

Jag VILL ha den där nervositeten som gör att man inte riktigt är sig själv till 100, just för att det är den där, på något sätt, "härliga" känslan av att man är kär. Allt bara blir knas, typ!

Tycker du ska köra på och smyga fram till tjejen att du (börjat) få känslor för henne. Det låter ju som att hon har det för dig med men anledningen till att jag säger att du ska smyga fram det är för att du inte vill låta desperat, vilket ofta skrämmer många.

Lycka till!!

Yes, detta kan jag relatera till. Var likadan i sena tonår. Hade blivit sårad av första flickvännen, mådde dåligt och gjorde som du gör nu - dissa dem före de dissar mig.

Lösning? Ta dig själv och relationer på mindre allvar, inse att allt i livet i behövs tas med 100 procents seriositet. Hur? Gå utanför din bekvämlighetszon; att prata om problemen och bli serverad teoretiska lösningar, fundera över dem och sedan försöka lösa det genom självrannsakan fixar oftast inte allt. Gör saker som du aldrig skulle kunna tänka dig att göra, ever. Saker du inte alls är bekväm med. Du var ganska blyg sa du? Well, när du börjar känna dig liten och försiktig, ta upp mer plats än någonsin.

Att vara för bekväm med hur livet är nu, dvs. oftast ett bra humör, inga större problem eller bekymmer eller så, det hämmar en att utvecklas som person. Jag tror att du är för bekväm med hur saker och ting är nu, to be honest. Om du får en chans att göra något utanför din bekvämlighetszon (i detta fall att riskera att bli dissad av en tjej du gillar) ryggar du tillbaka, tvekar och lägger det på hyllan just för att du är så bekväm med hur det är nu.

Jo de där stämmer in ganska bra på mig. Ska försöka pressa mig ut mer från mina bekvämlighetszoner. Men om jag pressar mig ur mina bekvämlighetszoner och t.ex. blir dissad eller hamnar i en situation jag känner mig obekväm är de inte risk att jag sjunker ännu mer då? Eller är de kanske bara så att jag måste se de lite mer positivt att ta de steget och se det mer som en utmaning?

Verkar som det är många som delar de här problemet. Känner igen mig i nästan allt ni säger.

Jo, klart du kan sjunka ännu mer, i början iallafall, då det är som mest obekvämt. Men vill man utvecklas som person måste man gå i uppförsbackar ibland, good things don't come easy. Men vet du vad? Det kommer vara värt det, garanterat. Om du skulle känna att det är lite extra jobbigt, fuck that, som du sa: se det positivt och som en utmaning. Om ett tag när du har pressat din bekvämlighetszon och känner dig säkrare och har gjort en genuin utveckling, då kan du blicka tillbaka med ett leende och faktiskt vara stolt över att du gjorde det, att du fortsatte kämpa även när du ville falla ihop och ge upp. Så sätt dig i så många obekväma situationer som möjligt, lär dig älska dem.

Människan misslyckas inte, den bara slutar att försöka.