Är jag psykiskt störd?

Hej. Jag måste bara fråga eller skriva någonstans om mina problem.

Det är så här som jag säkert har berättat i andra trådar, att jag har haft en depression förut som varade i ca 6-7 månader. Och det var väl inte så ovanligt med tanke på min ålder, mellan 17-18 då. Så jag rökte cb istället för att må bra och snackade ut med polare om det, nära att ta livet av mig några gånger osv. Sen i början av sommaren började jag må bra, mådde riktigt bra i ca 3-4 månader men sen kom hösten, då jag vanligtvis blir lite mer bitter. Men inte fan ska man, direkt man vaknat, få en ångestattack och är nära att ta livet av sig. Så depressionen har kommit tillbaka lite granna, nu dock har jag rökt de senaste dagarna så det har varit bra sen i söndags. Och värre ångestattacker.

Rektorn anmälde mig till skolkuratorn då hon råkade se saker hon inte skulle se, så jag sa till kuratorn att jag skulle vilja skaffa en psykolog och så. Men anyway, nu till de mer riktiga problemen.

På slutet har jag även märkt att jag hamnar i konstiga tankebanor och så, kan bli lättare jag blir kall. För bara några minuter sen så hände en märklig grej. Jag var nere i köket och skulle käka, medan jag satt och åt så fick jag konstiga tankar om en grej häromkvällen. Häromkvällen så hörde en snubbe av sig till mig, som jag verkligen inte tycker om, han ville tydligen snacka med mig och jag svarade bara med att varför vi skulle snacka, vi har inget att prata om och att han kan hänga med dem som gillar honom istället, men vi höll på å snacka lite gran och jag tänkte vill han träffa mig nu så orkar jag fan inte argumentera eller slåss, jag dödar honom bara helt enkelt.

Det var inte såna där typiska "slå-ihjäl" tankar som man kan få, men man vet att man aldrig kommer att göra't. Dessa tankar kändes annorlunda och om jag hade haft ett möte med honom, känns det som om jag lätt hade varit benägen till att göra det om det spåra ur ytterst lite.

Så back to the dinner, då skulle jag reflektera över den situationen om hur jag tänkte, och sa då till mig själv att "Nej men, det var bara något konstigt vid det tillfället. Jag skulle aldrig kunna mörda någon, förutom i självförsvar och under vissa andra omständigheter" men sen när jag satt mig ner och åt började jag att tänka konstigt, sen blev jag lite rädd för mina tankar.

Jag kommer inte längre ihåg vad jag tänkte om, men innan jag började gå uppför trappan så tänkte jag bara att jag skulle lugna ner mig och tänka på nå annat. Jag hinner tänka på något annat i några sekunder sen kommer jag in på ett galet tankespår där jag inte vet vad jag gör riktigt, jag gick bara uppför trappan och tänkte, automatiskt och rakt in i mitt rum sen vart min reaktion "Whoa, va fan?!" sa jag högt. Jag kom inte ihåg vad jag tänkte när jag gick uppför trappan, bara att det var skumt och kanske lite hemskt. Nu tog jag och rökte lite brunt till så jag lugnar ner nerverna lite.

Vad är detta? Jag har psykiska problem det vet jag. Men vad fan ska jag göra åt det här? Tydligen kunde hon inte fixa en psykolog, utan psykologen sa att jag skulle skaffa bup, men fuck bup!

Tidigare än gång när jag gick med en polare och drack cola, då gick vi dyng snabbt sen då frågade han varför vi gick så fort, så vi saktade ner, sen hamnade jag på nån jävla automatic-thinking-track så jag gick bara snabbare och kollade rakt fram, sen vare som att jag "vakna till" utav att min polare sa "Vad fan gör du?".

Hm...

Hmm 17-18 ?
det är 18 års gräns på flashback

Ja, jag menade tiden då förra depressionen ägde rum. Alltså mellan 17-18, från halvägs in i 17 och ett tag in tills jag fyllde 18.

det är skillnad på tankar och handlingar.

Som människa tycker jag att man är berättigad att tänka exakt vad man vill, men du kan inte agera ut det. Brukar dina uppfattningar kring personer svänga upp och ned mycket? svart-vitt tänkande?

Jag tycker det låter som om du håller på att bli psykotisk.

Sluta röka på.

Sök hjälp.

Och om du är deprimerad, ät medicin för detta. Samt terapi.

Hmm, svår fråga faktiskt. Kanske ibland, men då är det nog oftast av en anledning. Jag ska försöka tänka på om jag tänker så framöver dock!

Nu har jag dock mått bra/neutral förutom att jag har varit rätt arg utav mig, inte när jag har rökt dock, fast ändå en tendens att bli mer lättirriterad/arg även när jag har rökt än innan. Dock så har jag mycket press från skolan och så, skulder osv. Dessutom så har skolan/rektorn/kuratorn anmält mig till soc, bara för att jag berättade om självmordstankarna. Jag som har lyckats undvika soc i hela mitt liv, även fast jag har gjort en hel del med olagligheter, har aldrig åkt fast för någonting men nu över en rätt så "patetisk" grej, då ska dom snacka med mig. Ska säga på första mötet i veckan att det blir det första och sista mötet.

Dessutom funderar jag på en grej. Alltså om min mor säger t.ex att hon har förlorat sitt jobb och har skit svårt med ekonomin och är deprimerad pga det, då kan jag tänka och säga att det är synd om henne och så, men jag går aldrig och grubblar på andras problem, även fast jag är förstående och pratar när en person som mår dåligt kommer till mig. Men jag känner inte den där känslan. Det är som att jag vet i hjärnan att jag tycker det är synd om de, men samtidigt bryr jag mig inte och känner inte någon känsla om ni förstår vad jag menar. Har tänkt på det bara sen igår för jag pratade om det med min tjej igår, att kärlek känns helt annorlunda för mig t.ex. Jag känner inte pirr i magen osvosv, jag känner bara i hjärnan att "hon vill jag vara med" för att hon t.ex. gör mig glad, beskrev för henne hur jag "känner" för kärleken, men kommer inte riktigt ihåg och är för efterbäng nu för att orka försöka minnas eller att leta reda på det i huvudet.

Blir jag arg, förutom om jag blir så arg att adrenalinet går ut, så känner jag bara det i huvudet och inte i kroppen. Svårt att förklara men ja, jag vet inte riktigt.

Måste kanske få en psykolog.

Och nej, jag tänker inte börja med antidepp och sådant skit.

Dessutom kanske jag lider utav paranoia? När jag är ute och går, bara på kvällar och ensam så tror jag oftast att det är någon bakom mig. Händer både när jag är nykter och bäng, dock så är det lite mer påfrestande och mer lite "panik" i det hela om jag är bäng, vilket är självklart eftersom att det förstärker känslor. Men är det livat ute så blir det inte så, men är det tyst så känns det alltid som att någon är efter mig/kollar på mig. Ni ska veta hur extrema vissa tillfällen har varit, de extremaste tillfällena när jag har rökt såklart men jag tror nästan ingen har blivit så paranoid som jag blev vid ett tillfälle, varken nykter/onykter.