Måste skriva av mig.

Hej,

Jag har inte loggat in här på jag vet inte hur länge. Men jag står snart inte ut längre, och bara måste skriva av mig.

Jag har alltid varit lite av en blyg och tillbakadragen kille, men många års extrem isolation och ensamhet har nu slutligen trasat sönder mitt psyke totalt. Har inga vänner kvar, knappt ens några bekanta. Har nästan tappat all kontakt med min familj. Mitt självförtroende är fullkomligt tryckt i botten. Ingenting blev som jag hade tänkt mig.

Jag är någonstans runt 30 år gammal. Någonstans på vägen slutade jag åldras fysiskt, och blir ofta misstagen för att vara runt 20-årsåldern, och ofta ännu yngre. Jag blir ständigt tilltalad och behandlad därefter, av människor som inte känner mig. Jag vet alltså inte riktigt hur det känns att vara i min egentliga ålder. Jag borde ha åstadkommit mycket vid det här laget, men har knappt tagit mig någonstans alls i livet. En handfull mentala åkommor har hindrat mig. Jag har inget självförtroende kvar, är ständigt på min vakt, kan aldrig slappna av. Jag har stora komplex - är ständigt rädd för att bli ratad - vare sig det handlar om vänskap, sex, kärlek eller jobbsökeri. Jag känner mig i vägen överallt.

Jag sprider negativ energi omkring mig. Det kan vara så enkelt att jag bara går in på ICA och handlar mjölk. Kassörskan ler och säger hej... jag säger hej tillbaka, och på två sekunder har min negativa energi på något mirakulöst sätt lyckats överskugga hennes positiva, och leendet är borta. Detta märker jag även av på mitt jobb, där jag merparten av tiden tvingas vara relativt social med andra människor - även om det handlar om korta (dock många) möten. Jag har övat på att inte projicera dålig energi omkring mig, och har väl lyckats halvdant vissa dagar. Om jag ser en söt tjej så vill jag verkligen inte sabba det där första intrycket - särskilt inte om jag ser att hon ler mot mig. Men det gör jag ju givetvis ändå. Jag blir skygg, tillbakadragen, vet inte riktigt hur jag ska bete mig.

Jag hade redan för många år sedan ganska dåligt självförtroende, och var lite avskrämd från tjejer efter ett par havererade relationer. Innan dess var jag faktiskt ganska populär - hade lätt att få tjejer, och hade ganska många vänner. Jag vet inte riktigt vad som hände. Mitt liv har varit en nedåtgående spiral i snart tio års tid nu, och det känns som jag börjar närma mig någon typ av krasch. Vad det kommer innebära har jag ingen aning om, men jag hatar känslan.

För ett par år sedan gav jag mig in i ett tungt missbruk. Jag liksom gav upp, och försökte en annan väg. Droger trubbade av mina känslor, gjorde mig lugn och jag njöt faktiskt av livet litegrann. Livsstilen blev dock snabbt ett helvete, mina föräldrar blev indragna i röran, och jag blev nästan av med jobbet (misskötte tider, sjukanmälde mig ofta). Jag var tungt beroende, men lyckades slutligen - efter drygt två turbulenta år - att ta mig ut på andra sidan, och försökte börja bygga upp mitt liv igen.

Jag åt hälsosamt, rörde mycket på mig, tog långa promenader, tränade, skötte mig exemplariskt på jobbet, kirrade nya dyra kläder. Började bry mig om mig själv lite mer, helt enkelt. Detta fungerade ett tag, och sedan började min verklighet göra sig påmind igen.

Jag vet inte hur jag ska förklara känslan jag ständigt bär inom mig. Det känns som ett stort svart hål, och jag vet inte vad jag ska fylla det med. Jag har ofta gråten i halsen, men gråter aldrig. Ibland undrar jag om jag ens har några känslor kvar, eller om dom allihop har flaskats upp inom mig någonstans och jag inte vet hur jag ska ge utlopp för dom. Ångest gnager på mig inifrån. Dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad. År efter år. Jag är alltid trött och hängig, även om jag mot förmodan har lyckats sova en hel natt. Jag hatar att vistas bland andra människor - det enda ställe på hela klotet jag känner mig trygg på är just här, inne i min lilla etta. All denna isolation har gjort mig smått knäpp... jag har utvecklat extrema åsikter, jag har blivit socialt handikappad, jag har blivit rädd för omvärlden. Vissa dagar får jag nog och super ned mig tills jag däckar. Jag kan inte kontrollera mitt alkoholintag - jag är den där sega jäveln som alltid blir fullast, gör bort mig och blir utslängd från krogen. Men hemma är det åtminstone ingen som ser mig.

Jag har spenderat väldigt mycket tid online, på typ webcam-sidor, där tjejer klär av sig för pengar. Där har jag levt mitt liv, chattat bara för att ha någon att prata med... med andra användare, och framförallt då tjejerna. Har gett sken av att vara någon jag egentligen inte är. Ibland har jag till och med inbillat mig att jag fått känslor för vissa av dom.

Jag är inte normal längre, och jag känner som sagt att jag är på väg att krascha. Jag tror jag håller på att bli galen. Jag vet inte vad jag ska göra. Att jag måste söka professionell hjälp förstår jag väl, men vad kan jag konkret göra för att ta mig ur detta konstanta mörker? Jag måste ha någon typ av genuin närhet snart, för jag känner mig så jävla ensam... ska jag skaffa en katt? Jag har gått och blivit en sådan jävla loser, en total nolla. Det borde inte vara så här. Fan... jag ser ändå rätt bra ut, jag har en estetisk ådra, jag är kreativ. Men all inspiration har sinat ut. Och all motivation. Jag känner mig så gammal och sliten i själen.

Hur kan jag sluta vara så bitter, misantropisk, och hopplöst isolerad? Tiden rinner iväg...

Läste hela faktiskt. Fan, det låter tungt som faan.

Hur är din jobbsituation just nu? Anledningen att jag undrar är för att jag har ett förslag som kräver lite mod och lite handling, men om du samlar de sista krafterna så kan det vara räddningen.

Flytta till en studentstad och börja plugga på en linje. Ja, jag vet att du är kring 30, men ser du ut som 20 så kommer du fit right in. Känner ett par som är studenter i upper 20's, och det är inga konstigheter. Fan, ljug om din ålder om det är så, det är skit sak samma.

Det låter simpelt, men det kan faktiskt vara det du behöver. Jag vet att det kommer bli många sociala situationer som kommer upplevas som motiga till en början, men kom ihåg att på en linje så är alla i samma skor. 90% kommer från en annan stad, helt nya, utan en enda vän. Alla på linjen börjar om från scratch, inklusive dig. Du kommer smälta in i mängden och ges en ny chans där ingen kommer veta någonting om ditt förflutna.

Det kommer hänga mycket på första tiden, men skriv upp dig på insparken och delta i aktiviteterna första veckorna. Tycker du efter tre månader att det suger så är det bara att hoppa av och flytta tillbaka. Du har inget att förlora men allt att vinna.

Du kanske bara behöver få ut allting. prata med en psykolog kanske? Som verkligen lyssnar och kan förstå dig. Kanske nån shyst flashbackare har svaret.

Jag har inte alls lika mycket livserfareneht som du och känner inte att jag kan komma med nå bra råd.
När jag mår dåligt så skyller jag bara på tonårsångest(18år).
något som jag har fått lära mig är lite i spykologi. för att utvecklas så behöver vi gå igenom en kris.
Kanske är det där du är idag, snart faller bitarna på plats igen.

Tack för svaret, och för att du tog dig tid att läsa.

Du har helt rätt i det du skriver. En komplett nystart skulle nog göra mig gott. Jag vet inte om jag är upplagd för att flytta dock. Trivs ganska bra där jag bor, och det finns många jobbmöjligheter här i krokarna. Jag är fortfarande kvar på mitt jobb, men inte så länge till tror jag. Jag trivs inte riktigt med mina arbetssysslor. Jag funderar ofta på vad jag vill göra med mitt liv, men något måste göras. Någon typ av förändring - vad det än må vara - skulle kanske pusha mig i rätt riktning, och sedan kanske allt annat skulle lösa sig av sig självt. Who knows.

Jag vill också poängtera att mitt humör svajar en hel del. Särskilt mot natten, när det är dags att sova, då börjar mina tankar snurra extra mycket. Det är inte första gången jag har skrivit ett inlägg av denna kaliber där jag beklagar mig över min livssituation. Jag antar att jag någonstans måste "man up", sluta vara en sådan jävla pussy, och inte ta motgångar så hårt som jag gör. Jag såg en intervju nu på morgonen med Efva Attling där hon sade att ingenting gör en människa så ful som bitterhet, och det fick mig verkligen att tänka till.

Jag behöver absolut få ut allting, och det är därför jag skriver här. Jag känner mig otroligt obekväm när jag ska prata ut med psykologer/terapeuter, det har jag testat ett par gånger redan.

Kris och kris. Visst känner jag mig lite stressad över min ålder kontra min livssituation, men det är mest den jag har blivit jag stör mig på. Jag känner mig inte som jag, i brist på bättre uttryck. Den senaste tiden har jag känt att jag har valt så många fel vägar i livet, begått så många misstag. Innerst inne är jag inte... så här... jag är egentligen en snäll person med mycket kärlek att ge. Kanske är jag bara frustrerad.

Tack för att du tog dig tid att läsa.

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Förutom missbruket kanske. Jag har å andra sidan varit en datormissbrukare i nästan hela mitt liv kan man väl säga, skillnaden är väl egentligen inte så stor. Det handlar ju alltid om att komma bort och dämpa sin ångest lite även när det inte involverar kemikalier.

Speciellt känner jag igen mig i det där att man sprider dålig energi, och att det får en att isolera sig ännu mer. Vissa dagar och i vissa situationer bryr man sig väl inte så mycket, men det värsta är när man verkligen anstränger sig för att vara trevlig och man märker på folk att de inte köper det. Kan känna mig som en slags alien ibland. En bedragare som försöker att smälta in bland människorna. Eller spetälsk är kanske en bättre liknelse.

Det enda som håller mig ovanför ytan är vissa hobbies och att jag har ganska mycket egen tid. Annars hade det garanterat varit ännu värre. Idag är en dålig dag så jag har inga råd att ge direkt, kan knappt tänka. Men håll oss gärna uppdaterade om din situation hoppas att du får ett genombrott.

Ahh glömde en sak till, angående detta:


Det stämmer också väldigt bra. Att sluta åldras fysiskt är kanske en överdrift på mig men folk tror ofta att jag är upp till 10-12 år yngre än vad jag egentligen är. Det är väl förvisso bättre än att se gammal ut, men det är inte kul att bli behandlad som en unge. Iof känner jag mig väl lite som det också så det är kanske inte så konstigt, men det retar mig. Ta mitt jobb tex har jobbat där ganska länge sköter väl inte jobbet bättre eller sämre än någon annan även om ok, det kanske inte är idealiskt för mig. Ändå känner jag mig som (och blir ofta behandlad som) någon jävla högstadiepraktikant, även av andra anställda som är 4-5 år YNGRE än mig. Det gör ju inte att självförtroendet ökar direkt...

Hej!

Du kan ändra ditt liv. Med bara DU kan göra det. Du kan ta hjälp av terapi och psykologer men det är alltid du själv som måste ta dig igenom allt.

Tänk på hur du var när du mådde bra. Vad får dig att må bra? Vem vill du vara? Har du någon bra förebild? Vad vill du göra med ditt liv? Vad är dina drömmar? Vad skulle göra dig lycklig?

Du kanske kan ta kontakt med folk på Happy pancake, och säga tydligt att du bara söker vänner?

Att skaffa en katt. Ja varför inte. Eller en hundvalp kanske skulle kunna pigga upp dig lite?

Öva dig fram till en ny personlighet och utstrålning. Åk utomlands själv en vecka tex Barcelona, gå ut och drick och festa måttligt, bo på hostel och prova fram olika personligheter. Vem bryr sig om folk tror att du har DID, då kan du bara prova en ny stad...

Mvh

Måste fråga en sak, vad tycker TS och ni andra om ögonkontakt? Jag börjar tycka värre och värre om det. Inga problem med folk jag känner och litar på men i affärer och på gator tex. Det känns som att de kan se rätt i min själ. Jag tror inte direkt att att de kan läsa mina tankar, men jag har börjat inse att jag visar mycket mer än vad jag tror av mina känslor och tankar genom ögonen, även när jag försöker vara neutral, och jag gillar det inte.

Det låter som du bara skulle behöva ett miljöombyte. Jag tror det hade gjort susen, du behöver ändra din miljö så du börjar uppskatta de där små sakerna i det vardagliga livet igen.

Hej!

Ja du min vän. Först och främst vill jag bara nämna att jag känner igen mig väääldigt mycket i vad du skriver.

Du skriver väldigt bra. Du har ett lättläst och intelligent språkbruk. Bra flyt. Det känns som att du får in precis vad du vill ha skrivet i din text. Det är positivt. Det betyder så klart att du är kapabel och duglig på många fler områden än bara att skriva (vilket du också verkar vara medveten om).

Du ger på det hela taget ett sunt intryck.

En sak som slog mig direkt var att du troligen missbedömt dedär med att sprida negativ energi. Det känns snarare som att folk ruggar tillbaka när du tilltalar dom för att du utstrålar osäkerhet eller att din egna underliga självbild lyser igenom. Bara en gissning från min sida nu då.

Jag känner som sagt igen mig väldigt mycket i din berättelse. Jag får ett intryck utav att du innerst inne vet precis vad du behöver göra, men det är lite läskigt att ta sig för. Därför söker du någon som kan liksom bekräfta att du är inne på rätt spår. Fast du igentligen redan vet vad som är rätt. Du vill/törs inte ge dig in på outforskad mark ensam, på egen hand. Min gissning nu igen då...

Men låt mig ställa dig mot väggen: Vad är dom bakomliggande orsakerna till att din livssituation är problematisk? Skulle du kunna ringa in "problemet" ? Du verkar ju uppenbarligen vara såpass intelligent att du faktiskt insér att vissa av de sakerna du nämner i din text inte nödvändigtvis måste innebära problem, om bara livet i övrigt var lite lättare att hanskas med.

Du verkar vara i stort behov av fysisk närhet btw. Vilket du så klart också förtjänar!

Det var mina tankar det. Simma lungt bror.

(Jag har inte läst svaren i tråden och dina eventuella tillägg till din ursprungliga post.)

Hej, och tack för svar.

Känner igen din sista paragraf mycket väl; det där med att bli sedd på och bli behandlad som en högstadiepraktikant, till och med av människor som är mycket yngre. Utifrån kanske det ser ut som ett lyxproblem, men det är faktiskt otroligt enerverande och det tär på självförtroendet. Och det sker ju på en daglig basis i princip. Jag försöker dock att inte tänka på det så mycket längre, då det faktiskt är ett olösligt problem. Jag försöker fokusera på problem jag kan lösa istället.

Jag har också isolerat mig mer och mer i takt med att jag inte får den respons jag önskar från andra människor när jag interagerar med dom. Jag har försökt, men jag är verkligen inte bra på det där sociala spelet.

Det beror på vad man samtalar om. När det börjar kännas för personligt - då kan min blick börja flacka lite. Jag tycker inte om när andra människor rotar runt i min hjärna och tittar mig i ögonen. Jag vet precis vad du menar.