Tips från folk som tagit sig ur depression?

Jag har haft lite psykossvårigheter och verkar nu vara på väg ur det (sakta men säkert, hoppas), men märker nu mer och mer att jag stadigt haft en depression under samma period. Har ni några tips? Jag kom nyligen på att man kan se depressionen som en undergivenhet, som en ledsen hund typ som man kämpa bort. Jag fick automatiskt nån kick bara att fighta bort den och det lättade lite liksom... Som man hjälper kroppen och hjärnan att se att man kan ta hand om saker själv och inte "behöver" depressionen..... För på ett sätt så är ju en depression en form av undergivenhet, eller en egen oförmåga att ta hand om ett problem, så då sätts depressionen in av hjärnan. Hur kul är det liksom? Att man inte kan hantera saker själv.....

Att jobba med självkänsla och självförtroende har hjälpt mig mycket också.....

Skippa att träna, äta och sova rätt, det vet redan alla.... Söker mer efter mentala tricks man kan använda för att överkomma depression.

SKIPPA att träna? Nänä, man ska röra på sig, det gör nytta.


Lär känna dig själv, bästa tipset man kan få i den här världen.


Psykos har förövrigt inget med depression att göra..

gå till läkare och skaffa antidepressivt läkemedel,klart det bästa, har hjälpt mig

Du läste inte de sista orden va? "Det vet redan alla." Nämn inte i tråden att träna, äta eller sova rätt eftersom alla redan vet det.

Nee vet, tänkte bara berätta min bakgrundhistoria lite.....

Ut och jogga, gör susen mot det mesta!

byt omgivning, jobb och helst även land. det hjälpte mig. men vill man inte ha tillbaka depressionen igen är det nog rätt att tänka som du gör. för mig är depressionen ett tillstånd jag går in i när jag tycker att bördan blir för tung -- det ter sig lättare att fly undan och bli passiv än att ta tag i problemen. jag antar förstås att detta inte gäller alla, och att depression kan ha andra orsaker också.

Jo, precis, man blir ett offer eller tycker synd om sig själv. Så var det själv när jag blev deprimerad, jag orkade inte med allt och började tycka synd om mig själv. Ifall depression är någon form av offermentalitet för att man inte klarar av att göra något (alltså man har inte pondusen, självförtroendet eller vad det nu är att lösa ett problem eller sin situation), då borde ju lösningen vara att jobba med sig själv och göra sig starkare?

jo om det är orsaken verkar den lösningen förstås enkel. men det är svårt att ta tag i saker när man inte har någon ork eller livsvilja längre och precis allt känns meningslöst. för mig blev det möjligt först efter ett uppbrott som delvis andra tog hand om - själv hade jag inte orkat.

Jag vet hur det känns, men det kan ju vara något så simpelt som att ge sig en klapp på axeln för att man försöker eller kanske hitta något med en själv som faktiskt är värt att leva för... Många bäckar små.

Tror att man skall vara väldigt skeptisk till sin nuvarande livssituation och leva efter sitt innersta sanna jag helt enkelt. Förmodligen varierar det hela beroende på könstillhörighet och miljö. Om du är man, lyssna inte på så kallade goda råd som fruntimmer yttrar baserat på deras antaganden utifrån en felaktig världsbild, leder bara till katastrof.