Vad är det som Emmanuel Levinas menar?

Från läroboken: "Levinas närmar sig den moraliska frågan på ett annorlunda sätt. Enligt Levinas kan man inte hitta någon grund för moralen och inte heller några universella principer. Tvärtom så har det moralfilosofiska sökandet efter grunder och principer inneburit ett underkännande av människans naturliga moraliska förmågan"

Vad menas här?

Sedan kommer denna text om uppoffring som är ännu mer oklart; "Om jag ser någon som håller på att drunkna så tänker jag inte, personens ansikte fordrar något av mig.(??!) Mitt svar är omedelbart uppoffra mig utan tanke på principer och grunder. Detta är ingen ömsesidig relation, det finns inget kontrakt för ömsesidig nytta. Det är snarare denna vilja till uppoffring som föregår all mänsklig samvaro"

Det här stycket är ännu mer oklart.

Tacksam för svar.

Levinas bedriver en faenomenologisk undersoekning av moralens natur. Han menar att maenniskan alltid ingaar i mellanmaenskliga relationer. "Den andra", eller "Ansiktet", tvinger sig paa en som ett annat subjekt. Idet du ser ansiktet blir du medveten om dina skyldigheter. Du kan vaelja att inte leva upp till dem, men du vet vad du boer goera. Ansiktets uttryck, dets tillid, traeder fram direkt som ett faktum. Den moraliska fordringen aer inget teoretiskt abstraktum, men ett konkret faktum som finns givet foer alla och en var. Det, den traditionella filosofi undersoekt, har enligt Levinas trukkit sig saa laangt bort fraan maenniskan och hennes vaerld att vi gloemmer bort henne. Vi soeker fornuftsprinciper etc., naer moralen i verkligheten aer ett mellanmaenskligt faktum.

Levinas menar att moralen är en inbyggd egenskap hos (friska) människan. (Vissa psykologiska diagnoser och störningar gör att människor inte alltid fungerar väl, moraliskt. Åtminstone inte utifrån sett.)

Denna egenskap visar sig som genom att vi alltid har en strävan efter att göra det som är "gott". Dvs vi vill, utan några egentliga påtryckningar eller reflektioner, alltid sträva efter att handla moraliskt "rätt".

(Sedan gör vi ju inte alltid det men vi är inte särskilt glada åt att handla fel. Fel enligt den etik vi håller oss med alltså. Någon kan nalla litet ur kaffekassan men vet att det är fel och mår litet dåligt av det.)

Att vi inte accepterat denna egenskap som ett subjektiv förmåga utan hållit på att försöka hitta yttre, (som skulle kunna uppfattas som mer "objektiva") argument för människans moral, har alltså hindrat oss från att se moralen som den verkligen är. Eller snarare vilken mening moralen har för människan som art och social varelse.


Ja det är alltså ett bevis för att moralen är en integrerad del, hos (den friska) människan. Vi behöver inte övertygas om att det är rätt att rädda en drunknande, vi drivs av vår strävan att göra "gott".

Måste börja med att säga att jag ska tas med tre nypor salt, för jag har inte sysslat med filosofi som akademiska studier, och jag har kommit ifrån ämnet på senare år, så jag skriver utifrån ett spontant intresse för frågan utan att påstå att jag behärskar frågeställningen mer än till nöds.

Om jag förstått och minns rätt så sätter Levinas etiken som den första filosofin, vilket betyder att han bygger upp sitt hela tänkande utifrån etiken. Det är rätt djärvt. Som första filosofi brukar man väl sätta epistemologi, logik eller ontologi, eftersom något av dessa ämnen kan ses som grunden för all kunskap. Men tänk att sätta etiken som grunden för all kunskap! Du börjar inte din filosofi med att fråga vad som är sanning, vad som existerar eller hur kunskap ser ut, utan du börjar din filosofi med att fråga vad som är gott! Det är sympatiskt till tusen, men det är också väldigt svårt att sätta sig ner och med frågan vad det blir för konsekvenser och implikationer av att grundlägga sin filosofi på det sättet!

När Levinas kallar etiken den "första" filosofin, menar han så inte bara, att det rent "historiskt" är det första, idet vi slängs ut i etiska relationer idet vi handlar med människor? Eller menar han att man rent systematiskt ska uppbygga filosofin på ett etiskt fundament?

Som jag begriper Totality and Infinity (som jag läser för tillfället; fan att man inte kan franska!) avser Levinas att filosofin bör ta etiken som första utgångspunkt. Varje filosofiskt tänkande som bortser ifrån den etiska grund som tänkandet ytterst bör vila på, våldför sig - i någon mening - på människan. Utifrån detta hävdar Levinas - exempelvis - att Heideggers ontologi begår ett felsteg från början, när han tar varat och inte den Andre som yttersta fundament för ontologin. Ett legitimt tänkande måste som utgångspunkt ta den mellanmänskliga relationer mellan ett du och ett jag. Det är med andra ord alternativ två som gäller. Med det sagt kan jag givetvis ha missläst honom.

Jag ser förresten att det var längesedan du skrev ditt inlägg. Om du läst mer Levinas sedan dess får du gärna gå svaromål så att säga. Har funderat på vilken sekundärlitteratur till TAI som kan vara värd. Carl Cederbergs Resaying the Human verkar fin, men den handlar om så mycket mer än bara TAI.

Det är den Andre som bryter tystnaden: som anropar mig ur mörkrets vagga. Ur en så kallad frihet utan ansvar ställer hon mig till svars genom rösten i mitt samvete. Var och en av mina handlingar rör vid hennes hud, oavsett om det är avsiktligt eller ej. Antingen kan jag bli uppmärksam på detta och ta ett steg mot henne, eller ignorera denna relation och förneka henne - men samvetet kommer inte låta mig glömma.

"Conscience welcomes the Other. It is the revelation of a resistance to my powers that does not counter them as a greater force, but calls in question the naïve right of my powers, my glorious spontaneity as a living being. Morality begins when freedom, instead of being justified by itself, feels itself to be arbitrary and violent." (Totality and Infinity, s. 84)