Låste in mig hela dagen.

Tjenare,

Jag är arbetslös för tillfället vilket kan förklara min livssituation. Dagen börjar med att jag (idag då) går upp på morgonen, skippar frukosten, ser lite på nyheterna.

En helt vanlig dag alltså.

Vad jag fick höra sen (bor hos mina föräldrar, ja, jag är över 18) att vi ska ha besök. Nu är det så här att jag varit isolerad och inte ens vistats ute på några månader. Så jag sniker obemärkt in i mitt förövrigt trånga rum innan gästerna kommer, detta beteende är numera vardag, jag låser in mig och (som idag) kollar datorn hela dagen, skippar middag, skippar lunch. Allt för att slippa se eller hälsa på gästerna. Detta beteende uppskattas inte av päronen eller gästerna och idag var gästerna här till 00:40 så nyss gick jag på toa och borsta tänderna. Det är inte att jag har något emot dem, tvärtom, gillar dem, vet inte varför jag inte vill vara i närheten. Samma sak vad gäller tidig morgon med min familj, jag vill inte se dem eller höra dem, men jag vet också att efter första hälsningsfrasen eller uppenbarelsen så är känslan, om man kan kalla den så, borta och jag kan vara omkring dem så att säga.

Jag undviker gärna att vistas ute eftersom folk promenerar där jag vill ha min "place" så att säga, har svårt att ignorera folk och är lättprovocerad i sociala sammanhang. Om jag ser någon som går långt fram på vägen så viker jag gärna av för att undvika personen i fråga, behöver inte ens känna personen. Svårt och göra på stan, där använder jag gärna huva och stirrar stint åt andra håll, men nu går jag inte på stan längre, pustar ut.

Jag vill mest vara för mig själv och inte göra så mycket, kolla på tv, dator, aldrig sprit, aldrig droger, ett mål mat per dag, inget jobb, ingen flickvän, jag trivs ganska bra faktiskt.

Hur pass allvarligt är detta? Vad kan jag göra åt saken? Är detta normalt beteende eller borde jag göra något åt detta och i så fall hur? Har nån egna erfarenheter att delge sig av? Skulle jag tom kunna använda detta till min fördel? Kände för att skriva av mig lite. Tror jag ska sova nu, men kollar eventuella svar imorgon.

Så länge du själv trivs med det och inte skadar dig eller någon annan så är det väl helt okej. Men jag kan sätta en hundring att du har det roligare om du blir mer socialare och börjar träffa nya polare och gå ut på bio och hela fadderuttan.

jag känner igen mig riktigt mycket. Morgonhälsningen!!!!!! och närgäster kommer påbesök. Gäller även släkten.

har det också skönt och glömmer lätt bort tiden, dagarna bara går. Emellanåt för jag ångest och känner att livet ej ska se ut så för en xxåring..

menmenmen kan ejhjälpa.tror inte det är normalt.

Känner igen det där.

Jag gjorde ofta så att om det kom gäster så parkerade jag mig framför datorn och skippade allt som skulle göras så länge gästerna var kvar i huset.
9 gånger av 10 var det bekanta till någon förälder så där ansåg, och anser, jag att man inte behöver hälsa på dem.
Men även när det kom släktingar så isolerade jag mig så mycket som möjligt, ett litet "hej" slank nog ur mig om det var nära släktingar.

Ännu blir jag ärligt talat äcklad på tanken att tvingas vara social och undviker det så långt det bara går.

Jag trivs också den mesta tiden med att inte göra något men för några år sedan började jag tänka på allt jag skulle ångra att jag inte har gjort när jag väl blir gammal och kanske inte kan göra så mycket.
Jag gissar på att du är yngre än mig så jag skulle tipsa om att försöka få en inkomst, jobb, så fort som möjligt.
Med pengar kan man vara än mer för sig själv, nackdelen är dock att man kanske måste vara social på jobbet. Det går dock till en god sak, din sak.

Det faktum att du skapar en tråd om detta skvallrar lite om att du ändå inte nöjd med situationen. Eller?

Även fast det känns tryggast och är enklast att undvika folk tror jag att man i längden mår bättre av att bita ihop och göra den där första hälsningen.

Hur man än gör så finns den där "normen" där och den är svår att undvika.
De "normala" blir ibland väldigt provocerade av att man, till synes, inte gör något.
Det som verkar provocera mest är att man inte har en flickvän. Frågorna och gliringarna haglar. Ibland får man nästan order om att "skaffa en fru".
I min ålder SKALL man ha fru och barn eller iaf några ex-flickvänner men jag trivs, oftast, med min "situation".

Du verkar lida av socialfobi/torgskräck. Jag tycker du ska vända dig till en psykolog innan detta blir din vardag som kommer bli svår att bryta. Människan är sociala varelser och mår inte bra av långvarig isolering även om du känner att din situation just nu känns bekväm. Vänner försvinner med tiden min vän. Ta vara på dom du har

Känner igen mig grovt när det gäller själva hälsningen.

Jag har för tillfället inga vänner då jag brutit kontakten med alla jag tidigare känt, nära vänner och andra. Detta beror till viss del på att man växer ifrån varandra, får olika intressen och dels för att jag när jag gick på gymnasiet så byte jag skola ganska ofta och har aldrig varit bra på att hålla kontakten med andra som inte är direkt "in my face" via skola/jobb. Började använda mobil rätt sent och det ångrar jag inte direkt. Min senaste "kompis" hade bara kontakt via telefon och nu senaste tiden har jag struntat att svara i den så nu är den tyst.

Bra att jag inte är ensam i alla fall. Svårt att undvika folk i hemmet om man inte låser in sig då, men om vi blir bortbjudna i dagsläget då vägrar jag bara. Något slags äckel är det nog tal om. På kvällen brukar jag bli mjukare och t.o.m skulle kunna tänka mig att gå på krogen, tänka mig, när det kommer till kritan så sitter jag hellre hemma ändå. Pengar är lösningen på många problem helt klart.

Har aldrig skadat någon annan än mig själv, fysiskt då. Jag gjorde det ett tag, trivdes inte särskilt. Kanske hade något fjolliga vänner som springer runt och skvallrar och fnissar som barn, men det är väll så alla beter sig nu för tiden antar jag.

Samma här. På kvällarna brukar jag känna "vad fan" och så kan jag planera krogrundor, resor, vad som helst med min enda vän för att dagen efter ångra och avblåsa allt. Många gånger har jag tänkt att "nej, jag stannar nog hemma istället" men några gånger har man faktiskt tagit sig ut på krogen eller på någon fest eller vad det nu kan tänkas vara och det har gått bra.
På fester har jag dock varje gång fått en klar tanke och tänkt att "vad fan gör jag här?!". Det kan ha varit hur kul som helst men jag känner ändå att jag inte passar in bland dem.

Fan vad förvånad jag blir över att läsa att så många andra tänker och gör på samma sätt som mig med. Känns jobbigt att träffa folk tycker jag med.. Samma falskt ältande artighetfraser, typ alla kommer hem skitsura och stressade, hinner ändå slänga ur sig "ja min dag har vart toppen" innan de försvinner in på kontoren.. Sen inga vänner, största nöjet är att glo nån film. Man borde ju försöka ta tag i sin situation på något sätt, fast det är nog svårt utan vänner och utan hjälp.. Pröva terapi. Du kan ju sluta om du inte tycker det förbättrar din situation.

Det är kanske inte så bra att fortsätta som du gör. Men när du väljer att förändra dig, fundera på varför du gör det, hur du gör det, och vem du gör det för? De som påstår sig vilja hjälpa en ser oftast bara situationen ur sin egen synvinkel, alternativt vill att man ska bli tillgänglig för arbetsmarknaden. Resten skiter de i. Kanske har du en mycket god anledning att låsa in dig?