Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
För den som är intresserad av den moderna amerikanska högern - från 1950-talet och framåt - finns boken The Right Nation, skriven av två The Economist-journalister. Det är en skildring av hur amerikansk konservatism gick ifrån att vara ett intellektuellt marginaliserat fenomenen till att ta över amerikansk politik. Därtill diskuteras varför USA är ett särpräglat "höger-land" i jämförelse med resten av västvärlden. Boken är dock journalistiskt analytiskt skriven; alltså inte ett ideologiskt traktat eller filosofiskt manifest. Dessutom är den utgiven 2004 - alltså långt innan Trumps förvandling av republikanerna: The Right Nation är mer en historielektion än dagsaktuell, med andra ord, men boken är välskriven (den journalistiska bakgrunden leder till en underhållande skildring), objektiv istället för politiskt förvriden åt något håll, och lyckas med både berättelse och tes genom att mixa olika vinklar på amerikansk konservatism (alltifrån porträtt av enskilda politiker för att exemplifiera analyser och beskrivning till mer idémässiga och samhällsbeskrivande analyser).
En hel del europeiska konservativa har förstås funderat över i vilken mån amerikansk konservatism är sann konservatism. Författarna - och i detta är de sannerligen inte ensamma; bedömningen är högst rimlig - menar att den amerikanska högern kunde enas under kalla kriget genom en allians av libertarianism, kristen höger och antikommunism; om inte annat för att de hade en gemensam fiende i Sovjetunionen. I min mening är det en kombination som definitivt kan kallas en amerikansk form av konservatism. Men det är förstås en sammanslutning som först försvagades av Sovjets fall; för att sedan blivit alltmer oväsentlig under 2010-talet och framåt.
Om inte annat slutade kalla kriget med att splittringen mellan paleo-konservativa och neo-konservativa blev politisk dynamit. De sistnämnda hade länge övertaget men efter katastrofen som var Irakkriget och Trump/Tucker-Carlson vändning i en del republikansk utrikespolitik plus betoningen på frågor om nationell identitet och kultur, invandring, och så vidare, kan man se det som att de paleo-konservativa perspektiven glöder på nytt. Även om det inte är och inte bör vara identiskt - den politiska spelplanen är annorlunda, hela USA är annorlunda.
Sedan kan man tycka - som mig - att neo-konservativa inte är sanna konservativa, men man kan inte förneka deras inflytande på amerikanska höger och deras massiva idé-produktion och status i amerikansk samhällsdebatt.
En hel del europeiska konservativa har förstås funderat över i vilken mån amerikansk konservatism är sann konservatism. Författarna - och i detta är de sannerligen inte ensamma; bedömningen är högst rimlig - menar att den amerikanska högern kunde enas under kalla kriget genom en allians av libertarianism, kristen höger och antikommunism; om inte annat för att de hade en gemensam fiende i Sovjetunionen. I min mening är det en kombination som definitivt kan kallas en amerikansk form av konservatism. Men det är förstås en sammanslutning som först försvagades av Sovjets fall; för att sedan blivit alltmer oväsentlig under 2010-talet och framåt.
Om inte annat slutade kalla kriget med att splittringen mellan paleo-konservativa och neo-konservativa blev politisk dynamit. De sistnämnda hade länge övertaget men efter katastrofen som var Irakkriget och Trump/Tucker-Carlson vändning i en del republikansk utrikespolitik plus betoningen på frågor om nationell identitet och kultur, invandring, och så vidare, kan man se det som att de paleo-konservativa perspektiven glöder på nytt. Även om det inte är och inte bör vara identiskt - den politiska spelplanen är annorlunda, hela USA är annorlunda.
Sedan kan man tycka - som mig - att neo-konservativa inte är sanna konservativa, men man kan inte förneka deras inflytande på amerikanska höger och deras massiva idé-produktion och status i amerikansk samhällsdebatt.
Theodore Dalrymple bör nämnas och jag tänkte att han kanske redan nämnts i denna tråd - men om sökfunktionen fungerar som den ska verkar det som att han inte diskuterats.
Först och främst - Theodore Dalrymple är en pseudonym använd av en viss Anthony Daniels. I en intervju har han sagt att han valde Theodore Dalrymple som skribent-identitet för att det lät som ett namn för en grinig pessimistisk viktoriansk gentleman. Skön självironi - för denna Daniels/Dalrymple har en bitsk och pessimistisk stil i sin kultur- och samhällskritik. Kanske kan man även hitta något brittiskt konservativt i valet av ett namn i viktoriansk stil; respekt för historien, känsla för engelsk nationalkaraktär (valet av pseudonymen är knappast strikt ideologiskt, men jag tänker ändå på en gammal formulering i en Johan Hakelius-text - att liberaler har all förståelse för social kontext men inte för historisk sådan).
Theodore Dalrymple har i alla fall en karriär bakom sig - en karriär som läkare i brittiska fängelse och slumområden (samt en gedigen erfarenhet av afrikanska länder). Han har i sin verksamhet i Storbritannien sett mycket misär; brottslighet och destruktiv livsstil och hur människor i den miljö känner en brist på mening, att den mänskliga naturen närmast blivit förvriden. Dalrymple menar att kulturradikal moralisk relativism och liknande ideologiska perspektiv har en skuld i skapandet av alla dessa problem. Han fokuserar på kultur och värderingar och hur det formar människor - och att den brittiska underklassens problem bottnar i de värderingar som en liberal/kulturradikal elit förmedlar. I det här kan man hitta flera konservativa värden - betydelsen av existentiell meningsfullhet för att fatta rätt beslut och tanken att kulturella värderingar kan vara lika betydelsefulla som ekonomiska faktorer.
Sedan kan man förvisso spekulera i om hans erfarenhet som fängelse-läkare och som läkare i de brittiska stadsdelar som mest präglas av social misär lett till en överdrivet svartsyn bedömning av hela det brittiska samhället. Hans erfarenheter säger verkligen inte hela sanningen om Storbritannien. Men han har årtionden av erfarenhet och en psykologiskt genomskådande blick för ödet hos sina patienter - efter tusentals sådana patienter är det väl inte omöjligt att han kan dra sociologiska och filosofiska slutsatser om deras liv, den miljö de kommer ifrån, vad det är som vägleder dem? (Förresten har han i sina krönikor - jag har inte läst alla hans böcker - den där speciella personliga stilen som en intressant skribent bör ha).
Dalrymple beskriver som sagt flera former av social misär. Följande exempel framstår kanske som banalt i jämförelse med extrem brottslighet och våldsamhet men jag nämner det för att det har relevans för brittisk konservatism: i de slumområden Dalrymple varit läkare i är resultatet av goda studieresultat och intresse för utbildning & kunskap att man trakasseras. Jämför det med den övre medelklass och överklass som skickar sina barn till exklusiva privatskolor - en miljö där de kan utvecklas och förberedas för att bland annat leda det konservativa partiet i Storbritannien (exemplen är oräkneliga men man kan nämna att både David Cameron och Boris Johnson var utbildade vid Eton - den privatskola med högst status). Borde inte de konservativa kunna se denna orättvisa? Varför ska den socioekonomiska eliten vara de enda som kan ge sina arvtagare intellektuell stimulans och rätt miljö för att nå långt? När europeisk etablissemangs-konservatism är som värst leder det till en oförmåga för de tillhörande denna grupp att se sina privilegier. Fast just i skol-exemplet kan man fundera över deras försvar av det gamla brittiska utbildningssystemet. Det var ett system
som öppnade olika utbildningsmöjligheter beroende på ens resultat på ett test av intellektuella eller akademiska förmågor. Old school-konservativa menade att det öppnade dörrar för begåvade ungdomar med arbetarklass-bakgrund (i sammanhanget kan man förresten nämna att de svenska socialdemokraterna under 30- eller 40-talet hade valaffischer om vikten att ge begåvade med fattig bakgrund samma möjligheter till högre akademiska studier som borgerlighetens ungdom).
Nåväl. Dalrymple skriver som sagt även mycket om brottslighet. Och om kaotiska relationer. Kollapsen av artighet. Uppkomsten av vad jag skulle en jag-centrerad människosyn. Han menar att de människor han mött med åren börjar känna någon slags existentiell ångest - att de inte vet hur de ska leva men att de vet att deras nuvarande livsstil är fel eller otillräcklig. Jag kan tänka mig att socialistiskt tänkande behövs för att lyckas genomföra välfärds-reformer och att nyliberala har en poäng i värdet av personlig vilja, entreprenörs-kraft och liknande. Men om ett samhälle drabbas av filosofiskt-psykologiskt vemod borde man väl se ett värde i konservatism och meningen med de värderings-frågor som ligger bortom kapitalism vs socialism?
Dalrymple är även konservativ på ett djupare personligt plan. Det finns en tragisk dimension i konservatism - insikten att allt förändras och att man måste anpassa sig till förändringar men på köpet riskerar att förlora någonting viktigt. I det kan man se ett samband med hur Dalrymple beskriver hur Storbritannien förfallit. Han är som en klassisk konservativ en pessimist. I hans krönikor hänvisar han mer till Shakespeare än politiska manifest.
I sin bok om opiat-missbruk tycker jag dock att Dalrymple är fel ute. Men jag har inte tid att skriva vidare för tillfället. Kanske kollar runt eller startar en ny tråd om konservatism och narkotika-politik och synen på drogmissbruk.
Först och främst - Theodore Dalrymple är en pseudonym använd av en viss Anthony Daniels. I en intervju har han sagt att han valde Theodore Dalrymple som skribent-identitet för att det lät som ett namn för en grinig pessimistisk viktoriansk gentleman. Skön självironi - för denna Daniels/Dalrymple har en bitsk och pessimistisk stil i sin kultur- och samhällskritik. Kanske kan man även hitta något brittiskt konservativt i valet av ett namn i viktoriansk stil; respekt för historien, känsla för engelsk nationalkaraktär (valet av pseudonymen är knappast strikt ideologiskt, men jag tänker ändå på en gammal formulering i en Johan Hakelius-text - att liberaler har all förståelse för social kontext men inte för historisk sådan).
Theodore Dalrymple har i alla fall en karriär bakom sig - en karriär som läkare i brittiska fängelse och slumområden (samt en gedigen erfarenhet av afrikanska länder). Han har i sin verksamhet i Storbritannien sett mycket misär; brottslighet och destruktiv livsstil och hur människor i den miljö känner en brist på mening, att den mänskliga naturen närmast blivit förvriden. Dalrymple menar att kulturradikal moralisk relativism och liknande ideologiska perspektiv har en skuld i skapandet av alla dessa problem. Han fokuserar på kultur och värderingar och hur det formar människor - och att den brittiska underklassens problem bottnar i de värderingar som en liberal/kulturradikal elit förmedlar. I det här kan man hitta flera konservativa värden - betydelsen av existentiell meningsfullhet för att fatta rätt beslut och tanken att kulturella värderingar kan vara lika betydelsefulla som ekonomiska faktorer.
Sedan kan man förvisso spekulera i om hans erfarenhet som fängelse-läkare och som läkare i de brittiska stadsdelar som mest präglas av social misär lett till en överdrivet svartsyn bedömning av hela det brittiska samhället. Hans erfarenheter säger verkligen inte hela sanningen om Storbritannien. Men han har årtionden av erfarenhet och en psykologiskt genomskådande blick för ödet hos sina patienter - efter tusentals sådana patienter är det väl inte omöjligt att han kan dra sociologiska och filosofiska slutsatser om deras liv, den miljö de kommer ifrån, vad det är som vägleder dem? (Förresten har han i sina krönikor - jag har inte läst alla hans böcker - den där speciella personliga stilen som en intressant skribent bör ha).
Dalrymple beskriver som sagt flera former av social misär. Följande exempel framstår kanske som banalt i jämförelse med extrem brottslighet och våldsamhet men jag nämner det för att det har relevans för brittisk konservatism: i de slumområden Dalrymple varit läkare i är resultatet av goda studieresultat och intresse för utbildning & kunskap att man trakasseras. Jämför det med den övre medelklass och överklass som skickar sina barn till exklusiva privatskolor - en miljö där de kan utvecklas och förberedas för att bland annat leda det konservativa partiet i Storbritannien (exemplen är oräkneliga men man kan nämna att både David Cameron och Boris Johnson var utbildade vid Eton - den privatskola med högst status). Borde inte de konservativa kunna se denna orättvisa? Varför ska den socioekonomiska eliten vara de enda som kan ge sina arvtagare intellektuell stimulans och rätt miljö för att nå långt? När europeisk etablissemangs-konservatism är som värst leder det till en oförmåga för de tillhörande denna grupp att se sina privilegier. Fast just i skol-exemplet kan man fundera över deras försvar av det gamla brittiska utbildningssystemet. Det var ett system
som öppnade olika utbildningsmöjligheter beroende på ens resultat på ett test av intellektuella eller akademiska förmågor. Old school-konservativa menade att det öppnade dörrar för begåvade ungdomar med arbetarklass-bakgrund (i sammanhanget kan man förresten nämna att de svenska socialdemokraterna under 30- eller 40-talet hade valaffischer om vikten att ge begåvade med fattig bakgrund samma möjligheter till högre akademiska studier som borgerlighetens ungdom).
Nåväl. Dalrymple skriver som sagt även mycket om brottslighet. Och om kaotiska relationer. Kollapsen av artighet. Uppkomsten av vad jag skulle en jag-centrerad människosyn. Han menar att de människor han mött med åren börjar känna någon slags existentiell ångest - att de inte vet hur de ska leva men att de vet att deras nuvarande livsstil är fel eller otillräcklig. Jag kan tänka mig att socialistiskt tänkande behövs för att lyckas genomföra välfärds-reformer och att nyliberala har en poäng i värdet av personlig vilja, entreprenörs-kraft och liknande. Men om ett samhälle drabbas av filosofiskt-psykologiskt vemod borde man väl se ett värde i konservatism och meningen med de värderings-frågor som ligger bortom kapitalism vs socialism?
Dalrymple är även konservativ på ett djupare personligt plan. Det finns en tragisk dimension i konservatism - insikten att allt förändras och att man måste anpassa sig till förändringar men på köpet riskerar att förlora någonting viktigt. I det kan man se ett samband med hur Dalrymple beskriver hur Storbritannien förfallit. Han är som en klassisk konservativ en pessimist. I hans krönikor hänvisar han mer till Shakespeare än politiska manifest.
I sin bok om opiat-missbruk tycker jag dock att Dalrymple är fel ute. Men jag har inte tid att skriva vidare för tillfället. Kanske kollar runt eller startar en ny tråd om konservatism och narkotika-politik och synen på drogmissbruk.
Bokförlaget Faethon har givit ut Calle Schmittens geopolitiska klassiker Land och hav. Det är den tredje Schmitt-boken som nu finns på svenska, efter Det politiska som begrepp och Politisk teologi.
Carl Schmitt (1888-1985) var en tysk rättsfilosof som främst gjort sig känd för sina teorier om det suveräna och politisk teologi. Han är en av de mest inflytelserika stats- och folkrättsteoretikerna under 1900-talet. Omstridd inte bara för sina idéer, utan också för sitt nationalsocialistiska engagemang och sin juridiska praktik i tredje riket. Land och hav (1942) beskriver de grundläggande villkoren landet och havet både för den mänskliga existensen och som det avgörande innehållet i såväl internationell rätt som krig. De olika nationernas syn på rummet avgör deras förståelse av politik, krig och fred. I boken ställs frågan om vad som är »jordens nomos« och om det finns möjlighet för en global fred.
Viktor Brylla har översatt och Carl-Göran Heidegren har skrivit efterordet.
https://faethon.se/butik/land-och-hav/
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
