Tips på fransk litteratur

Jag tänkte försöka läsa mer av den stora franska litteraturen, men jag vet inte var jag ska börja. Gide, Proust, Stendhal, Malraux, Le Clézio, Flaubert... Eftersom det är ett sådant enormt område kan jag inte läsa allt, och därför vill jag inte ödsla tid på att prova mig fram tills jag hittar något av värde. Jag är inte intresserad av alla experimentböcker typ Les Faux-monnayeurs, så vad är verkligen läsvärt?

Om du vill skippa flummet så kanske Victor Hugo eller Emile Zola kan vara något. Nu var det ett tag sedan jag läste något av dessa herrar men jag minns att jag uppskattade Zolas Therese Raquin.

Ovan nämnda Therese Raquin har även jag goda minnen ifrån, även om det var länge sedan jag läste den (är den kanske en skolklassiker?). Stendhals rött och svart läste jag mer nyligen och det var verkligen inte slöseri med tid; en fint framflytande berättelse med många minnesvärda personporträtt. Kurtisanklostret i Parma står på lut i min bokhyll tills andan faller på. Så Stendhal tycker jag inte du ska rata.

En annan gigant, ur vilkens produktion jag ännu endast läst brottstycken, är Montaigne. Det lilla jag läst är väldigt lovande, men än har jag inte hittat rätt läge att ta livtag om den gamle skeptikern*.



* En lagom lång fängelsevistelse/motsvarande skulle sitta som en smäck för att verkligen kunna dyka ner i sådana där författarskap.

François Rabelais tyckte jag var givande, och då hans böcker om jättarna Gargantua och Pantagruel. Finns ett avsnitt i Gargantua där han grundar ett kloster vid Thélème, och där den enda lagen är något i stil med: Gör vad du vill. Kan man sin Crowley och har läst lite om hans mycket senare skapelse, Thelema, förstår man att han tagit en del inspiration från just Rabelais. Mycket groteska inslag också, särskilt i början, där jag vill minnas att Gargantua kissar ner självaste Notre Dame!

Vet dock inte om det är riktigt vad du söker, men bra är det oavsett!

Proust tycker jag är alldeles fantastiskt, På spaning efter den tid som flytt är ju lite mer av ett livsprojekt men hela sviten har ett oförklarligt skimmer kring sig som jag inte kan förklara men uppskattar oerhört.

Annars finns ju Sartre även om han var mer av en filosof än vad han var romanförfattare, Albert Camus hamnar oundvikligt i samma fack även om jag tycker att han är lite mer intressant som författare än vad Sartre är.

Francois Mauriac får ABSOLUT inte förbises. Ej heller Jules Renard (inte minst för hans aforismer).

Stendhal som nämnts ovan är omistlig.


Annars rekommenderas J.K. Huysmans, Jean Genet och Alphonse Daudet.

Flaubert "Madame Bovary" får väl iofs sägas vara en helt ok roman den också.

De mastiga 1800-talsromanerna är inga storfavoriter, men det kanske mer är Balzac och realismen som jag har svårt för. Jag gillar dock Flaubert och Maupassant. Så jag får väl prova mer av Zola; Thérèse Raquin har jag läst och den gillade jag. På det hela taget känns det som om jag bara har gjort nedslag i litteraturen; jag har ingen helhetsbild av någon period, t.ex. romantiken. Jag får väl ta mig igenom alla dessa sk klassiker.

Ja, jag har funderat på den och fingrat på den ibland.

Rabelais har jag bara läst delar av, men det föll mig inte i smaken! Sedan måste jag nog säga att jag föredrar något modernare litteratur, i alla fall fr.o.m. 1800-talet.

Proust har jag bara läst delar av på svenska (bara från första delen), och det tyckte jag var fruktansvärt tråkigt. Jag gillar inte alls den där filosoferande, pratiga, monologstilen.

Jag förstår vad du menar. I min erfarenhet så är det ingenting man ska sträck-läsa utan läsa lite då och då och låta prosastilen gro. För om man läser för mycket på en gång så blir det lätt att det blir för mycket och man slutar att ta in det man läser överhuvudtaget.

Har inte läst överdrivet mycket franskt, men skall rekommendera det jag funnit läsvärt. Först är och främst är det Maupassant, en artonhundratalsförfattare, mest känd för sina många noveller (runt trehundra stycken!) men även med en handfull geniala romaner och förmodligen - jag har inte läst mer än några korta utdrag än - reseskildringar på sitt samvete. Han var en förebild för Tjechov, som i en av sina noveller lade orden "Varje rad hos Maupassant är en ny horisont" och allmänt anses vara en av tidernas största novellister. Isak Babel, en annan stor novellist, tillägnade en novell till hans ära. Den heter kort och gott Maupassant, och är såklart mycket läsvärd. Men schas iväg med judar och ryssar och tillbaka till fransosen!
Hans tidiga berättelser handlar ofta om societetsliv, kärleksaffärer, parisiska äventyr, krig och resor, men senare började de, i o m det tilltagande vansinne som sedemera fick honom att hoppa runt som ett djur och skära halsen av sig, bli mörkare och mer psykologiskt inträngande. Allmänt lyckas han med mycket små medel skriva väldigt effektfullt och medryckande.

Eremiten postade ett beskrivande citat i Jag vill bli författare-tråden:

"Vilken sak man än vill beskriva finns det endast ett substantiv för att beteckna den, ett verb för att ge den själ, ett adjektiv för att ge den den rätta karaktären. Man måste alltid söka, bemöda sig tills man funnit detta substantiv, detta verb och detta adjektiv och aldrig ta sin tillflykt till några knep, till några språkliga clownkonster, för att kringgå svårigheterna" - Maupassant

Fler som tål att nämnas, särskilt som du säger dig vilja få en bättre bild av epoken, är Balzac, som brukar ses som bryggan mellan franska romantiken och dito realismen och Flaubert, som vad jag förstått, är den franska realismens största representant och vars Madame Bovary till en början fick rätt mycket kritik (dock inte av kritiker, utan bekanta) eftersom den ansågs för realistisk.

Balzac skrev tidernas möjligtvist mest ambitiösa litterära svit. Den mänskliga komedin, som innefattar runt hundra romaner och säkert en hel del noveller. Karaktärerna i böckerna räknas så högt som ca 10% av de människor som levde i samtidens Stockholm. Tyvärr kan jag inte skryta med att ha läst alla, men Pappa Goriot har jag hunnit med, och den rekommenderas varmt. Handlingen utspelar sig till stor del i ett småborgerligt pensionat, dit huvudpersonen - en ung man från landet - kommer med ambitionen att studera men så småningom överger detta för att försöka bli del av societeten.

Av de mer nutida tycker jag att Camus står ut mest. Han hann desvärre inte skriva särskilt mycket, men det vägs upp med den genomgående mycket höga nivån. Den personliga favoriten är Landflykten och Riket, en samling om sex noveller som alla bygger på temat utanförskap, men Pesten, som läses för tillfället, ser ut att kunna knipa förstaplatsen.

Gidés Pastoralsymfoni lästes ut för ett par dagar sedan, och den var helt makalös. Kortfattat handlar den om en präst, som vid det att han i sin ämbetsroll besöker en död fattigkvinnas hus, finner hennes apatiska blinda dotter och bestämmer sig för att i fortsättningen ta hand om henne. Efter att ha fått berättat för sig om en läkare som lärde blinda att läsa blindskrift bestämmer han sig för att ge detta ett försök. Han skildrar utvecklingen i dagboksform och varvar beskrivningar av behandlingen med vardagliga anekdoter och filosofiska betraktelser av ofta religiös karaktär. Mycket, mycket bra!

Tack saftad burk för en matnyttig genomgång! Gällande Maupassant så har jag läst en del av hans noveller och uppskattat många av dem. Jag har romanen Bel-Ami i hyllan men har aldrig läst den. Är den läsvärd?

Sedan får det väl Stendhal eftersom flera har rekommenderat honom. Så får jag väl ta mig an Camus också.

Tack alla för förslagen! Posta gärna fler.

André Gide, inget annat. ;-)

Vad Mauriac beträffar ska du läsa Ormboet och Thérèse Desqueyroux. Om du läser Rabelais (eller Voltaire) och uppskattar det kan du ge dig i kast med Anatole Frances Drottning Gåsfot.