Jag har sömnrelaterade problem varje natt och har haft det i flera år. Det som händer i princip varje natt är att jag vaknar upp och är livrädd, hjärtat slår jättefort och jag är ibland genomblöt av svett. Vissa nätter vaknar jag och skriker rakt ut. Ofta vet jag inte vad det är jag är rädd för. Just denna biten låter väldigt mycket som nattskräck, men det är inte de enda problemen jag har.
Jag vaknar emellanåt och har ingen aning om vem jag är. Ibland måste jag sitta och fundera en jättelång stund innan jag kommer fram till något. Jag har även ett antal gånger frågat min pojkvän vem han är, detta är dock inget jag kommer ihåg. Det är han som har berättat det för mig. Jag minns bara ett särskilt tillfälle då jag vaknade och fick för mig att jag hade en 40-årig kvinna bredvid mig i sängen, det var givetvis min pojkvän som låg där men jag såg honom som den där kvinnan. Då vet jag att jag frågade honom vem han var.
Att jag har haft en 40-årig kvinna i sängen är långt ifrån den enda föreställningen jag har haft. Det har även hänt att jag fått för mig att det har legat en dvärg under sängen. Jag har haft en man som kommit in till mig genom väggen flera nätter i rad, jag har varit helt säker på att en kopia av mig själv funnits i rummet (även det flera nätter i rad), jag har känt någon klämma mig på pattarna då min pojkvän låg med ryggen vänd mot mig (det är ok att skratta)..etc, etc. Vad som dock är centralt är att jag känner mig iakttagen. Många nätter går jag upp och klär på mig mer kläder för att jag inte vill ligga halvnaken bland alla främlingar. Denna lista kan göras hur lång som helst. Dessa vanföreställningar jag har räknat upp har dock aldrig känts särskilt tydliga (förutom pattklämmaren). Jag har bara haft en vanföreställning som var helt klar och tydlig: då jag såg reflektionen av en annan människa i en avstängd tv. När jag tittade på platsen där personen var såg jag ingen där, personen fanns bara i tv:n. Jag blundade jättelänge och tittade igen för att se om hallucinationen skulle försvinna, det gjorde den inte. Jag testade flera gånger, men personen fanns ändå kvar. Jag kände mig helvaken, till slut fick jag panik och sprang och hämtade mamma. Det var inte förrän då personen försvann. Sedan denna händelse klarar jag inte av att ha speglar eller andra reflexiva ytor i sovrummet. Tv-apparater hänger jag alltid filtar över. Under min KBT-period skulle jag lära mig att ta bort filten från TV:n och testade några gånger. Dock ser jag alltid hemska saker i TV:n när jag väl försöker (dock aldrig lika tydliga som den allra första) och har gett upp.
Jag har gått i KBT, som jag nämnde i stycket över, pga vissa tvångsbeteenden och trodde att sömnen skulle bli bättre när jag lärt mig sluta med dessa (bland annat har jag ända sedan jag varit liten haft som taktik för att kunna somna att tänka "om jag inte blundar i 1 minut/2minuter/whatever kommer någon och styckar mig (eller andra otäcka grejer)". Det kändes inte konstigt alls att jag fick störd sömn när jag låg och tänkte på sådant innan jag gick och la mig. Dock har jag inte tänkt så på flera månader eftersom jag har lärt mig att sluta. Dessutom känner jag mig helt lugn när jag går och lägger mig. Jag är inte heller personen som stressar och jag känner mig i stort sett ångestfri efter att ha behandlats med KBT.
När jag var liten gick jag väldigt ofta i sömnen. Det gick ofta att finna spår efter mig, som exempelvis en påslagen TV. Jag går fortfarande i sömnen emellanåt, dock inte lika ofta.
Jag har funderat på att söka upp en sömnspecialist, men jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till. Känner ni till någon riktigt bra sömnspecialist? Kan någon kunnig på flashback svara på vad som kan tänkas vara fel med mig? Någon med liknande problem? Jag är öppen för alla svar.
Jag är en tjej på 20 år, om det nu skulle vara intressant för någon.
(Sorry att texten är lång och något ostrukturerad.)
Jag vaknar emellanåt och har ingen aning om vem jag är. Ibland måste jag sitta och fundera en jättelång stund innan jag kommer fram till något. Jag har även ett antal gånger frågat min pojkvän vem han är, detta är dock inget jag kommer ihåg. Det är han som har berättat det för mig. Jag minns bara ett särskilt tillfälle då jag vaknade och fick för mig att jag hade en 40-årig kvinna bredvid mig i sängen, det var givetvis min pojkvän som låg där men jag såg honom som den där kvinnan. Då vet jag att jag frågade honom vem han var.
Att jag har haft en 40-årig kvinna i sängen är långt ifrån den enda föreställningen jag har haft. Det har även hänt att jag fått för mig att det har legat en dvärg under sängen. Jag har haft en man som kommit in till mig genom väggen flera nätter i rad, jag har varit helt säker på att en kopia av mig själv funnits i rummet (även det flera nätter i rad), jag har känt någon klämma mig på pattarna då min pojkvän låg med ryggen vänd mot mig (det är ok att skratta)..etc, etc. Vad som dock är centralt är att jag känner mig iakttagen. Många nätter går jag upp och klär på mig mer kläder för att jag inte vill ligga halvnaken bland alla främlingar. Denna lista kan göras hur lång som helst. Dessa vanföreställningar jag har räknat upp har dock aldrig känts särskilt tydliga (förutom pattklämmaren). Jag har bara haft en vanföreställning som var helt klar och tydlig: då jag såg reflektionen av en annan människa i en avstängd tv. När jag tittade på platsen där personen var såg jag ingen där, personen fanns bara i tv:n. Jag blundade jättelänge och tittade igen för att se om hallucinationen skulle försvinna, det gjorde den inte. Jag testade flera gånger, men personen fanns ändå kvar. Jag kände mig helvaken, till slut fick jag panik och sprang och hämtade mamma. Det var inte förrän då personen försvann. Sedan denna händelse klarar jag inte av att ha speglar eller andra reflexiva ytor i sovrummet. Tv-apparater hänger jag alltid filtar över. Under min KBT-period skulle jag lära mig att ta bort filten från TV:n och testade några gånger. Dock ser jag alltid hemska saker i TV:n när jag väl försöker (dock aldrig lika tydliga som den allra första) och har gett upp.
Jag har gått i KBT, som jag nämnde i stycket över, pga vissa tvångsbeteenden och trodde att sömnen skulle bli bättre när jag lärt mig sluta med dessa (bland annat har jag ända sedan jag varit liten haft som taktik för att kunna somna att tänka "om jag inte blundar i 1 minut/2minuter/whatever kommer någon och styckar mig (eller andra otäcka grejer)". Det kändes inte konstigt alls att jag fick störd sömn när jag låg och tänkte på sådant innan jag gick och la mig. Dock har jag inte tänkt så på flera månader eftersom jag har lärt mig att sluta. Dessutom känner jag mig helt lugn när jag går och lägger mig. Jag är inte heller personen som stressar och jag känner mig i stort sett ångestfri efter att ha behandlats med KBT.
När jag var liten gick jag väldigt ofta i sömnen. Det gick ofta att finna spår efter mig, som exempelvis en påslagen TV. Jag går fortfarande i sömnen emellanåt, dock inte lika ofta.
Jag har funderat på att söka upp en sömnspecialist, men jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till. Känner ni till någon riktigt bra sömnspecialist? Kan någon kunnig på flashback svara på vad som kan tänkas vara fel med mig? Någon med liknande problem? Jag är öppen för alla svar.
Jag är en tjej på 20 år, om det nu skulle vara intressant för någon.
(Sorry att texten är lång och något ostrukturerad.)