Mål - men ingen motivation

Jag har börjat högskola nu i höst och ska förhoppningsvis gå denna utbildning i 3 år till nu.
Utbildningen kommer att ge mig ett jobb jag vill arbeta med i framtiden. Jag är intresserad av kurserna jag läser. Men trots det så har jag ändå otroligt svårt att koncentrera och motivera mig själv till att faktiskt bry mig om vad som sägs på föreläsningarna. Det är precis som på gymnasiet. När jag kommer hem efter skolan så brukar jag antingen hänga med polare eller sitta vid datorn och spela datorspel/titta på filmer. Trots att jag borde läsa i boken eller i mina anteckningar.

Jag märker även att alla andra är otroligt intresserade och sitter på fritiden och läser i böcker och gör allt för att lära sig. Jag vill också vara så! Men jag vet inte hur! På gymnasiet så var jag en sån som bara gjorde det som var nödvändigt, inget mer. Jag har svårt att ta initiativet till att göra saker.

Det är inte bara skolan som jag har problem med. Som jag skrev tidigare så gör jag inget av värde när jag har slutat skolan. Jag börjar komma ur form nu och skulle hemskt gärna vilja göra något åt det. Men jag varken orkar eller har motivationen till att göra det.. Jag vet att jag aldrig kommer att ta eget initiativ och börja på gym ifall jag inte gör något åt mitt sätt att tänka. Därför gör jag den här tråden.

Hur ska jag kunna få orken att faktiskt läsa i böckerna när jag kommer hem? Istället för att titta på filmer/spela spel? Hur ska jag någonsin orka köpa ett gymkort/börja jogga osv? Help!

Förresten så har jag en föreläsning imorgon kl. 8 men ändå så sitter jag uppe som ett fån och läser på internet.

Är det både fysisk orkeslöshet eller är det bara en fråga om lust/engagemang att verkligen köra på som saknas? Om vi säger att du faktiskt tar dig till ett gym eller annan träningsform, har du energi och ork att ge järnet då?

Kan tillägga att jag ibland känner något väldigt likt det du beskriver inför hemmets alla måsten, såsom städning, tvätt, sortering, rensning, renovering/reparationer/montering och dylikt. Men när man väl får ändan ur vagnen och faktiskt börjar, då brukar det gå ganska bra och ibland till och med vara roligt. Trots det är det ett ständigt krig inombords i stil med det du beskriver. Man vet att man bör och ibland måste, men ändå fastnar man framför datorn istället för att göra något vettigt.

Strukturera upp din vardag. Simpelt men effektivt.

Jag har ungefär samma problem. Jag får ångest när jag gör konstruktiva saker, känner hopplöshet när jag anstränger mig till förändring. Finns det något sätt att ta sig ur det? Hur tänker människor som inte påverkas av vilket uppenbart fåfängt egorunkeri hela alltet är?
Det funkar inte. Jag kan göra hur bra, strukturerade planer som helst. När jag inte är motiverad skiter jag ändå i dem.

Formulerade mig kanske lite dumt. Det viktiga är alltså att du nöter in strukturerna med alla möjliga medel.

Har samma problem men, tror lösningen är att inse VARFÖR du gör saker, och aldrig tänka på sakerna som "måsten" utan som saker du väljer att göra för att det gynnar dig i långa loppet, men du MÅSTE inte!

Ingen bryr sig om du fuckar up din framtid, du blir en av dom man inte vill veta av... så sätt igång!

Det är något av ett moment 22. Jag har inte motivationen till att följa struktur.
Hur börjar man?
Min plan är att bli mer fysiskt aktiv och att sluta skjuta på saker, men det leder mest till att jag uppfinner småsysslor som inte leder någonstans för att slippa göra något verkligt konstruktivt.

Jag kan mycket väl se kedjan mellan vad jag gör och vad jag får av det. Problemet är till stor del att ingen av de möjliga vägar som finns lockar mig allt för mycket. Även om jag kan allt, har allt och är älskad av alla kommer jag inte att vara lyckligare eller nöjdare än jag är nu.

Samma sak här. Har mycket jag skulle ha tagit tag i för länge sen, men det händer aldrig nåt. Utsätter det alltid till nästa dag eller till "ett mer lämpligt tillfälle". Även om det är saker jag är intresserad av och vill göra så har jag svårt för att komma igång.

Till exempel brukar jag tänka för mig själv att imorgon ska jag göra det och det! Men blir det nånting utav det? I helvete heller...

Nä, man får helt enkelt skärpa till sig rejält!

Jag känner igen mig. Ofta när man väl får för sig att göra saker är det allt för sent på dygnet. Dagen efter känner jag inte någon motivation alls.

Det här med att skjuta på saker är närmast en mani för mig. Om jag måste göra en uppgift som i absolut bästa fall tar en timme så kommer jag att slösurfa, pilla mig i naveln, vika papper, göra armhävningar eller vad fan som helst tills det endast är en timme kvar att arbeta på.

Är det någon här som har upplevt samma sak men tagit sig igenom det?