Detta utspelade sig i natt.
Försöker sova, men är för uppe i varv, det är kört. Min rastlöshet har alltid varit ett problem för mig. Att bara chilla ner under kvällens sista timmar är typ omöjligt. Mitt sätt att lösa problemet är normalt att se till att jag är så trött från dagens bestyr att jag däckar när jag lägger mig, rastlös eller ej.
Men ikväll är det alltså kört. Jag bestämmer mig för att fixa något att röka, det hjälper. Får snart tag på en polare som erbjuder mig att komma och rulla en spliff med JWH, och jag rör mig ditåt. Klockan är nu ca 01,30.
Staden är död. De enda jag möter är två fetton som står och håller om varandra. De stinker sprit, även fast jag passerar dem med två meters avstånd. På något vrickat sätt ser det ändå fint ut.
Väl hos polaren får jag min spliff. Hade först tänkt röka den när jag kommer hem, men beslutar mig för att röka den direkt. Min plan är ändå att sova så fort jag kommer hem, så jag kan lika gärna röka den nu, så att de mest intensiva momenten i ruset hinner lägga sig tills jag är hemma.
02.00
Spliffen i munnen. Tänder. Röker halva. Tvärbäng direkt.
Ruset på koncentrerad JWH är som ingenting annat jag rökt. Det går inte att jämföra med någon cannabis jag kommit i kontakt med. Det är helt enkelt helt sanslöst potent. Tyvärr har jag aldrig kunnat uttrycka mig något vidare i text, men en del av er har säkert testat det.
Shpongles divine moments of truth i lurarna(blev tipsad om den låten i en annan tripprapport, minns inte vilken), och jag börjar gå hemåt. Det känns som att jag blivit förflyttad till en annan dimension. Eller snarare - jag är kvar här, men det känns totalt annorlunda. Allt känns så otroligt mycket starkare. Jag kan verkligen känna mig själv, min egen existens. Jag inbillar mig att varenda cell i min kropp just i detta tillfälle signalerar till mig att just den verkligen finns, och att signalerna är så starka att jag verkligen känner dem fysiskt. Alltså, det här låter så jävla flummigt, men det var så jag upplevde det.
En insikt smyger sig på. Jag får för mig att det är så här det egentligen känns att vara människa, men att evolutionen nött ner alla peakar för att vi ska fungera. Att konstant gå runt och känna så här mycket skulle innebära självmord vid minsta motgång.
Ett par minuter eller så har passerat sen jag satte på lurarna, och bängheten blir brutal. Att komma underfund med om jag går upprätt eller ej är helt omöjligt. Jag tycker det ser ut som att jag går rakt, men jag tänker att det kan vara så att gatan jag går på egentligen lutar ( den lutar ca 0,5 grader, så det borde inte märkts så mkt :P) , och att jag går i en rät vinkel ut från den, vilket skulle se helt absurt ut. Slutligen tar jag beslutet att stanna upp, sluta ögonen för att "nollställa" mig själv, och sedan öppna dem igen och fortsätta gå.
Det fungerar, men samtidigt kommer nu nojjan över att någon sett mig stanna istället. Så här i efterhand förstår jag naturligtvis hur irrationell jag var, men det kändes verkligen befogat där och då, vilket säger en del om mitt tillstånd. Jag beslutar mig för att ta risken att vända mig om och se om jag ser någon. Tomt överallt, vilket gör mig lugn. Promenaden fortsätter.
02.05
Musiken håller på att psyka ur mig totalt. Hela tiden kastas jag mellan att känna mig oövervinnlig och fruktansvärt sårbar. Det känns som att min personlighet, mitt jag, står vid ett vägskäl. Gå åt höger och du blir si, åt vänster och du blir så. Efter en liten stund lyckas jag övertyga mig själv om att så inte är fallet.
02.15
De senaste minuterna har varit spännande. Jag minns att jag tänkte att jag såg fram emot att komma hem och lägga mig. Jag kände mig lugn.
Johnny Cash's Satisfied Mind börjar plötsligt spelas i mina öron. Låten handlar om att rikedom och lycka ofta står omvänt proportionella mot varandra. Detta spelas upp i mina öron :
When my life has ended
And my time has run out
My friends and my loved ones
I'll leave there's no doubt
But one thing's for certain
When it comes my time
I'll leave this old world
With a satisfied mind
Paniken kommer från ingenstans. Jag ska dö. Om max 50-60 år är jag död. Ångesten går från noll till hundra på samma sätt som bängheten gjorde.
Vad fan håller vi på med? Hur kan alla gå runt och låtsas som ingenting? Om ett antal år är det svart. Inga mer vänner. Ingen mer familj. Ingen första kyss med någon. Aldrig mer lika och snacka skit med sina polare på bakfyllan. Inget.
Insikten är total. Ångesten är ohanterlig. Jag stannar upp, börjar ta djupa andetag som jag vet att folk med panikångest ska göra. Det hjälper inte. Gång på gång intalar jag mig själv att jag kommer landa, att det är drogen som får mig att känna såhär. Det hjälper inte. Visserligen vet jag att jag kommer landa, men faktum kommer alltid kvarstå att jag lever på utmätt tid. Jag förbannar mig själv för att jag inte är troende. Det är mitt livs hittils värsta ögonblick.
Ångesten är nu så påtaglig att jag tar upp telefonen för att ringa någon. Kör mig till psyk, vill jag skrika, trots att jag är ensam på gatan. Någonstans där tar mitt nyktra jag tag i mig, säger åt mig att skärpa mig och ta itu med problemet själv (vilket jag brukar försöka göra när de uppstår). Jag börjar flumma lite på alternativ till min stoiska syn på döden. Tankar om vad jag egentligen är kastas fram och tillbaks. Mitt huvud kändes som en tombola, en sån där grej som lottobollar studsar runt i.
Då kommer plötsligt något till mig. Det första jag bestämmer mig för är att jag inte har någon själ. Det är ett påhitt från tiden när folk inte visste bättre. Det enda jag består av är impulser min hjärna skickar runt. Min hjärna vars design finns beskriven i mitt DNA. När jag spinner vidare inser jag att det någon gång, någonstans kommer födas någon med ett DNA som är så likt mitt att han i stort sett kommer vara jag. Men eftersom jag själv inte har någon själ, så betyder ju det att den där personen kommer vara jag. Alltså, han kommer känna allt exakt så som jag känner det, och det innebär ju i slutändan att det är jag. Bara det att jag självklart inte kommer ha något minne av mitt nuvarande liv, eftersom vi inte har något med varandra att göra.
Det går några sekunder. Ångesten rinner av mig som vatten gör på en and. I stället fylls jag av ett sprudlande lyckorus. Jag lyckades! Jag tog mig ur det. Och inte nog med det, jag har för alltid botat min dödsångest. Ända sen jag var liten har det stört mig, det faktum att jag ska dö. Det har aldrig fått mig att må som i natt, inte ens 5 % så hårt, men ändå. Nu, från ingenstans, kände jag att jag helt förlikat mig med tanken.
Tvivlet börjar komma. Hur bäng är jag? Var inte det där jag nyss kom fram till något av det flummigaste min hjärna någonsin producerat? Är jag en total idiot? Dessa frågor begrundas, medans jag korsar en gammal stenbro, belägen över den stora ån genom min stad. Dags för lite vila tänker jag, och lutar mig ut över det mörka vattnet.
Då kommer den plötsligt. Den slutliga insikten. Förlikningen med allt, och ögonblicket som antagligen kommer förändra mig för alltid. Tre ord.
Jag vet inte.
Jag vet inte. Jag vet inte, och jag kommer aldrig veta. Visst, jag kan hoppas att jag på något sätt lever vidare, men jag har verkligen ingen aning förrän jag är där, och vafan ska jag göra så länge? Jo, jag ska leva så att jag dör nöjd. Inte ångrar någonting. Precis som Cash nyss sjöng i låten som satte igång det intensiva fem minuter långa helvete jag skulle genomlida. Totalt utmattad, anfådd och väldigt lycklig fortsätter jag min lilla vandring hem.
02.30
Sängen är obeskrivligt skön. Jag lägger mig med ett léende på läpparna
Försöker sova, men är för uppe i varv, det är kört. Min rastlöshet har alltid varit ett problem för mig. Att bara chilla ner under kvällens sista timmar är typ omöjligt. Mitt sätt att lösa problemet är normalt att se till att jag är så trött från dagens bestyr att jag däckar när jag lägger mig, rastlös eller ej.
Men ikväll är det alltså kört. Jag bestämmer mig för att fixa något att röka, det hjälper. Får snart tag på en polare som erbjuder mig att komma och rulla en spliff med JWH, och jag rör mig ditåt. Klockan är nu ca 01,30.
Staden är död. De enda jag möter är två fetton som står och håller om varandra. De stinker sprit, även fast jag passerar dem med två meters avstånd. På något vrickat sätt ser det ändå fint ut.
Väl hos polaren får jag min spliff. Hade först tänkt röka den när jag kommer hem, men beslutar mig för att röka den direkt. Min plan är ändå att sova så fort jag kommer hem, så jag kan lika gärna röka den nu, så att de mest intensiva momenten i ruset hinner lägga sig tills jag är hemma.
02.00
Spliffen i munnen. Tänder. Röker halva. Tvärbäng direkt.
Ruset på koncentrerad JWH är som ingenting annat jag rökt. Det går inte att jämföra med någon cannabis jag kommit i kontakt med. Det är helt enkelt helt sanslöst potent. Tyvärr har jag aldrig kunnat uttrycka mig något vidare i text, men en del av er har säkert testat det.
Shpongles divine moments of truth i lurarna(blev tipsad om den låten i en annan tripprapport, minns inte vilken), och jag börjar gå hemåt. Det känns som att jag blivit förflyttad till en annan dimension. Eller snarare - jag är kvar här, men det känns totalt annorlunda. Allt känns så otroligt mycket starkare. Jag kan verkligen känna mig själv, min egen existens. Jag inbillar mig att varenda cell i min kropp just i detta tillfälle signalerar till mig att just den verkligen finns, och att signalerna är så starka att jag verkligen känner dem fysiskt. Alltså, det här låter så jävla flummigt, men det var så jag upplevde det.
En insikt smyger sig på. Jag får för mig att det är så här det egentligen känns att vara människa, men att evolutionen nött ner alla peakar för att vi ska fungera. Att konstant gå runt och känna så här mycket skulle innebära självmord vid minsta motgång.
Ett par minuter eller så har passerat sen jag satte på lurarna, och bängheten blir brutal. Att komma underfund med om jag går upprätt eller ej är helt omöjligt. Jag tycker det ser ut som att jag går rakt, men jag tänker att det kan vara så att gatan jag går på egentligen lutar ( den lutar ca 0,5 grader, så det borde inte märkts så mkt :P) , och att jag går i en rät vinkel ut från den, vilket skulle se helt absurt ut. Slutligen tar jag beslutet att stanna upp, sluta ögonen för att "nollställa" mig själv, och sedan öppna dem igen och fortsätta gå.
Det fungerar, men samtidigt kommer nu nojjan över att någon sett mig stanna istället. Så här i efterhand förstår jag naturligtvis hur irrationell jag var, men det kändes verkligen befogat där och då, vilket säger en del om mitt tillstånd. Jag beslutar mig för att ta risken att vända mig om och se om jag ser någon. Tomt överallt, vilket gör mig lugn. Promenaden fortsätter.
02.05
Musiken håller på att psyka ur mig totalt. Hela tiden kastas jag mellan att känna mig oövervinnlig och fruktansvärt sårbar. Det känns som att min personlighet, mitt jag, står vid ett vägskäl. Gå åt höger och du blir si, åt vänster och du blir så. Efter en liten stund lyckas jag övertyga mig själv om att så inte är fallet.
02.15
De senaste minuterna har varit spännande. Jag minns att jag tänkte att jag såg fram emot att komma hem och lägga mig. Jag kände mig lugn.
Johnny Cash's Satisfied Mind börjar plötsligt spelas i mina öron. Låten handlar om att rikedom och lycka ofta står omvänt proportionella mot varandra. Detta spelas upp i mina öron :
When my life has ended
And my time has run out
My friends and my loved ones
I'll leave there's no doubt
But one thing's for certain
When it comes my time
I'll leave this old world
With a satisfied mind
Paniken kommer från ingenstans. Jag ska dö. Om max 50-60 år är jag död. Ångesten går från noll till hundra på samma sätt som bängheten gjorde.
Vad fan håller vi på med? Hur kan alla gå runt och låtsas som ingenting? Om ett antal år är det svart. Inga mer vänner. Ingen mer familj. Ingen första kyss med någon. Aldrig mer lika och snacka skit med sina polare på bakfyllan. Inget.
Insikten är total. Ångesten är ohanterlig. Jag stannar upp, börjar ta djupa andetag som jag vet att folk med panikångest ska göra. Det hjälper inte. Gång på gång intalar jag mig själv att jag kommer landa, att det är drogen som får mig att känna såhär. Det hjälper inte. Visserligen vet jag att jag kommer landa, men faktum kommer alltid kvarstå att jag lever på utmätt tid. Jag förbannar mig själv för att jag inte är troende. Det är mitt livs hittils värsta ögonblick.
Ångesten är nu så påtaglig att jag tar upp telefonen för att ringa någon. Kör mig till psyk, vill jag skrika, trots att jag är ensam på gatan. Någonstans där tar mitt nyktra jag tag i mig, säger åt mig att skärpa mig och ta itu med problemet själv (vilket jag brukar försöka göra när de uppstår). Jag börjar flumma lite på alternativ till min stoiska syn på döden. Tankar om vad jag egentligen är kastas fram och tillbaks. Mitt huvud kändes som en tombola, en sån där grej som lottobollar studsar runt i.
Då kommer plötsligt något till mig. Det första jag bestämmer mig för är att jag inte har någon själ. Det är ett påhitt från tiden när folk inte visste bättre. Det enda jag består av är impulser min hjärna skickar runt. Min hjärna vars design finns beskriven i mitt DNA. När jag spinner vidare inser jag att det någon gång, någonstans kommer födas någon med ett DNA som är så likt mitt att han i stort sett kommer vara jag. Men eftersom jag själv inte har någon själ, så betyder ju det att den där personen kommer vara jag. Alltså, han kommer känna allt exakt så som jag känner det, och det innebär ju i slutändan att det är jag. Bara det att jag självklart inte kommer ha något minne av mitt nuvarande liv, eftersom vi inte har något med varandra att göra.
Det går några sekunder. Ångesten rinner av mig som vatten gör på en and. I stället fylls jag av ett sprudlande lyckorus. Jag lyckades! Jag tog mig ur det. Och inte nog med det, jag har för alltid botat min dödsångest. Ända sen jag var liten har det stört mig, det faktum att jag ska dö. Det har aldrig fått mig att må som i natt, inte ens 5 % så hårt, men ändå. Nu, från ingenstans, kände jag att jag helt förlikat mig med tanken.
Tvivlet börjar komma. Hur bäng är jag? Var inte det där jag nyss kom fram till något av det flummigaste min hjärna någonsin producerat? Är jag en total idiot? Dessa frågor begrundas, medans jag korsar en gammal stenbro, belägen över den stora ån genom min stad. Dags för lite vila tänker jag, och lutar mig ut över det mörka vattnet.
Då kommer den plötsligt. Den slutliga insikten. Förlikningen med allt, och ögonblicket som antagligen kommer förändra mig för alltid. Tre ord.
Jag vet inte.
Jag vet inte. Jag vet inte, och jag kommer aldrig veta. Visst, jag kan hoppas att jag på något sätt lever vidare, men jag har verkligen ingen aning förrän jag är där, och vafan ska jag göra så länge? Jo, jag ska leva så att jag dör nöjd. Inte ångrar någonting. Precis som Cash nyss sjöng i låten som satte igång det intensiva fem minuter långa helvete jag skulle genomlida. Totalt utmattad, anfådd och väldigt lycklig fortsätter jag min lilla vandring hem.
02.30
Sängen är obeskrivligt skön. Jag lägger mig med ett léende på läpparna
Intressant insikt du fick. Måste vart väldigt jobbigt för stunden precis som du beskrev det.
