Gått ur Svenska kyrkan. Samvetskval och ångest, hjälp mig.

Hej.

Orsakerna till att jag gick ur Svenska kyrkan är följande:

1. Svenska kyrkan upplevs för mig alldeles för liberal och politiskt korrekt(saknar egentligen argument).
2. Jag saknar ett tydligt missionsarbete från Svenska kyrkan, jag vill få reklam, få besök av dörrknackare, bli lotsad eller "lurad" in i denna fina gemensak som finns i församlingar och/eller det fina med tron på gud. Jag vill se deras arbete i tidningar och brevutskick och få se resultat på deras arbete utan att behöva gräva efter det själv.
3. Svenska kyrkan har, som jag ser det, tvingats in i en maktlösa roll utav politiker i flera decennier och är inte längre en faktor som varken påverkar eller hjälper vårat samhälle i någon riktning jag önskar. Svenska kyrkan kan inte ställa krav eller styra människor(vare sig ekonomiskt, förpliktande eller genom svartstämpling av någon i socknen som inte går till kyrkan vid gudstjänst). Det får heller inte indoktrineras kristen tro i skolan m.m.
4. Svenska kyrkan skulle satt ner foten när det blev stopp för skolbarn med saker som t ex Lucia, gudstjänst, skoluppehåll vid jul och sommarlov(detta sker på en del platser). Det här var egentligen sista droppen.
5. Jag är döpt, men tror inte på någon gud och har inte konfirmerat mig av denna orsak.

Och så det slutgiltiga då, som jag faktiskt skäms en del över.

6. Det kostar mig en hel del pengar som jag tyvärr skulle må bättre av att ha själv. Tyvärr är detta en verklighet för mig, 200 kronor i månaden gör skillnad.

Vad jag skulle vilja se:
Jag skulle vilja ha ett samhälle som styrs med stort inflytande från kyrkan där människor indoktrineras till samma tro och får en stark gemenskap. Människor som inte inrättar sig efter samhället och dess gemenskap bör slussas ut på något sätt. Jag är för jämställdhet mellan kvinna och man. Anser inte att man ska tvingas till att utöva sin tro eller tvingas gå till kyrkan, men det ska finnas ett tydligt direktiv om hur vårt samhälle ska fortlöpa. Detta skulle Svenska kyrkan kunna göra, men gör det inte.

Jag upplever även den kulturmarxistiska samhällsutvecklingen och den politiska korrektheten som mycket farlig och skrämmande. Jag inser det faktum att den globalisering och mångkultur som skapas runt om i världen och i den takt det görs är livsfarlig, särskilt för det västerländska leverne som jag tror de flesta svenskar önskar att ha. Svenska kyrkan skulle kunna motarbeta detta, men gör det inte.

Jag är inte rasist, nöjer mig med att vara främlingsfientlig.

Så... Hjälp mig. Jag kommer läsa alla inlägg som inte skrivs med total idioti. Finns det skäl för mig att återgå till Svenska kyrkan?

En sista sak... Ett kulturarv är ingenting värt om det inte hedras. Att vara svensk och att vara kristen är snart, om inte redan, en skamfläck för vårt samhälle.

Så du vill alltså att det moderna samhället ska styras samt se ut som Sverige för tvåhundra år sedan, dock så ska det vara jämställdhet mellan könen?

Sorry men jag ser verkligen ingen mening alls för dig att vara med i ett kyrkosamfund eller ens ha åsikter om att kyrkan borde styra landet om du inte ens tror på "någon Gud" och enda skälet för dig att konfirmera dig var för att få en moped av mormor.

Dessutom motsäger du dig själv i var tredje mening genom hela inlägget, är du full?

Edit: Ändrar min sista frågeställning då jag såg var du brukar hålla till på Flashback-
Är du hög?

Jag har också gått ur och det känner jag mig stolt över, du borde känna detsamma. Varför ska du stödja en kyrka som stödjer mångkulturalism? Svenska kyrkan har gått över till förrädarsidan - vill du stödja förrädarna? Du förtjänar ingen ångest, kyrkan däremot har förtjänat guds straff (spräng kyrkor, enligt vissa präster) och det är på väg...

Dessutom är ju kyrkan så in i helvete feg att du kan ju när du vill gå med igen (och fortsätta betala skatt), de väntar på dig... om du nu skulle ha samvetskval och är en svag stackare...

Tja.



Spiknykter och helt odrågad, jag lovar. Det blev en jädrans massa svammel från min sida pga att jag inte har tänkt igenom det hela, samtidigt som jag var stressad när jag skrev inlägget. Tänker inte bry mig om att redigera det och du får istället svar på dina frågor här...

Ja, jag önskar att kyrkan och samhället i Sverige liknade det som fanns för två hundra år sedan, dock med jämställdhet.

Att vara med i ett samfund trots att man själv inte är troende är för mig inget problem. Det hela är mer än att "bara tro på gud". Jag kan respektera och hedra en annan människas levnadssätt, och jag kan även rätta mig efter ett toppstyrt samhälle och göra det som förväntas av mig, bortsett från att bli tvingad till att utöva tro.

Jag skulle troligtvis trivas utomordentligt om jag var född muslim i ett islamskt land om jag inte tvingades att utöva tro. Jag glorifierar fundamentalism lite(med detta menar jag inte att jag vill att kristendomen hamnar i minioritet i Sverige, läs igen vad jag skrev i inlägget om vad jag vill se av kyrkan).

Och motsägelsefull är jag väl inte? Jag skriver en fin punktordning på de orsaker som fick mig att gå ur, sedan skriver jag några saker jag hade velat se av Svenska kyrkan som hade fått mig att vara en trogen medlem.

Jag konfirmerade mig aldrig.

Tycker det mer låter som att du vill ha ett toppstyrt samhälle, lite åt diktatorhållet, som talar om för dig vad du ska göra?

För som du skriver verkar innehållet inte ha någon större betydelse. Det spelar ingen roll om det är kyrkan, ett samfund, islam eller kanske någon annan religion. Bara det är någonting där som kan tala om vad du ska göra och hur du ska leva och likaså hur alla andra ska leva, typ under samma regler.

En enklare lösning för dig skulle kunna vara att flytta ut från den myllrande storstaden där alla typer samlas och bosätta dig lite mer utåt landet till där människor tenderar att leva ett lite lugnare liv.

Sen föreslår jag att du glömmer allt det här med religion/toppstyrning och försöker leva ditt eget liv, även om det kan vara besvärligt ibland så är det ovärderligt med personlig frihet, individuella rättigheter och givetvis skyldigheter. Men att man får vara den man är och inte något som någon annan kommit på att man ska vara.

Tack Bartolo.

Känner som du skriver. Innehållet är inte det viktiga, utan det är uppslutningen, gemenskapen, den delade livsåskådningen, levnadssättet som jag önskar vore densamma för samhället i stort. För tillfället existerar ingenting sådant, åtminstone inte där jag bor.

Jag kan glorifiera det här med religion, fundamentalism och diktatur som något fint, trots att det oftast är hemskt. Det är så lätt att bygga upp en idyll eller utopi i fantasin, men verkligheten ter sig så annorlunda.

Vad som ändå blir så mycket värre i verkligheten är den här hopkokade röran med allt oliktänkande, där alla ska få ha sitt och tycka sitt, men samtidigt respektera andra och vara jämställda. Det är i längden inte hållbart.

Det som känns tungt är att det känns som att jag på något sätt förrådde Sverige och det som är svenskt genom att lämna kyrkan, men eftersom kyrkan inte är något och aldrig kommer bli något som jag vill att den ska vara, så känns mitt beslut riktigt.

Träffade verkligen huvudet på spiken med att fly från storstaden.

Angående konfirmationen så tog jag det som att du inte trodde på Gud men var ändå döpt samt konfirmerad, sorry.

Well, jag håller med Bartolo att det låter som du vill ha någon form av diktatur eller auktoritärt leverne där alla bestämmer åt dig vad du ska/inte ska göra så länge du slipper att tro på någon Gud.

Att vara en del av en församling utan att tro på Gud känns lite konstigt, känns mest som du söker dig till gemenskapen?

Jag har en tendens att leka psykolog då jag gillar att analysera människor men på sättet du skriver så låter du som en väldigt undergiven typ, har jag rätt?

Du gillar konservatism i den mån att du gillar kontinuitet, traditioner samt rutiner och har inga problem med att folk bestämmer över dig, du nästan uppmanar folk att fatta beslut åt dig- du måste även gilla allt som är svenskt för att inte anse dig vara förrädare.
Plikt och trogenhet gentemot Sverige är viktigt för dig, och du vill kunna kalla dig patriot.
Är jag ute och cyklar?

Känns som att jag är ett hopplöst fall, känner mig egentligen inte som varken nationalist eller patriot. Plikt, trogenhet, pliktetik, moral och liknande behöver verkligen inte vara mina starka sidor. Samtidigt är jag nödvändigtvis inte undergiven heller. Dock är det som du skriver. Kontinuitet, tradition, gemenskap, likatänkande är viktigt i den samhällsidyll jag har.

Det är trots allt viktigt att det finns en sammanslutning i samhället. Jag vill inte leva i ett samhälle där jag träffar femtio olika etniciteter under trettio minuter på ett köpcentra, alla med olika sätt att tänka och helt olika livsåskådningar. Jag vill verkligen inte det. Svenska kyrkan borde kunna skapa sammanslutning men gör det inte. Nu målar jag absolut inte ut den som ensamt skyldig, långt därifrån, men den är ändå delaktig i förfallet jag upplever och gör heller ingenting åt det.

Jag kan ha problem med överhet som ska kontrollera och styra mig. I stort för att jag oftast inte behöver rätta mig eftersom det är mitt val att ta konsekvenser av mitt handlande. Jag styr i mångt och mycket mitt eget liv, faktiskt.

Ibland vore det ändå underbart att släppa rodret och bara följa strömmen, där någon annan sköter allt och man bara behöver "vara". Driftar man åt sidorna så blir man utföst i mitten igen av storebror, skiter det sig fullständigt så får man åka genom en kraftverksturbin.

Detta är bara när jag glorifierar över religion, människan och samhälle. Jag förstår själv att jag skulle kollidera ganska hårt i en sådan livssituation jag försöker beskriva och generaliserar om. Vad jag verkligen vill är så mycket enklare än så här(bra jobb, bra lön, bra vänner, bra hem, bra fru och barn, bra bil, bra och roliga intressen, bra mål i livet, mål som man kan nå, och de som man drömmer om(ersätt alla "bra" med ord som fantastiskt, underbar osv)..

Önskar jag kunde skita fullständigt i religion men eftersom det trots har en sådan inverkan i ett samhälle som det har med oliktänkande, segregation, förvirring, ilska, hat och allt annat negativt det för med sig med att mixa för många olika människor med olikt tänkande så önskar jag ibland att allt bara vore bra.

Sånt här hade kunnat "åtgärdats" med en religös fundamentalistisk diktatur där man borstar undan alla problem(läs människor) under mattan. Min idylliska bild av hur ett samhälle kan vara motsvarar egentligen inte hur jag vill ha det, men med ett så liberalt och mångkulturell samhälle och dess politiska korrekthet kommer det hela att krascha, och det kommer fan inte dröja länge tills det sker.

Men fy fan vad detta har spårat ur nu. Nu har jag verkligen fyllt på med motsägelser o dylikt.

Bortse gärna från mina tidigare inlägg.

Finns det någon anledning att vara medlem i Svenska kyrkan om man inte tror på gud? Värnar man om svensk kultur, tradition och gemenskap genom att vara medlem? Förhindrar man på något sett den samhällsutveckling jag undermåligt lyckats med att beskriva?

Känns som du vill leva i en idyll á la American Dream typ, vet inte riktigt hur jag ska bemöta det för själv tycker jag att det känns jäkligt hjärntvättat att låta en överhet bestämma, följa strömmen och egentligen inte ha några åsikter som går emot majoriteten, etc etc..
Får mig att tänka på Fallout 3-questen Tranquility Lane

Har inte hunnit spela igenom FO3 än Har en del andra guldkorn jag måste beta av först.

Det handlar mest om att det hade varit gött att släppa taget ibland. Jag är inte hjärntvättad, men tror jag i mångt och mycket önskat att jag vore det Jag vill inte att det ska vara så, bara någon gång ibland när man vill eller behöver det Det kan bli så mycket att grunna på. Vetefan vad det här bottnar sig i för tillfället men nu släpper vi detta.


BORTSE FRÅN MINA TIDIGARE INLÄGG:

Finns det någon anledning att vara medlem i Svenska kyrkan om man inte tror på gud? Värnar man om svensk kultur, tradition och gemenskap genom att vara medlem? Förhindrar man på något sett den samhällsutveckling jag undermåligt lyckats med att beskriva?

Tro mig, man kan släppa taget lite nu och då bara man vill

För att svara på din fråga:
Jag ser ingen mening med att vara med i ett samfund om man inte har någon tro, dock så är det väldigt svenskt att vara medlem i Svenska Kyrkan- med den anledning att alla automatiskt är inskrivna sedan födseln och ingen orkar gå ur!

Och nej du förhindrar inte den samhällsutveckling du vill nå pga att du har gått ur Svenska Kyrkan.
Dock kan man ju antingen vara en del av lösningen eller en del av problemet- problemet med Sverige är att många tycker och tänker, vissa tänker inte alls, men oavsett så gnälls det mycket utan att bidra till att göra skillnad.
Så mitt råd till dig är att sätta dig in i de samhällsfrågor som du tycker är viktiga och försöka ändra på det- gå med i något parti kanske och göra dig aktiv.

Det är inte svenskt att försöka ändra samhället, men det börjar bli en svensk tradition att göra sig politiskt intresserad som ung!
Konservativa svenskar skulle troligtvis se det som positivt om du försökte slå ett slag för hur Sverige var förr

Kyrkan sköter ett mycket utbrett socialt arbete i det svenska samhället. Allt handlar inte om Gud, utan väldigt mycket om att sätta människan i fokus. Det finns akuthjälp med mat och kläder för de ytterst behövande, det finns många barn och ungdomsgrupper, klapp-och klang-kurser för mammor med små barn, det finns samtalsgrupper, kafferep för pensionärerna, det finns själavård när någon nära gått bort, gratis giftermål dop, konfirmering och begravning.

Kyrkan finns med hela livet. Det betalar jag gärna för. Och då har jag inte satt min fot i kyrkan sedan min farmor begravdes för 5 år sedan. Men behöver jag kyrkan, så vet jag att den finns, och att de är där för att vara där för en.

EDIT:Lite som en hemförsäkring för de tillfällen då ersättning med pengar inte är den enda, rätta hjälpen, utan man behöver mer.