Glädje eller sorg?

Vad finns det mest av i världen? Lycka eller elände? Glädje eller sorg?

omöjligt att säga, det går nog på ett ut

Levande organismer på jorden är väsentligen lidande varelser, snärjda av begär och fast i den dödsdömda kampen för självhävdelse, överlevnad och fortplantning. Känner djurvärlden överhuvud till fenomen som glädje och lycka? När är en tiger eller en gorilla eller en mullvad eller en spyfluga
glad eller lycklig? När den är mätt och trygg, när den sover, när den parar sig? Det rör sig snarare om momentan tillfredsställelse i så fall, snart upphävd
av nödtvånget att röra på sig, hitta näring, vara på sin vakt, slåss för sin överlevnad.

Vi människor påstår oss känna till verklig glädje och lycka, men i det stora hela torde det vara en form av övergående tillfredsställelse det med, ett invaggande önskedrömmande som kanske är nödvändigt för det fortsatta livet.
Att finnas till kan väl på sätt och vis vara en stilla lycka, men om vi talar om odrogade tillstånd så finns för den medvetne alltid förgängligheten och fåfängligheten med som bakgrundsstrålning över detta sinnestillstånd.
Livet betraktat i sin helhet, om man försöker anlägga en "bortomjordisk" synvinkel, är en tragisk-pessimistisk malström, en dödsmarsch, som dock fortgår ohejdbart p.g.a. den vilda fröjd som ligger i "viljan till makt", den inneboende livskraften i varje levande organism och art, en dunkel irrationell fröjd som inte bryr sig om lidandets oundviklighet och dödens slutgiltiga triumf.
Men jag skulle inte vilja kalla den livskraften glädje eller lycka.

Bra svar! Men är majoriteten av jordens befolkning, i just detta ögonblick, glada eller ledsna? (Och nu menar jag självklart inte bara oss i västvärlden.)

Om vi bara håller oss till de sex miljarder människorna skulle jag tro att de flesta varken är utpräglat ledsna eller glada...snarare mekaniskt upptagna av sina bestyr, bekymrade, förhoppningsfulla, ångerfulla, planerande för framtiden eller satsande på en närliggande behovstillfredsställelse. Många lider förstås svårt både fysiskt och psykiskt, dör av ålder eller sjukdom eller i olyckor eller av våld. Många låtsas vara glada, därför att det förväntas av dem (för fan, det är ju fredagkväll!) Men utan sprit och könslig bekräftelse och ytlig förströelse brukar det inte bli så mycket av den "glädjen" för de flesta: lugn eftertanke hotar den illusoriska lyckan.

”En olycka följs i regel av nya olyckor; lyckan kommer ensam.”

Djurisk kaskad i vidundrets gap, fylld med manisk empati och lättsinnig paranoia: Få har lyckan, alla har döden. I mynningen av grottans gap, solid men ändock harmlös, idisslas bekymrens fragment, i ett förpestat tillkännagivande: Nakenheten vänder sig bort, hungern går rakt fram.

Jag är lycklig just nu, iom att jag nyss talat med min flickvän.
För 20 minuter sen var jag iaf inte olycklig, men jag hade ingen känsla av lycka heller.

Riktig sorg känns mer när den drabbar en än lycka gör, iom att sorgen ofta följer en i livet, iaf för mig.