Behöver verkligen hjälp med att förstå Descarts och dualism.

Hej på er, har nu i nån timme läst i läroboken om Descartes men förstår ingenting. Vad är det han menar? Jag förstår "Jag tänker alltså finns jag", men sedan tar det stopp.

Skulle uppskatta om någon vänlig själ kunde ta sig tiden att förklara till mig.

Tacksam för svar

Stavade hans namn fel på trådnamnet, ska naturligtvis vara Descartes.

Jag har läst relativt lite om Descartes men kan göra ett försök...

Descartes tvivlade i princip på allt, han såg det som en möjlighet att en demon lurat in honom i den värld han känner till. Men eftersom han hade dessa resonemang föreföll det honom att han måste existera eftersom han kan tänka, alltså han måste existera eftersom han tänker.

Att om han var en människa eller ej tvivla han på, världen tvivla han på, sina sinnen tvivla han på men ej att han existera, eftersom han kunde föra tankar...

Vad exakt är det du inte förstår? Utveckla gärna.

Tack r3liable, hur kunde han vara så säker på att Gud existerad? Förstår inte det. Det här med idén i om Gud.

Är också lite tveksam över cirkelbeviset, vad är det som menas?

Det blir mycket enklare att hjälpa till om du citerar det du har problem med att förstå.

Descartes lägger fram två argument för Guds existens: orsaksargumentet och det ontologiska argumentet.
Orsaksargumentet lyder ungefär så här; om a orsakar b har a alla b's egenskaper i minst lika hög grad. Det enda som kan ha orsakat en föreställning om en allsmäktig, oändligt vis osv Gud, är Gud själv, eftersom vi inte kan observera något i den synliga världen som kan ge oss en uppfattning om Gud, allsmäktighet, oändlig vishet osv. Idén om Gud är alltså medfödd.

Det ontologiska argumentet; 1. Gud är fullkomlig (saknar ingen positiv egenskap). 2. Existens är en egenskap.
Slutsats; Gud har egenskapen att existera, Gud existerar.

Cirkelbeviset, eller den cartesianska cirkeln, innebär att Descartes, i sin argumenation om Gud, förutsätter att sanningshalten i hans medvetande är riktigt, vilket han inte kan vara säker på förrän han har bevisat Guds existens. Om ni har lärt er om hans olika tvivel så förkastar han ju i princip all kunskap pga olika anledningar. Det enda han kan vara säker på är att han existerar. Men genom att han kan föreställa sig idén om Gud så kan han vara säker på att denne existerar, enligt orsaksargumentet. När han sedan genom detta lagt fram ett bevis för Guds existens, så kan han anta att omvärlden och vissa upplevelser existerar - när han upplever dem tydligt och klart - eftersom han antar att Gud är allgod och inte vill bedra honom när Gud har gett honom en sådan stark övertygelse om att omvärlden osv existerar.

Alltså; han bevisar att Gud existerar genom att använda sig av sitt sinne, vilket han inte kan vara säker på inte bedrar honom förrän han bevisat existensen av Gud.

Descartes filosofi er et forsoeg paa at give den nye videnskab, der voksede op omkring ham (bl.a. med hans egen hjaelp) et fast fundament. Descartes moenstervidenskab var matematikken, for inden for matematikkens rammer, kunne Descartes vide sig sikker, naar han paastod noget. Han ville overfoere den metode, dvs. den kognitive model, som han anvendte sig af, naar han resonerede matematisk. For Descartes indebar det, at holde hvert enkelt tankeskridt klart for oeje, samtidig som helhedens korrekthed indses.

Problemet var nu, at al den "viden", som han hidtil havde opsamlet, kunne vaere foruerenet med falskheder. Den bedste metode til at fjerne evt. fejlslutninger og falskheder, var ifoelge Descartes at anlaegge en metodologisk tvivl. Hvis du tvivler paa allt, saa efterlader du intet, som kan tages for sandt, men som er falsk, da du jo ikke tror paa noget. Descartes indsaa dog, at hvis tvivlen var global, saa ville den vaere selvgendrivende: for at tvivle, maa der vaere nogen der tvivler. Det er vigtigt at forstaa, at Descartes ikke laver en deduktion af "jeg findes" fra premissen "nogen tvivler" - det ville ikke holde. Nietzsche tager ogsaa fejl, naar han siger, at Descartes skulle have sagt "taekning forekommer" snarere end "jeg taenker". Descartes evidens er ikke logisk, men faenomenologisk. Naar han tvivler, saa ved han, at han tvivler, og han kan ikke tvivle paa dette faktum, for det staar ham absolut klart. I denne forstand er det "selvgendrivende" at naegte, at man selv findes til.

Hvad han er, ved han dog ikke, foruden, at han er en taekende ting (res cogitans). Det, han oplever, er sit eget subjekt, sin tankevirksomhed, sit jeg. Det, er det eneste, der staar klart. Men der er noget andet, nemlig hans bevidsthedstilstande. Naar han betragter dem som bevidsthedstilstande, og ikke som repraesentationer af externe ting, saa kan der ikke findes noget falsk i dem, for de er, hvad de er.

Det er lidt frit fra min hukommelse, saa tag det med en nypa salt.

Får tacka för båda era svar, förstår vad som menas med dualism och Descartes nu. Har prov imorgon och det enda som var oklart var delen om Descartes och dualism, Sokrates/platon/aristoteles var det inte några oklarheter över.

Tacksam för svar!

Filosofi var för övrigt sjukt jobbigt i början, börjar bli allt mer intressant ju mer in i kursen man kommer, kul!

Bara kom i håg skillnaden mellan "res cogitans", som e ditt medvetande, det tänkande ting, vars hela existens e att uppfatta och tänka etc., och "res extensa", som e det utstrakta tinget, dvs. materian, som har form, läge, är ogenomträngligt etc. Då kommer din undervisare nog låta dig leva. Lite ännu...