Varför har vi så många riksdagsledamöter?

Varför har Sveriges riksdag 349 st ledamöter? varför inte exempelvis 100 st?
Grundlönen för en riksdagsledamot är tydligen 55 000 kr, vilket betyder att det kostar nästan 20 miljoner i månaden att ha en riksdag, och då har jag inte räknat med att ministrarna tjänar en hel del mer.
Jag påstår inte att 20 miljoner nödvändigtvis är en i sammanhanget orimlig summa, men jag ser ingen anledning till att inte ha betydligt färre ledamöter, gör ni det?
Vad är den officiella förklaringen till detta?

100 är ett jämt tal, inte så lyckat.
Men 99 st skulle vara utmärkt. Särskilt om 50 av dem vore Sverigedemokrater.

Det kan ju inte vara 100 ledarmöter för då kan ju resultatet bli lika i en omröstning. Varför det är just 349 vet jag inte, ring Freddan och fråga vetja!

Frågan är väl snarare varför vi har några överhuvudtaget?

Demokrati är inte bara omoraliskt men även ineffektivt.

Personligen tycker jag vi borde ha fler politiker, främst i kommunerna där det borde vara större församlingar av politiker. Detta bara för att vi som röstar skulle kunna nå våra politiker lättare. I Riksdagen anser jag 525 borde vara ett bra antal och i de större kommunerna borde det vara många många fler som är politiker.

Anledningen till att det är så många är att man ville säkerställa att glesbygden skulle få representation och då gärna av fler än ett parti. Att det är just 349 beror på att det blev oavgjort i valet 1973,vardera blocket fick 175 platser. För att undvika att något liknande skulle kunna inträffa i framtiden tog man helt enkelt bort en plats.

Vad ska vi ha annars då? Feudalism? Absolut monarki? Militärjunta?

OnT: vi kanske borde kasta ut några av de minst utbildade och erfarna ur varje parti.

Anarkokapitalism eftersom det är den enda giltiga moralteorin.
Ev. en mindre konstutionell republik/nattväktarstat.

Anledningen är att när man övergick från tvåkammar- till enkammarriksdag, jag tror det var 1972, så ville ingen av de dåvarande ledamöterna i de båda kamrarna mista sina jobb.

Ligger mycket i det - man sågar inte av den gren man sitter på. Detta är i själva verket grunden till att våra politiker, som själva bestämmer sina förmåner, sett till att tillförsäkra sig pensionsförmåner som inte förekommer någon annanstans i samhället, där skattebetalarna står för fiolerna.

Den som vill ta sig tid har en njutningsfull stund framför sig med att avlyssna Inga-britt Ahlenius som sommarpratare (med musiken borttagen) på:

http://sverigesradio.se/sida/artikel...artikel=869943

Denna stridbara kvinna:

- har varit internrevisionschef och FN:s tredje högsta tjänsteman med uppdrag att försöka återställa förtroendet för FN

- hon har tidigare varit budgetchef i Finansdepartementet och fick EU-kommissionen på fall.

- var tidigare generaldirektör för Riksrevisionsverket i tio år. Vann striden om en oberoende revision och Sverige fick en grundlagsskyddad revision under riksdagen

- hon är dessutom samhällsdebattör och kritisk granskare av mordutredningen efter Olof Palme

- hon var f.ö. Auditor General i Kosovo 2003-05

Med sådana personligheter i landet kan det bli fråga om förändringar! Missa inte njutningen med att lyssna av henne!

Det fanns det fanns totalt 384 mandat 1970 när vi gick över, varav 233 i andra kammaren.

Tycker att antalet ledamöter möjligen är för stort, inte främst för att det kostar för mycket pengar (demokrati måste få kosta något och diktatur är alltid dyrare) utan främst då politikerna idag är alldeles för anonyma. Ett parlament med ca 200- 250 ledamöter är mer lagom, varför inte låta ledamöterna fylla stolarna i den gamla vackra andrakammarsalen igen.

Jag vurmar starkt för att vi i Sverige inför ett system likt det tyska, vilket är en kombination mellan det svenska och det brittiska, där varje ledamot tilldelas en valkrets, förslagsvis där denne bor eller där dennes parti fått starkt stöd. Ledamoten skulle sedan likt i Storbritannien en gång i veckan "hålla hov" i sin valkrets där han svarade på väljarna frågor, tog upp nya idéer och förankrade sig i valmanskåren. Vi skulle ha kvar den representativa parlamentariska demokratin men ändå få ett system där alla visste vem deras ledamot var och på så vis få större respekt och närhet till politikerna. Ledamöterna skulle även ange sin valkrets i sitt "parlamentsnamn" (det namn man har i kammaren) t.ex. Sven Svensson, Vetlanda med Sävsjö eller Per Persson, Vasastan Norra.