Kliniskt död en gång. Rädd ändå? Eller inte?

För nästan tre år sen överdoserade jag oxycontin, rökheroin och alkohol, och fick hjärtstopp. Men blev återupplivad. Jag drack helt enkelt för mycket, och min dåvarande flickvän var närvarande. När ambulanspersonalen kom så återupplivade de mig med naloxon och naltrexon.
Jag kanske säga att det är en icke-erfarenhet. Men psykologiskt har jag tänkt mycket på det. "Så nära", jag var "på andra sidan", och när jag kom tillbaka så kändes det ingenting, bara som en tomhet. Det enda jag vet, är att jag inte vill dit igen, jag vill leva.

Jag vet om jag är rädd, men min erfarenhet på något sätt är att det är den totala ensamheten. Men hur kan jag tycka det? Jag kände ju inget.
Nu har jag barn, tjej och håller på att bli fri från drogerna. Jag är glad att jag lever, jag vill vara med om detta.

Det är svårt att säga vad jag vill. Men jag tror jag vet vad döden är efter detta: det är ingenting, tomhet, avsaknar av det du älskar och de människor.

Jag vet inte om detta är värt något för er....eller?

Så... det känns ungefär som innan man föddes? Absolut ingenting, inte ens ingenting, om du förstår hur jag menar?

Starkt av dig att förändras så mycket men vad är frågeställningen i din tråd?
Är livet värt att leva? - Ja

Ja, just det. Det kändes inte som att man har sovit, för då har man ändå ett slags tillstånd i huvudet. Men när du vaknar upp från en överdos så är man tillståndslös, nollad i huvudet, oavsätt om hjärtat har stoppa eller inte. Det är ingen skillnad, då jag har prövat båda.

Sen finns det en tredje form av överdos jag har varit med om som är den mest svårhanterliga för mig egentligen. Och det är att man har injicerat för mycket och man inser snabbt att man har överdoserat, och att det är roullette om man överlever. Och det här har hänt flera gånger. Vad som händer är att man snabbt får en kraftig andningsdepression, så man andas långsamt, långsammare och långsammare för varje halvminut. Och då har man funderat på att ringa 112. Men jag har vid varje tillfälle tänkt och beslutat, det får bli som det blir, vaknar jag så vaknar jag. Det är underligt att man inte har "orkat" att ringa för att rädda sitt egna liv. Men jag sket i det faktiskt. Ruset är nog så kraftigt att ALLT är sekundärt.

Jag försöker förklara vad döden är. Den är skrämmande i sin ensamhet och intighet. Är man där, vill man inte vara där, det kan jag säga. Man vill vara i världen, med människor och de man älskar.
Det är ungefär så jag ser det. Jag är alltså inte så rädd för döden per se, för den är bevisligen inget. Det vet jag. Men jag vill vara i världen med mina nära medmänniskor, det är så oändligt mycket mer värt.
Ungefär så...
Finns det någon filosofi i det tro?

Helt klart något djupare än vad jag förstår mig på

Av det du förklarar så finns det ju absolut ingenting i döden, alltså kan man ju inte ha en vilja. Då spelar det ju ingen roll vad som händer, det finns ju ingenting som kan hända.

Du hade inte dött på riktigt, "kliniskt död" är en godtycklig definition. Du har fortfarande en hel del kvar att uppleva när du dör på riktigt.

Du är alltså rädd för att inte kunna känna? För att inte vara något alls?
Har lite svårt att förstå din frågeställning dock.

Vad intressant det låter. En jag känner fick hjärtstopp i en stund också och hon sa att hon svävade iväg och träffade människor som dött före henne. Hela det där "gå mot ljuset" och så. Din beskrivning låter mer som Enter The Void. Föreslår att du ser den om du inte sett den. Handlar om vad som sker 2 timmarna efter att en kille dör. Ingen klippning. Skitcool film. Den är väldigt "tom" som du beskriver det. Trots att det sker en hel del grejjer. Jävligt "död" film, på ett bra sätt.

http://www.youtube.com/watch?v=bKRxDP--e-Y

Som jag ser det finns det två alternativ.


Totalt förlorande av medvetande = tomheten, men du upplever den inte, för du kan inte känna tomhet.
Liv efter = Detta kan ju te sig hur som helst, oändligt med möjligheter.

Låt oss tänka över alternativen.

första:

Det existerar inget efter döden, du förgörs totalt, men eftersom du gör det märker du inget av det ändå så du kommer ju knappast sörja.

Liv existerar efter döden, är det så positivt? Vill man leva i en evighet? Hur ter sig efterlivet?

I det här forumet föder ett svar minst tre frågor.

Jag går och lägger mig.

Adjö

Spännande, men det är just denna moment 22 som uppstår när man ställer detta mot allt det övernaturliga. Just detta som gör det spännande och inte läskigt att "jaga spöken", för träffar man på ett så finns det något mer. Gör man inte det så slipper man blir rädd (för stunden)...