Det är väldigt sällan man verkligen trivs med jobbet till 100%. Jag t.ex. drömmer mardrömmar om när jag är på jobbet, så pass mycket hatar jag det. Bör tillägas att jag är student och arbetar bara en gång i veckan. Här kommer min lilla berättelse:
Dagen börjar med att man tidigt på morgonen tar sig ner till Silja Line terminalen (det är jag som är den osynliga ängeln som städar era hytter efter alla era fylle kryssningar), trött och grinig ser man absolut inte fram imot arbetsdagen. För att krydda till det hela finns det vissa faktorer som går mig extra mycket på nerverna. Ibland känns det som om gud har lite för mycket fritid. Dagens hinder nummer ett: Pass kontrollen. Förut var det hur lungt som helst, man bara klev in och gick raka vägen till båten. Nu, efter alla bin Ladin historier har de placerat ut spärrar och alla fick speciellt id kort. Som vanligt sticker man in kortet i spärren bara för att mötas av en lysande röd lampa (alla andra vällkommnas dock av en fin grön) och stängd grind. I samma ögonblick kommer man på att just mitt kort inte funkade och eftersom jag är där så lite orkar jag inte fixa det. Så man beger sig mot en inte alltför snäll vakt som sitter och läser sin morgon tidning. Jag bankar på rutan och vill bli insläppt varpå vakten gör sitt bästa för att ignorera mig. Det hela slutar med "det är det här vi har förbannade spärrar till för!" och tomma löften från min sida att jag ska fixa det till nästa gång.
När man väll bytt om går man ner mot fika rummet där resten av arbetarna är. Inte en svensk så långt ögat når. Kanske det här med pass är inte helt dumt. Plockar upp dagens arbets lista och ser att jag kommer inte kunna slappa på jobbet idag heller. Alla andra verkar dock ha fått betydligt mindre hytter. "Kanske ska klaga till gruppledaren?" - svishar tanken förbi bara för att sen komma på att alla här är mer eller mindre kusiner och släkt och det hela skulle resultera i att jag även skulle få göra Ahmeds lista. Bara att bita ihop och börja slita. Därefter fylls arbetsdagen med massa andra problem såsom sovande finnar som inte går att få ut ur hytten i tid, någons magsäcksinnehåll
på golvet, osannolikt höga berg av tomma ölburkar och fastklistrade kalsonger på taket.
När klockan äntligen tickat mot slutet av arbetspasset försöker man smita hem 30min tidigare. Man arbetar febrilt fram olika bortförklaringar om man skulle åka fast. Men vad ser jag? Helvete! Tull killarna står utanför kontoret med metall detektor och kollar alla arbetare som slutat för dagen. "Behandlas som tjuvar!" morrar man mot de samtidigt som man tömmer fickorna och med hjälp av skinkorna pressar allt längre in i röven engångs tandborstar och småtvålar man har plockat på sig under dagens gång.
Så varför fortsätter jag? Jo, för att varje gång, i slutet av månaden kommer lönespec och man får tillräckligt med motivation att klara sig igenom även nästa månad! Hmm... nu blev det längre än vad jag hade tänkt mig från början men men. Berätta om era livsupplevelser!
Dagen börjar med att man tidigt på morgonen tar sig ner till Silja Line terminalen (det är jag som är den osynliga ängeln som städar era hytter efter alla era fylle kryssningar), trött och grinig ser man absolut inte fram imot arbetsdagen. För att krydda till det hela finns det vissa faktorer som går mig extra mycket på nerverna. Ibland känns det som om gud har lite för mycket fritid. Dagens hinder nummer ett: Pass kontrollen. Förut var det hur lungt som helst, man bara klev in och gick raka vägen till båten. Nu, efter alla bin Ladin historier har de placerat ut spärrar och alla fick speciellt id kort. Som vanligt sticker man in kortet i spärren bara för att mötas av en lysande röd lampa (alla andra vällkommnas dock av en fin grön) och stängd grind. I samma ögonblick kommer man på att just mitt kort inte funkade och eftersom jag är där så lite orkar jag inte fixa det. Så man beger sig mot en inte alltför snäll vakt som sitter och läser sin morgon tidning. Jag bankar på rutan och vill bli insläppt varpå vakten gör sitt bästa för att ignorera mig. Det hela slutar med "det är det här vi har förbannade spärrar till för!" och tomma löften från min sida att jag ska fixa det till nästa gång.
När man väll bytt om går man ner mot fika rummet där resten av arbetarna är. Inte en svensk så långt ögat når. Kanske det här med pass är inte helt dumt. Plockar upp dagens arbets lista och ser att jag kommer inte kunna slappa på jobbet idag heller. Alla andra verkar dock ha fått betydligt mindre hytter. "Kanske ska klaga till gruppledaren?" - svishar tanken förbi bara för att sen komma på att alla här är mer eller mindre kusiner och släkt och det hela skulle resultera i att jag även skulle få göra Ahmeds lista. Bara att bita ihop och börja slita. Därefter fylls arbetsdagen med massa andra problem såsom sovande finnar som inte går att få ut ur hytten i tid, någons magsäcksinnehåll
på golvet, osannolikt höga berg av tomma ölburkar och fastklistrade kalsonger på taket.
När klockan äntligen tickat mot slutet av arbetspasset försöker man smita hem 30min tidigare. Man arbetar febrilt fram olika bortförklaringar om man skulle åka fast. Men vad ser jag? Helvete! Tull killarna står utanför kontoret med metall detektor och kollar alla arbetare som slutat för dagen. "Behandlas som tjuvar!" morrar man mot de samtidigt som man tömmer fickorna och med hjälp av skinkorna pressar allt längre in i röven engångs tandborstar och småtvålar man har plockat på sig under dagens gång.
Så varför fortsätter jag? Jo, för att varje gång, i slutet av månaden kommer lönespec och man får tillräckligt med motivation att klara sig igenom även nästa månad! Hmm... nu blev det längre än vad jag hade tänkt mig från början men men. Berätta om era livsupplevelser!
