En julafton i slutet av nittiotalet fyllde för andra gången i mitt liv Z-tv min själs djupaste skrymslen med ömsint harmoni och kärleksfull vägledning. De visade "
Knesset" hela dagen. Både de tidiga avsnitten då Luuket höll i tyglarna såväl som de senare med Erik Haag. Jag var kär i Estelle Millbourne, hon var så otvungen och chosefri som Ben stipulerat.
Z-tv gav mig med denna ljuva produktion under tonåren en halvtimmes haiku varje vecka och jag älskar minnet av den käraste TV-upplevelse tillika meditativa mognadsprocess jag haft.
Jag har fram till idag (?) blott mött en mänska som älskat
Knesset som jag, vilket räcker för att stilla mig och strö Betlehemsk

förvissning under trötta fötter.
Jag har skymtat skuggrörelser, men säg mig- Är Ni fler?