Citat:
Ursprungligen postat av
Conjunctur
Säkert en riktig slutsats. Inget riksdagsparti kan idag glädja sig åt ett stabilt och därtill helst stadigt växande opinionsstöd. Alla partierna blir tvungna att fiska marginalväljare och tillfälliga opinioner.
Den instabila situationen är dessutom så riggad, att om ett parti - t ex SD - ska nå nya höga och stigande opinionssiffror i stil med dem från 2015, måste partiet i jakten på nya väljargrupper, kompromissa ytterligare i sådana frågor, som SD:s kärnväljare absolut inte vill se några ytterligare kompromisser i. Avvägningen mellan hänsyn till medlemmars och kärnväljares önskemål och väljarjaktens kompromisser har länge varit en svår fråga för partiledningen i allmänhet och Jimmie Åkesson i synnerhet. Om dessutom ett eller flera nybildade, nationalistiska partier dyker upp i valrörelsen och konkurrerar med SD, skärps den svåra avvägningsfrågan ytterligare för Åkesson och partiledningen. Många glada debattörer tycks inte inse detta.
Problemet finns i varierad grad hos samtliga, etablerade partier,
Jo, detta är ett delvis nytt fenomen. V och MP (kanske litet L) oroar sig för Fi. KD kanske inte längre oroar sig för KVP, men de kan återkomma. M och S oroar sig för SD, som i sin tur oroar sig för AfS. Splittringen på allt fler partier, i och utanför Riksdagen, medför delvis nya problem för partierna. Men det är samtidigt så att detta medför att en allt större andel av väljarna "riskerar" att bli utan representation genom att deras partier hamnar utanför.
Det är en intrikat demokratisk fråga att fundera över, hur man skall se på om ett antal stora småpartier hamnar utanför Riskdagen; Fi 2%, MP 3%, KD 3%, L 3% = 11% utanför Riksdagen. Det leder också till att de som är innanför får en mandatfördelning som blir starkare än vad valresultatet egentligen motiverar, särskilt torde detta gälla för det största partiet, som inte säker kommer att vara S.
Vi har en spännande tid framför oss!