Om man ser till utvecklingen sedan början av 2016 fram tills nu(se t ex tabellen på status.st) har inte mycket hänt efter att SD föll ner från sina rekordnivåer i samband med gränskontrollernas införande. Det är lätt att lägga mycket energi på brus. Rapporteringen och debatten om brottslighetens utveckling, välfärdens kris, Brexit eller Trump har i princip gått obemärkt förbi. Det enda som skett är MP:s tapp(1 procentenhet kostar det alltså att ha islamister och utländska kollaboratörer i partiledningen...) och C:s ökning(2 procentenheter finns alltså att vinna på att leverera floskler och försöka glömma verkligheten).
Om man bortser från politiska tabun så har vi två tydliga block: M+SD(+KD) och S+Mp+V, med L och C som kaxiga men villrådiga fria aktörer. Ställning avrundat 41(44) - 38, 5 och 9.
Jag har svårt att se C samarbeta med S, varesig aktivt eller passivt. Visst, de har gjort det tidigare, men det var innan partiet var uttalat utopiskt nyliberalt(men jag upprepar mig). I massmedias ögon skulle detta kunna räddas med en ny MÖK, där portarna slås upp på vid gavel igen. Även om S och MP skulle vara sugna på detta finns som bekant vissa praktiska problem med "mottagningskapaciteten". Och C:s väljare är inga halalhippies, se t ex http://www.dnv.se/nyheter/demoskop-undersokning-majoritet-av-svenskarna-anser-att-invandringen-ar-for-stor/
Visst, deras nya väljare kanske är mer entusiastiska men de representerar 2/9 av det totala stödet. I princip profilerar sig C:s ledning i en fråga där de egna väljarna har rakt motsatt åsikt men kommer undan med det. Kanske för att ingen tror att C någonsin kommer att få gehör för sina visioner? Man kan också fråga sig hur pigga MP skulle vara på att bli befriade ur den gisslansituation man befinner sig i av ett parti som i princip försöker göra en hostile takeover genom att överflygla MP både rörande miljöpolitiken(där C redan har större förtroende) och flyktingpolitiken. Det finns en intressant dynamik här, där MP sålt ut sina ideal och därför inte vill låta C behålla sina.
Alltså, ska C stödja en S-budget framför en M-budget på ren princip, trots att resultatet antagligen blir ~samma migrationspolitik men med höjda skatter och bidrag? Det kommer säkert att belönas rikligt vid valurnorna 2022!
L är inte lika hårt profilerade fördelningspolitiskt, och Ohlsson-falangen skulle trivas med identitets-vurmarna i S och MP. Men om C stöder M spelar L ingen roll. L är ett bihang till C. L saknar idag existensberättigande och skulle nog ändå tappa en hel del slentrianväljare om man blev ett stödparti till S. Björklund har ju också propagerat för alliansen+S, inte att L ensamma byter sida.
M+S i regeringen tror jag inte partierna har statsmannamässighet eller stake nog att försöka sig på. Men maktbegäret kanske visar sig vara starkare än fegheten.
Om man bortser från politiska tabun så har vi två tydliga block: M+SD(+KD) och S+Mp+V, med L och C som kaxiga men villrådiga fria aktörer. Ställning avrundat 41(44) - 38, 5 och 9.
Jag har svårt att se C samarbeta med S, varesig aktivt eller passivt. Visst, de har gjort det tidigare, men det var innan partiet var uttalat utopiskt nyliberalt(men jag upprepar mig). I massmedias ögon skulle detta kunna räddas med en ny MÖK, där portarna slås upp på vid gavel igen. Även om S och MP skulle vara sugna på detta finns som bekant vissa praktiska problem med "mottagningskapaciteten". Och C:s väljare är inga halalhippies, se t ex http://www.dnv.se/nyheter/demoskop-undersokning-majoritet-av-svenskarna-anser-att-invandringen-ar-for-stor/
Citat:
Centerpartiets väljare befinner sig på störst avstånd från sitt partis uppfattning i frågan. Migrationsvolymens kritiker dominerar över de volympositiva med 40 procentenheter. Andelen volymkritiska centerväljare har dessutom ökat under de senaste åren.
Visst, deras nya väljare kanske är mer entusiastiska men de representerar 2/9 av det totala stödet. I princip profilerar sig C:s ledning i en fråga där de egna väljarna har rakt motsatt åsikt men kommer undan med det. Kanske för att ingen tror att C någonsin kommer att få gehör för sina visioner? Man kan också fråga sig hur pigga MP skulle vara på att bli befriade ur den gisslansituation man befinner sig i av ett parti som i princip försöker göra en hostile takeover genom att överflygla MP både rörande miljöpolitiken(där C redan har större förtroende) och flyktingpolitiken. Det finns en intressant dynamik här, där MP sålt ut sina ideal och därför inte vill låta C behålla sina.
Alltså, ska C stödja en S-budget framför en M-budget på ren princip, trots att resultatet antagligen blir ~samma migrationspolitik men med höjda skatter och bidrag? Det kommer säkert att belönas rikligt vid valurnorna 2022!
L är inte lika hårt profilerade fördelningspolitiskt, och Ohlsson-falangen skulle trivas med identitets-vurmarna i S och MP. Men om C stöder M spelar L ingen roll. L är ett bihang till C. L saknar idag existensberättigande och skulle nog ändå tappa en hel del slentrianväljare om man blev ett stödparti till S. Björklund har ju också propagerat för alliansen+S, inte att L ensamma byter sida.
M+S i regeringen tror jag inte partierna har statsmannamässighet eller stake nog att försöka sig på. Men maktbegäret kanske visar sig vara starkare än fegheten.
