Är det bara jag som verkligen behöver psykpiller?

Om jag slutar gå på mina SSRI så kan det vara lugnt till en början, men jag får alltid perioder av ångest, som brukar hålla i sig några veckor, dessa veckor är riktigt jobbiga. Har aldrig fått en sådan period när jag gått på SSRI, eller ja kanske en gång men den var fan så mycket enklare att hantera än när jag får en "ångestperiod" när jag inte står på SSRI.

Är det bara jag som märker någon verklig skillnad? Alla andra här säger ju bara att de trycker i sig för att få till någon häftig placeboeffekt.

Jag känner precis likadant, jag har precis försökt sluta med dem för 3e gången. Men direkt efter någon vecka märker man att ångesten börjar komma tillbaka. Ser i alla fall till att ligga på så låg dos jag bara kan, lite ångest kan jag hantera.

Jag tycker att detta är jättejobbigt då jag faktiskt helst vill vara pillerfri och inte ens tänker negativt, utan känslan bara kommer över mig. Är så himla orolig för när jag någon gång kommer vilja skaffa barn, hur fan ska jag klara mig utan medicin i åtminstone 9 månader? Usch..

jag mår sjukt dåligt om jag går av ens någon av mina mediciner (det blir ändå en liten lista) bara någon dag. mitt antipsykotiska har dom sagt att jag nog måste äta livet ut. så nej, det är inte bara du.

Hmm..är SSRI-preparat skadligt för fostret? Visste inte det. Går säkert att googla fram iofs, men nu skrev jag visst här istället....

[quote=Aktualisera]Om jag slutar gå på mina SSRI så kan det vara lugnt till en början, men jag får alltid perioder av ångest, som brukar hålla i sig några veckor, dessa veckor är riktigt jobbiga. Har aldrig fått en sådan period när jag gått på SSRI, eller ja kanske en gång men den var fan så mycket enklare att hantera än när jag får en "ångestperiod" när jag inte står på SSRI.

Är det bara jag som märker någon verklig skillnad? Alla andra här säger ju bara att de trycker i sig för att få till någon häftig placeboeffekt.[/QUOTE]

Känner du verkligen folk som säger så?!

Ja jag märker verklig skillnad och det tror jag många andra också gör. Jag har gått på SSRI till och från i många år. Varit utan som längst i nästan ett år. Dock så verkar ångesten komma tillbaka förr eller senare varje gång. Tidigare var jag inte så glad över att behöva piller dagligen, men nu har jag förlikad mig med tanken att jag kanske måste ha dom länge eller rent av livet ut. Jag tror faktiskt att det är mer skadligt att konstnant må som skit än att stå på en relativt låg dos SSRI.

http://www.dagensmedicin.se/dagensap...ehan/index.xml

Det finns studier som visar på att det inte är så farligt också, att riskerna är försumbara.

Men, när jag väl bestämmer mig för att skaffa barn så vill jag ju självklart ge mitt barn de bästa förutsättningarna, finns det då en risk att några ev mediciner jag tar kan innebära att mitt barn tar skada så är det inget jag vill chansa på.

Antagligen hade jag behövt medicinerna men jag har valt att inte ta dom så att jag får fortsätta vara jag, behålla min kreativitet och personlighet. För för mig så tas det bort när jag tar ssri preparat.

Att den nya generationen dessutom visar sig vara lätt dödlig för mig gör ju bara argumenten större.

Men jag är en paradox när det kommer till medicinering... jag slutar pissa av diuretika.

Ja, självklart vill man vara på den säkra sidan om man har lite vett i skallen . När du blir gravid är det så mycket som händer i din kropp plus att du får ett helt annat fokus på livet i stort så det är inte alls omöjligt att du "glömmer bort" att ha ångest. Hur som tycker jag inte du ska oroa dig över det i förskott.

Jag tror mig också få en viss skillnad på personligheten. Utan SSRI får jag lättare "romantiska melankoliska tankar", på SSRI blir man mer enkelspårig.

Jag är en otroligt kreativ människa och att överge det för ett piller som gör att jag inte behöver ta itu med mina känslor och hantera dom utan kan fortsätta älta all skit är för mig inte värt det. Mår jag riktigt skit så sätter jag mig med färgerna eller pärlorna och uttrycker mig på det sättet.
Sen måste man veta att det inte är fult att gråta, håller man sådana känslor inom en hur länge som helst så blir man ju suicid efter ett tag.

Vissa säger ju som du, men saken är att när jag får ångest och inte kan sitta still eller tänka klart så är det svårt att andas djupt och alla andra fina tekniker. Några problem med att leva ut känslor har jag inte heller när jag har ångest.

Edit: har en känsla av att det finns olika grader i helvetet, själv ger jag inte så mycket för teorier som förnekar signalsubstansernas betydelse.

Jag sa att jag inte tar ssri preparat, sa ingenting om ångestdämpande. Och när man är mitt uppe i en ångestattack är det käpprätt omöjligt att använda sig av div. mindfulness tekniker. Det går inte. Ska man stoppa en ångestattack utan piller så gäller det att man sätter igång redan innan attacken är igång.
Men även på den ångestdämpande sidan är jag restriktiv när det kommer till piller, mest för att varenda jäkla läkare tror att alla måste bli beroende även om så inte är fallet (fel receptorer)