Bad om hjälp till sist, vad kan jag vänta mig?

Jag har efter många turer fram och tillbaka tagit steget och sökt hjälp för mina besvär. Har fått diagnosen allvarlig depression och har inlett behandling.

Både läkaren och t.om tjejen på apoteket sa flera gånger att de första veckorna kommer bli tuffa som fan, men att man inte får ge upp. Vad har ni andra för erfarenheter av dessa första veckorna? Hur illa blir det? Jag är sjukskriven från jobbet två veckor till att börja med, sen får man ta vidare ställning. Ärligt talat så är jag lite skraj över vad som kommer ske.

PS: Eftersom jag har tänkt dokumentera mina tankar och känslor under denna period så har jag börjat föra dagbok. Har även lagt upp denna som blogg om någon skulle vara vidare intresserad utöver diskussionen i tråden om era egna erfarenheter.

http://fangeimigsjalv.blogspot.com

Det beror på vad du har för inställning, men rent fysiskt kommer det förmodligen bli en jobbig period. Det var det för mig, och alla jag känner som har vart med om det.

Du kan gå ned eller upp i vikt (tappar matlusten/ökad matlust), känna dig väldigt illa till mods (illamående, etc.), förstärkt ångest, känna dig något känslolös kontra rejält bortdomnad, trötthet är vanligt.. Lite smått och gott. Beror mycket på vad du tar för medicin.
Ingenting man inte klarar av dock, har du självmant valt att söka hjälp för att du vill må bättre så kommer du klara av den här perioden. Tror nästan att viljan är viktigast.

Det kan bli tufft i början, men det måste inte vara det. Personligen upplevde jag ingen försämring alls i början när jag tog antidep (dock inte samma som du) förra året, enbart förbättring. Beror väl på vilken medicin och hur man svarar på den.

Det kan även bli så att du kommer få byta medicin efter någon månad om den inte skulle fungera så bra.
Se till att hålla dig aktiverad nu i början av medicineringen så ska nog allt gå bra. Och skulle du börja må dåligt så se till att berätta det för någon.

Lycka till! Hoppas att det går bra för dig.

Jag blev rejält avtrubbad och upplevde mig själv som känslokall och fick svårt att koncentrera mig på ett enkelt samtal. Jag brukade under perioden innan lösa en del korsord och brukade klara snäppet över normalsvårigheten, men när jag började med medicinen upptäckte jag att barnkorsorden var rätt så svåra.

Men samtidigt så var avsaknaden av känslor, och stabiliteten i humöret som kom som följd på det, skönt jämfört med min brutala känslomässiga bergochdalbana som jag var van vid innan underbart. Och i det stora hela mådde jag mycket, mycket bättre än innan.

Du kommer klara det hur bra som helst!