Bakre [a] i "italiensk"?

Nu kommer en fråga som naturligtvis är helt avgörande för mänsklighetens överlevnad. Varför förekommer ett bakre [ɑ] ibland i ordet italiensk (adj.)/italienska (subst.)? Vad jag kan höra förekommer det hos a) medelålders personer och uppåt b) inom någon form av bildat skikt. Är inte detta uttal lite märkligt med tanke på att det utmanar en viktig fonologisk princip, nämligen att det förekommer i en kort, obetonad stavelse när det vanligtvis är reserverat för betonade, långa stavelser?

Vi kan jämföra med ett liknande ord som växlar betoning beroende på om det är adjektiv eller substantiv. Celibat bibehåller knappast sitt bakre [ɑ] i celibatär. Det normala är att vokalens kvalitet förändras enligt gängse mönster för betonade/obetonade stavelser om betoningen förskjuts, t.ex. molekyl–molekylär ([y]–[ʏ]).

Det minimala men högst intressanta diskussionsunderlaget är alltså:

• Vilka använder egentligen detta uttal i italiensk?
• Vad beror det på?

På a svarar jag vet inte och på b svarar jag att det beror på att folk får för sig att det måste uttalas på samma sätt som det okränkbara egennamnet Italien om man inte ska utmärka sig som obildad pöbel.

Något i den stilen måste det vara, men jag förstår bara inte varför det skulle vara så fruktansvärt viktigt i just det här fallet.

Never mind

Jag vet inte. Jag kan inte påstå att jag någonsin har lagt märke till uttalet i någon åldersgrupp eller socialt skikt.

OK, men jag är helt säker på att jag aldrig har hört någon mellan 20 och 40 säga det och definitivt ingen som är yngre än så.

Den ende jag hört uttala det så är prof. L-G Andersson i Språket i P1. Möjligtvis min far också, men han har lite av en faiblesse för språkliga egenheter så det är inte omöjligt att han i så fall lagt sig till med det. Min tämligen språknazistiska italienskalärare (65+) på gymnasiet uttalade det aldrig så.

Det låter faktiskt anständigare att uttala det omtalade och omskrivna landet Italien, med det för öfverheten så karakteristiska bakre ahh-t.

Det brukar ju annars vara det främre, öppna a-ljudet (som egentligen inte finns i svenskan) som har ansetts fint.

Det är främst gamla journalfilmer med 40-talets karakteristiska ahh-ljud jag tänker på. Vi kanske pratar förbi varandra, för det är verkligen inte vackert när araber och turkar inför det semitiska långa aaaa-t i svenskan.

Det är så man avslöjar semiterna som bluffande italienare, för det latinska a-t är som bekant mjukt och öppet.

Ja, och det är det öppna, främre a-ljudet (fonetiskt [a]).

Då förstår jag dig bättre, och åter till din fråga:

• Vilka använder egentligen detta uttal i italiensk?

Min spontana gissning är att invandrade perser/iranier behåller den egna brytningen, och därmed bastardiserar det svenska a-ljudet. Förvisso en styggelse, och något som en aktiv språkpolis bör åtgärda.