tja.
Jag drar en liten sammanfattning om vem jag är och hur jag och min sambo har det:
Vi har varit tillsammans i över 1 år, förlovade i ett halvår, vi bor i ett fint hus på landet som vi renoverat själva. Jag storpluggar, hon jobbar. Vi är lyckliga, vi är på samma nivå, vi har många gemensamma intressen och många icke-gemensamma intressen.
Kort sagt så har vi det sjukt bra, fast vi bara är 23 år gamla.
Ett av våra gemensamma intressen är djur. Vi har 1 katt och 3 hundar.
En av hundarna är en tik, valp på ca 5 månader nu, som är helt underbart gosig, världens snällaste hund. Vi har även en dobermann på 2 år som var bångstyrig och helt åt helvete att få att sköta sig, men som nu är en mönsterhund som man kan vara stolt över.
Sen den sista. En svart bordercollieblandning som är oerhört intelligent, nästan skrämmande. Hon är 3 år gammal, och min sambo har haft henne sen ett tidigare förhållande.
Dem har alltid varit nära med varandra, jämt och ständigt, som ler och långhalm. Det var aldrig hon och hennes pojkvän, som inte fanns där för henne, utan hon hade jämt dendär hunden med sig. Behandlade den som en människa, som en bebis.
Nu till det jobbiga.
Hon är extremt mentalt instabil. Och med det menar jag oberäknelig.
Hon har alltid vaktat och morrat åt mig vid somliga situationer, som t.e.x när jag ska lägga mig i sängen och så ligger hon redan där och då får jag inte komma dit. Jag schasar bort henne med mitt knep att stoppa in ett tuggummi i munne och blåsa en bubbla som smäller då hon är skotträdd.
Mat vaktar hon, godsaker likaså, men detta stör mig inte alls, då det är fullt normalt beteende för en hund och det som hon får är hennes.
Men jag har gjort en tråd tidigare där jag berättade om hur hon attackerat mig. Helt oprovocerat.
Det hände igen 2 veckor senare.
Jag har inget emot hennes morrande när det gäller mat, och andra triviala saker som att hon vaktar sin matte. Jag har lärt mig att hantera henne under det år som har gått, och det stör mig inte alltför mycket egentligen.
Nu är hon hemma hos min sambos mor eftersom hon löper och vi har en okastrerad hane här hemma. Och gud vad lugnt och skönt det har varit. Trots att jag älskar den hunden extremt mycket för hon är verkligen en superhund och en bästa vän som man alltid kan räkna med förutom dessa extrema cpryck.
Vi springer tillsammans, vi leker, busar, tränar. Hon har kort sagt exakt en hund man vill ha förutom dessa dåliga sidor.
Nu när hon börjat löpa har hennes humör varit extremt. Extremt till en sådan nivå att det skrämt levande pisset ur mig.
Jag låg i sängen, hon kommer och lägger sig hos mig och jag klappar henne på magen. Hon håller på somna, men bestämmer sig sen för att gå och dricka vatten. Hon kommer tillbaka och jag klappar försiktigt och mjukt på magen som hon älskar.
Från INGENSTANS börjar hon morra och visa tänderna. Detta är något utöver det vanliga då det var typ det värsta en hund kan göra. Hon visar tänderna så mycket hon bara kan, morrar som en jävla lejonhane, och dreglet bara rasar ur käftne på henne.
Jag tar bort handen försiktigt och llägger den på min mage. Jag ser att hon är på G att hugga och jag tar bort handen precis i rätt tid för att undvika hennes sylvassa långa tänder i min hand. Min sambo får inte bort henne, vilket också är extremt ovanligt, då hon lyssnar på henne och aldrig morrar åt henne. Hon får hämta dammsugaren och jaga bort henne helt enkelt men KNAPPT då släpper hon mig ur sikte med sina jävla tänder.
Detta skrämde mig självklart extremt mycket då jag låg ner och hade inte en chans att försvara mig om det skulle smälla rejält. Hon hade en one-way-ticket till min hals.
Där tyckte jag gränsen gick. Mitt hjärta bultade extremt hårt och adrenalinet pumpade rejält i kroppen. Jag kände för första gången på en extrem lång tid att jag inte kände henne längre. Att detta var ett beteende jag inte sett förut.
Förut har hon hotat och skrämts men aldrig tagit det så långt som hon gjorde denna gång.
Under henne löpperiod har hon även fått såna där cpryck många gånger. säkert 10 gånger på 3 dar, helt utan anledning. OM hon ligger i soffan och jag kommer in i vardagsrummet blir hon helt rabiat ibland och fuckar ur totalt.
Under sex månaders tid har jag försökt lösa problemet med kärlek och och en strikt hand. Jag fick henne att lita på mig och våran relation var bättre än någonsin tills nu.
För 2 månader sen när hon flög på mig som ett cp så kände jag att den smala fina vägen med att få hennes förtroende inte fungerade.
Nästa gång hon morrade åt mig och visade tänderna utan anledning laddade jag högern och drog en fet jävla smäll rakt på nosen på henne så det bara small. Hon blev självklart livrädd och undergiven och la sig under mina fötter på rygg. Wow, tänkte jag, är det verkligen dessa extrema åtgärder som funkar med henne?
Men icke. Dessa aggressioner försvinner inte ändå. hon har huggit mig förut så jag börjat blöda.
Nu känner jag att detta inte skulle hjälpa om hon får ett av dessa extrema "skada"-ryck igen. Jag kände mig så liten och svag när jag låg där, och hon kände det. NU har hon tagit över mig totalt.
Så nästa gång detta inträffar och jag skulle svara med en rejäl höger är jag rädd för att det inte skulle sluta där. Då skulle det nog gå bra mycket längre än så.
Detta äter upp min inuti då jag ÄLSKAR hundens positiva sidor, helt fantastiskt lydig, trogen och beskyddande. Man kan ha henne lös varsom och busa hela dagarna i ända.
Ibland kan det gå ett bra tag innan hon får dessa ryck, och då kommer dom ibland helt spontant och det känns som att dom gör det bara för att hon ska visa vem som bestämmer.
Ett dominansproblem säger ni? Jag säger att det är mentala besvär.
Dock blir hon alltid cp när hon löper men inte såhär jävla extremt. Det går inte att skylla ett sådant beteende på att hon löper.
Min sambo är självklart extremt kluven när det gäller detta. Det är hennes ögonsten och som ett barn för henne som hon varit med i princip varenda dag dom 3 senaste åren. Dom har en fantastiskt relation med varandra och det känns ännu jobbigare.
Vi har pratat om avlivning, och nu efter incidenten i sängen sa jag åt henne att "Det spelar ingen roll om hon löper, detta är inte acceptabelt oavsett. Det håller inte längre".
Min sambo blev tyst och ledsen men sa att hon förstod. Hon vet att detta är ohållbart i längden.
Jag har pratat med min sambos syster, hennes pojkvän, hennes mamma, min egen familj etc. Och varenda en, TILL och med hennes mor tycker att vi ska avliva henne. Det har helt enkelt kommit till det vägskäl då jag verkligen riskerar att skadas.
Jag vet att normala människor skulle tagit upp henne i skogen direkt och dragit ett skott i tinningen på henne, men varje gång en sån här incident sker, så dröjer det tills nästa sker, och då är det utbrottet inte lika allvarligt som det tidigare jag beskrivit. Det är isåfall fullt hanterbara situationer där jag kommer vinnande ur striden.
Jag känner också att min sambo lever i förnekelse och kommer med ursäkter hela tiden. Och hon är säker på att hon aldrig skulle hugga nån. Jag är inte så säker längre. Även fast det är långsökt att hon skulle hugga nån som kommer på besök är jag inte längre lika säker på att detta skulle kunna undvikas under resterande år av hennes liv.
Det känns bara som att min sambo negligerar mig ibland. Hon har själv sagt att hon inte kan förstå hur det känns, eftersom hon aldrig gör på detta vis mot henne. Jag har sagt att det är sjukt jobbigt.
Nu har vi kommit överens om att vi ska vänta tills löpperioden är över och se hur hon beter sig då. Detta känns bara långsökt och som ännu en ursäkt. Hon hoppas självklart att detta ska blåsa över och att dem tidigare allvarligare incidenterna ska glömmas.
Jag kan dock inte glömma dem. Även fast jag personligen inte tror jag klarar av att ta ett husdjur och avliva det, så är det egentligen inte mitt val att göra. I grund och botten är det hennes hund, och hennes beslut. Jag kan bara säga vad jag tycker, och trots allt som skett är jag kluven.
Vi har försökt alla möjliga sätt att träna bort detta betende utan resultat. Hon har helt enkelt en mental störning, och jag är faktiskt rädd att det nångång ska gå så långt att hon attackerar en annan människa.
Hon säger att hon redan har diskuterat detta med sitt x föräldrar och massa andra och är trött på att prata om det.
Men om man har en rödflaggad hund som är oberäknelig för ANDRA människor (då menar jag mig själv) så är det väl för sjutton hennes ansvar att vilja prata om detta och komma fram till en lösning, oavsett hur sorglig eller drastisk den må vara? Nog för att man ska försöka göra precis allt för att undvika att avsluta hennes liv, men nån gång måste gränsen vara nådd och det enda man inte vill göra måste vara det som görs.
Jag vet inte hur det kommer gå med detta, men jag känner att folk tycker vi är oansvariga och lever i förnekelse när det gäller den här hunden. Jag förstår dom. Men det gör inte min sambo. Det förstår jag också att hon inte gör när hon inte utsätts för detta hot som jag gör.
Jag älskar hunden extremt mycket men vet inte hur mycket mer jag klarar av.
Eftersom vi bor på landet så är det inte så att vi har henne bland folk på stan eller sätter henne utanför affären. Det är aldrig någon främmande som utsätts för henne på det sättet utan vi är extremt noga med detta.
Är det någon med samma problem? Vad tycker ni?
Jag drar en liten sammanfattning om vem jag är och hur jag och min sambo har det:
Vi har varit tillsammans i över 1 år, förlovade i ett halvår, vi bor i ett fint hus på landet som vi renoverat själva. Jag storpluggar, hon jobbar. Vi är lyckliga, vi är på samma nivå, vi har många gemensamma intressen och många icke-gemensamma intressen.
Kort sagt så har vi det sjukt bra, fast vi bara är 23 år gamla.
Ett av våra gemensamma intressen är djur. Vi har 1 katt och 3 hundar.
En av hundarna är en tik, valp på ca 5 månader nu, som är helt underbart gosig, världens snällaste hund. Vi har även en dobermann på 2 år som var bångstyrig och helt åt helvete att få att sköta sig, men som nu är en mönsterhund som man kan vara stolt över.
Sen den sista. En svart bordercollieblandning som är oerhört intelligent, nästan skrämmande. Hon är 3 år gammal, och min sambo har haft henne sen ett tidigare förhållande.
Dem har alltid varit nära med varandra, jämt och ständigt, som ler och långhalm. Det var aldrig hon och hennes pojkvän, som inte fanns där för henne, utan hon hade jämt dendär hunden med sig. Behandlade den som en människa, som en bebis.
Nu till det jobbiga.
Hon är extremt mentalt instabil. Och med det menar jag oberäknelig.
Hon har alltid vaktat och morrat åt mig vid somliga situationer, som t.e.x när jag ska lägga mig i sängen och så ligger hon redan där och då får jag inte komma dit. Jag schasar bort henne med mitt knep att stoppa in ett tuggummi i munne och blåsa en bubbla som smäller då hon är skotträdd.
Mat vaktar hon, godsaker likaså, men detta stör mig inte alls, då det är fullt normalt beteende för en hund och det som hon får är hennes.
Men jag har gjort en tråd tidigare där jag berättade om hur hon attackerat mig. Helt oprovocerat.
Det hände igen 2 veckor senare.
Jag har inget emot hennes morrande när det gäller mat, och andra triviala saker som att hon vaktar sin matte. Jag har lärt mig att hantera henne under det år som har gått, och det stör mig inte alltför mycket egentligen.
Nu är hon hemma hos min sambos mor eftersom hon löper och vi har en okastrerad hane här hemma. Och gud vad lugnt och skönt det har varit. Trots att jag älskar den hunden extremt mycket för hon är verkligen en superhund och en bästa vän som man alltid kan räkna med förutom dessa extrema cpryck.
Vi springer tillsammans, vi leker, busar, tränar. Hon har kort sagt exakt en hund man vill ha förutom dessa dåliga sidor.
Nu när hon börjat löpa har hennes humör varit extremt. Extremt till en sådan nivå att det skrämt levande pisset ur mig.
Jag låg i sängen, hon kommer och lägger sig hos mig och jag klappar henne på magen. Hon håller på somna, men bestämmer sig sen för att gå och dricka vatten. Hon kommer tillbaka och jag klappar försiktigt och mjukt på magen som hon älskar.
Från INGENSTANS börjar hon morra och visa tänderna. Detta är något utöver det vanliga då det var typ det värsta en hund kan göra. Hon visar tänderna så mycket hon bara kan, morrar som en jävla lejonhane, och dreglet bara rasar ur käftne på henne.
Jag tar bort handen försiktigt och llägger den på min mage. Jag ser att hon är på G att hugga och jag tar bort handen precis i rätt tid för att undvika hennes sylvassa långa tänder i min hand. Min sambo får inte bort henne, vilket också är extremt ovanligt, då hon lyssnar på henne och aldrig morrar åt henne. Hon får hämta dammsugaren och jaga bort henne helt enkelt men KNAPPT då släpper hon mig ur sikte med sina jävla tänder.
Detta skrämde mig självklart extremt mycket då jag låg ner och hade inte en chans att försvara mig om det skulle smälla rejält. Hon hade en one-way-ticket till min hals.
Där tyckte jag gränsen gick. Mitt hjärta bultade extremt hårt och adrenalinet pumpade rejält i kroppen. Jag kände för första gången på en extrem lång tid att jag inte kände henne längre. Att detta var ett beteende jag inte sett förut.
Förut har hon hotat och skrämts men aldrig tagit det så långt som hon gjorde denna gång.
Under henne löpperiod har hon även fått såna där cpryck många gånger. säkert 10 gånger på 3 dar, helt utan anledning. OM hon ligger i soffan och jag kommer in i vardagsrummet blir hon helt rabiat ibland och fuckar ur totalt.
Under sex månaders tid har jag försökt lösa problemet med kärlek och och en strikt hand. Jag fick henne att lita på mig och våran relation var bättre än någonsin tills nu.
För 2 månader sen när hon flög på mig som ett cp så kände jag att den smala fina vägen med att få hennes förtroende inte fungerade.
Nästa gång hon morrade åt mig och visade tänderna utan anledning laddade jag högern och drog en fet jävla smäll rakt på nosen på henne så det bara small. Hon blev självklart livrädd och undergiven och la sig under mina fötter på rygg. Wow, tänkte jag, är det verkligen dessa extrema åtgärder som funkar med henne?
Men icke. Dessa aggressioner försvinner inte ändå. hon har huggit mig förut så jag börjat blöda.
Nu känner jag att detta inte skulle hjälpa om hon får ett av dessa extrema "skada"-ryck igen. Jag kände mig så liten och svag när jag låg där, och hon kände det. NU har hon tagit över mig totalt.
Så nästa gång detta inträffar och jag skulle svara med en rejäl höger är jag rädd för att det inte skulle sluta där. Då skulle det nog gå bra mycket längre än så.
Detta äter upp min inuti då jag ÄLSKAR hundens positiva sidor, helt fantastiskt lydig, trogen och beskyddande. Man kan ha henne lös varsom och busa hela dagarna i ända.
Ibland kan det gå ett bra tag innan hon får dessa ryck, och då kommer dom ibland helt spontant och det känns som att dom gör det bara för att hon ska visa vem som bestämmer.
Ett dominansproblem säger ni? Jag säger att det är mentala besvär.
Dock blir hon alltid cp när hon löper men inte såhär jävla extremt. Det går inte att skylla ett sådant beteende på att hon löper.
Min sambo är självklart extremt kluven när det gäller detta. Det är hennes ögonsten och som ett barn för henne som hon varit med i princip varenda dag dom 3 senaste åren. Dom har en fantastiskt relation med varandra och det känns ännu jobbigare.
Vi har pratat om avlivning, och nu efter incidenten i sängen sa jag åt henne att "Det spelar ingen roll om hon löper, detta är inte acceptabelt oavsett. Det håller inte längre".
Min sambo blev tyst och ledsen men sa att hon förstod. Hon vet att detta är ohållbart i längden.
Jag har pratat med min sambos syster, hennes pojkvän, hennes mamma, min egen familj etc. Och varenda en, TILL och med hennes mor tycker att vi ska avliva henne. Det har helt enkelt kommit till det vägskäl då jag verkligen riskerar att skadas.
Jag vet att normala människor skulle tagit upp henne i skogen direkt och dragit ett skott i tinningen på henne, men varje gång en sån här incident sker, så dröjer det tills nästa sker, och då är det utbrottet inte lika allvarligt som det tidigare jag beskrivit. Det är isåfall fullt hanterbara situationer där jag kommer vinnande ur striden.
Jag känner också att min sambo lever i förnekelse och kommer med ursäkter hela tiden. Och hon är säker på att hon aldrig skulle hugga nån. Jag är inte så säker längre. Även fast det är långsökt att hon skulle hugga nån som kommer på besök är jag inte längre lika säker på att detta skulle kunna undvikas under resterande år av hennes liv.
Det känns bara som att min sambo negligerar mig ibland. Hon har själv sagt att hon inte kan förstå hur det känns, eftersom hon aldrig gör på detta vis mot henne. Jag har sagt att det är sjukt jobbigt.
Nu har vi kommit överens om att vi ska vänta tills löpperioden är över och se hur hon beter sig då. Detta känns bara långsökt och som ännu en ursäkt. Hon hoppas självklart att detta ska blåsa över och att dem tidigare allvarligare incidenterna ska glömmas.
Jag kan dock inte glömma dem. Även fast jag personligen inte tror jag klarar av att ta ett husdjur och avliva det, så är det egentligen inte mitt val att göra. I grund och botten är det hennes hund, och hennes beslut. Jag kan bara säga vad jag tycker, och trots allt som skett är jag kluven.
Vi har försökt alla möjliga sätt att träna bort detta betende utan resultat. Hon har helt enkelt en mental störning, och jag är faktiskt rädd att det nångång ska gå så långt att hon attackerar en annan människa.
Hon säger att hon redan har diskuterat detta med sitt x föräldrar och massa andra och är trött på att prata om det.
Men om man har en rödflaggad hund som är oberäknelig för ANDRA människor (då menar jag mig själv) så är det väl för sjutton hennes ansvar att vilja prata om detta och komma fram till en lösning, oavsett hur sorglig eller drastisk den må vara? Nog för att man ska försöka göra precis allt för att undvika att avsluta hennes liv, men nån gång måste gränsen vara nådd och det enda man inte vill göra måste vara det som görs.
Jag vet inte hur det kommer gå med detta, men jag känner att folk tycker vi är oansvariga och lever i förnekelse när det gäller den här hunden. Jag förstår dom. Men det gör inte min sambo. Det förstår jag också att hon inte gör när hon inte utsätts för detta hot som jag gör.
Jag älskar hunden extremt mycket men vet inte hur mycket mer jag klarar av.
Eftersom vi bor på landet så är det inte så att vi har henne bland folk på stan eller sätter henne utanför affären. Det är aldrig någon främmande som utsätts för henne på det sättet utan vi är extremt noga med detta.
Är det någon med samma problem? Vad tycker ni?
hon gör hembesök också, kan ju vara värt att pröva? 
personen sätter sig själv i trans och kan på så sätt "prata" med djuret. Vet inte hur hon gör efter det, men kanske att hon på nåt sätt kan läsa hundens tankar, vad vet jag. Men det kan ju vara värt att pröva 
