Sedan massinvandringspolitiken initierades under 1970-talet och en enig riksdag fattade beslutet att Sverige skulle omvandlas till en mångkultur har svenskar kritiserat den förda politiken. Kritiken mot massinvandring och mångkultur har sällan bemötts i sak utan främst avfärdats som rasism och främlingsfientlighet. Med anledning av det växte ett stort folkligt missnöje fram och sedermera genom internet olika kanaler fram där svenskar kunde diskutera det som förtigits i offentligheten.
Journalisters och politikers respons på det svenska folkliga samtalet blev dels att bedriva åsiktsförföljelser där svenska invandringskritiker hängdes ut på löpsedlar och dels lagstifta (HMF) fram yttrandefrihetsfientlig kontroll över svenskarna. I praktiken har etablissemanget misslyckats i sina strävanden att tysta den folkliga opinionen. När svenskar anklagats för att vara främlingsfientliga har svenskarna svarat med att förklara etablissemanget vara svenskfientligt. Det folkfientliga systemets retorik intensifieras ständigt och nu anklagas svenskarna för att sprida hat. Svaret på det blir givetvis att identifiera systemlojala företrädare som svenskhatare.
Etablissemanget hävdar att deras syfte är att medverka till och föra en dialog om samhällspolitiska företeelser. Har journalisternas och politikernas fientlighets- och hatretorik varit en ändamålsenlig strategi för att uppnå det påstådda syftet? Hur påverkas samhället av att det hela tiden av etablissemangsföreträdare felaktigt beskrivs som hatiskt? Vem eller vilka vinner på "hatet" och vilka intressen vinner på att driva en sådan retorik?
Journalisters och politikers respons på det svenska folkliga samtalet blev dels att bedriva åsiktsförföljelser där svenska invandringskritiker hängdes ut på löpsedlar och dels lagstifta (HMF) fram yttrandefrihetsfientlig kontroll över svenskarna. I praktiken har etablissemanget misslyckats i sina strävanden att tysta den folkliga opinionen. När svenskar anklagats för att vara främlingsfientliga har svenskarna svarat med att förklara etablissemanget vara svenskfientligt. Det folkfientliga systemets retorik intensifieras ständigt och nu anklagas svenskarna för att sprida hat. Svaret på det blir givetvis att identifiera systemlojala företrädare som svenskhatare.
Etablissemanget hävdar att deras syfte är att medverka till och föra en dialog om samhällspolitiska företeelser. Har journalisternas och politikernas fientlighets- och hatretorik varit en ändamålsenlig strategi för att uppnå det påstådda syftet? Hur påverkas samhället av att det hela tiden av etablissemangsföreträdare felaktigt beskrivs som hatiskt? Vem eller vilka vinner på "hatet" och vilka intressen vinner på att driva en sådan retorik?