Hatsamhället

Sedan massinvandringspolitiken initierades under 1970-talet och en enig riksdag fattade beslutet att Sverige skulle omvandlas till en mångkultur har svenskar kritiserat den förda politiken. Kritiken mot massinvandring och mångkultur har sällan bemötts i sak utan främst avfärdats som rasism och främlingsfientlighet. Med anledning av det växte ett stort folkligt missnöje fram och sedermera genom internet olika kanaler fram där svenskar kunde diskutera det som förtigits i offentligheten.

Journalisters och politikers respons på det svenska folkliga samtalet blev dels att bedriva åsiktsförföljelser där svenska invandringskritiker hängdes ut på löpsedlar och dels lagstifta (HMF) fram yttrandefrihetsfientlig kontroll över svenskarna. I praktiken har etablissemanget misslyckats i sina strävanden att tysta den folkliga opinionen. När svenskar anklagats för att vara främlingsfientliga har svenskarna svarat med att förklara etablissemanget vara svenskfientligt. Det folkfientliga systemets retorik intensifieras ständigt och nu anklagas svenskarna för att sprida hat. Svaret på det blir givetvis att identifiera systemlojala företrädare som svenskhatare.

Etablissemanget hävdar att deras syfte är att medverka till och föra en dialog om samhällspolitiska företeelser. Har journalisternas och politikernas fientlighets- och hatretorik varit en ändamålsenlig strategi för att uppnå det påstådda syftet? Hur påverkas samhället av att det hela tiden av etablissemangsföreträdare felaktigt beskrivs som hatiskt? Vem eller vilka vinner på "hatet" och vilka intressen vinner på att driva en sådan retorik?

Dom som redan sitter på makten är vinnare naturligtvis. Om dom kan skrika "rasist" och
vinna på walkover - utan att behöva motivera sina beslut eller resonemang, för det får
inte ifrågasättas, då blir det väldigt bekvämt att sitta på makten.

En intelligent, välutbildad befolkning är svårare att styra än en dum, outbildad befolkning.
Färre behöver gå på högskola, grundskolan är helt under isen. Och ikväll är det Idol på tv.

Jag vet nu inte riktigt om det finns folk som går runt och diskuterar "hatsamhället", men det faktum att t.ex. SD beskrivs som "främlingsfientliga" i media har mer med en kulturell uppfattning av det tabubelagda och det intellektuellt sofistikerade än någon politisk strategi att göra. Att tidningar såsom Aftonbladet sedan producerar innehål vars huvudsakliga syfte är att attrahera annonsörer mycket mer än det är att attrahera läsare som värdesätter noggrann journalism hjälper naturligtvis inte heller den debatt som vi bör i alla fall försöka föra i Sverige. Det främst i syfte att undvika den typ av extrema negativa utveckling som vi i dag ser i platser såsom London, Berlin och Paris, där MENA invandringen har producerat en hel del troligtvis permanenta bucklor i samhället.

PS. Detta kommer från en individ som har arbetat inom branschen.

Man får aldrig vara rakt på sak inom etablerade instanser, utan allt måste omskrivas med eufemismer och vedertagna banalord. Egentligen är vi alla överens om att det svenska apartheidsystemet som infördes på 70-talet var en god tanke, men dess resultat i praktiken blev inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Många har frågat sig varför Flashback (där svenska folket är sig självt) inte får ha sina servrar i Sverige, och anledningen är just den: Vi skriver för ärligt och för rakt på sak här ! (etablissemanget hatar sanningen)

Vad som för tillfället sker, med nedstängningar av kommentarsfält, förhandsmodereringar och identifikationskrav, är ett ytterligare steg mot det totalitära samhället. Det är ju oerhört märkligt att ingen egentlig kritik har framförts mot pressens åsiktskontroll, yttrandefrihetsinskränkningar och censur. I stats-tv (Debatt) och i ett humorprogram (!) (Breaking News) har medias företrädare förklarat sina ageranden och tillsammans skadekontrollerat eventuella uppenbara invändningar. Man kunde trott att det i en rättsstat och ett "öppet demokratiskt samhälle" skulle utbrytit en våldsam debatt om yttrandefrihet, det fria ordet och det okränkbara folkliga samtalet. De som i första hand borde föra den diskussionen är emellertid samma systemlojala hjon som nu driver igenom den historiskt yttrandefrihetsfientliga gärningen.

Huruvida det verkligen upprättades ett Lilla Saltsjöbadsavtalet kan förstås diskuteras, i praktiken gör det dock ingen skillnad eftersom det svenska samhället bevisligen styrdes i den riktningen. Skillnaden då med vad som händer sen är att man först undanhöll fakta och underlät att rapportera nyheter, när svenskarna sedermera på nätet hittade sanningen om händelser i samhället gick politiker och journalister över till att dels skadekontrollera mångkulturens konsekvenser men nu framförallt helt sonika brännmärka all nyvunnen kunskap och följande kritik som hat.

Jag avfärdar också det feta svinet Helins genomskinliga mytomana goja om att id-krav ger ett bättre samtal. Jag har, och förmodligen många andra med mig, talat öppet och ärligt med vänner och bekanta om sakernas ordning i vårt samhälle och i världen. Reaktionerna är precis likadana som överallt på nätet där samtalen sker anonymt; vissa instämmer, vissa håller inte med, några förstår ingenting och många blir halvt hysteriska, skriker, gråter, säger upp bekantskapen osv. Helin vet det och han vet också att genom att kräva identifikation kommer många sluta skriva på hans skithemsida (som för övrigt är förfärlig, trög och förmodligen skapad av nån med grav ADHD). I Helins och hans gelikars värld tror man givetvis att det kommer minska riskerna för att SD och andra svenskvänliga partier växer. Sedan kopplar man in Expo som får hålla koll på det gömda hatet och gammelmedia startar omfattande serier om samhällshatet, ungefär på samma sätt som man det senaste decenniet skrämt slag på Västvärlden med det "överhängande islamistiska terrorhotet".

Varför sjunka till sina motståndares blöjiga nivå? Tror du att fler håller med dig för att du säger svenskhatar om dina motståndare?

Jag försökte kort referera en längre tids samhällsutveckling och koncentrera ett större perspektiv, en möjligtvis väl anspråksfull ansats. Samtidigt ville jag belysa hur etablissemanget spelar med dubbel agenda genom att hävda att deras syfte är att bidraga med tolerans och öppenhet när de i själva verket gör tvärtom. Konsekvensen kan då bli ytterligare trots eller "hat". Vad det handlar om är tolkningsföreträden och begreppsmakten.

Den ofta intressanta Motpol-skribenten Solguru ger sin syn på den senaste tidens diskussioner där han dels ger en något obefogad känga åt Flashback och dels försöker nyansera debatten:
http://solguru.motpol.nu/?p=1659

En invändning man kan göra mot Solgurus resonemang, även om man samtidigt kan instämma i andemeningen av vad han skriver, är att det i det offentliga rummet är betydligt allvarligare och mer komprometterande att beskyllas för att vara antisemit och rasist än att bli kallad för batikhäxa.

Jag vill gå ett snäpp längre och hävda att den överordnade idén om tolkningsföreträden och begreppsmakten är i grunden en sjuk, ja ond föreställning. Företrädare för media och i grunden den liberala världsåskådningen (med dess allehanda avknoppningar som kommunism, kulturmarxism etc.) hävdar att ingenting är a priori eller essentiellt, utan att allt är föremål språklig dominans. Alla sådana system har krävt extremt våld och förtryck att införa som de allehanda revolutionerna sedan 1789 och framåt visar.

De hävdar att allt är "tabula rasa" och att språket är godtyckligt, varmed det är bara till att köra mediadrev och hatkampanjer och rensa ut misshagliga uttrycksformer så blir det ... bra. Ytligt sett accepterar de ingenting som biologiskt givet, kulturellt, känslomässigt eller gudomligt givet för den delen, utan de gör sig till egna herrar över den mänskliga tillvarons alla aspekter. Därmed blir även allt politiskt; varje ord, varje estetiskt uttryck.

Man skulle kunna tro att de har rätt i så motto att massmedias maktutövning fungerar, men vad de alltid har gjort är att hänsynslöst exploatera befintliga strukturer. De använder ju det förutskickade språket och nyanser däri; de använder den svenska identiteten när de förnekar och trivialiserar den; de missbrukar och exploaterar svenskens inneboende empati och känsla för rätt och fel när de kör snyftreportage.

Ett klargörande exempel på vad jag menar är "ensamkommande flyktingbarn" som absolut inte skulle fungera lika bra om det kallades "PTG", inte ens om de körde hatkampanjer och mediadrev dag och natt för att hamra in "PTG".

De skapar inget nytt, och deras föreställning om att det bara är att deformera språket och köra massiv propaganda och emotionella trakasserier är falsk. De exploaterar den svenska kulturen och förståelsen av "ensam" och presens particip i "kommande" för att ge en rörlig mental bild etc., etc.

Lockelsen i denna föreställning för maktsugna människor är ju naturligtvis gigantisk, men kan inte bli något annat än en mardröm för subjekten.

Jag skulle heller inte vilja leva i en toknationalistisk ordning med en nationalistisk 7-klöver och en hysterisk media som gapar om svenskfientlighet och ägnar sig åt tillmäleri i parti och minut.

Givetvis skulle en sådan ordning vara betydligt bättre än den nuvarande, men den skulle fortfarande vara falsk.

Fast de som står för mångkulturen är ju svenskhatare (eller självhatare) och mer än ofta direkta rasister. Varför skall man ljuga om det?

Absolut, jag tror att SolGuru förhastade sig lite eller hoppade över en par-tre steg i detta inlägg. Vad jag ungefär tror att han far efter är ungefär vad jag försökte klargöra ovan.

Han ser t.ex. PI som en liten ettrig spegelbild av massmedia. Jag skulle tro att han menar, kort och gott, att man "inte kan bekämpa Satan med Satans egna metoder".