2011-08-29, 19:37
#1
Substans: LSD av okänd sort
Dos: ~150 µg
Ålder: 19
Tid: ~07:00 - ~13:00
Tidigare erfarenheter: Alkohol, gräs, diverse rökmixar, LSD samt 4-ho-met
Set & Setting
Efter att en natt ha återvänt från en utekväll och insett att det var för sent för att gå och lägga sig bestämde jag mig för att droppa det sista av min syra runt femtiden på morgonkvisten.
Utmärkt eller korkad idé? Det återstod att se.
Jag såg till att mobilen var laddad och fullproppad med skön musik, packade därefter ner min kamera i en ryggsäck och begav mig ut. Behaglig temperatur, vackra moln och endast ett fåtal människor på gatan. Nu hade det gått kanske en halvtimme sedan intaget och jag kände att det kunde vara en bra idé att köpa cigaretter innan det kickade in.
Mot centrum
Jag besökte en närbutik där jag känner ägaren väl, så pass väl att jag fick en sån där Kinderäggs-chokladstång på köpet. En liten chokladbit som skulle komma att spela en väldigt betydande roll under trippen.
Spatsera mot Avenyn i Göteborg med Kryptic Minds album Can't Sleep i lurarna var maffigt. Avenyn var lång som satan och det var lite nostalgiskt att gå på samma gata jag gått bara några timmar tidigare, men då under helt andra förhållanden. Då var det livat, fylla, skrik och bråk. Nu var det så otroligt harmoniskt och lugnt. Egentligen föredrar jag Avenyn nu. Inte med vänner och alkohol, skitsnack och patetiska raggningar. Utan ensam, med musik jag älskar och syra i kroppen. Att bara få isolera sig själv och ta avstånd från allt. Iaktta världen, se den passera förbi och ha näst intill obegränsat med tid till att tänka, filosofera och spekulera.
Jag gick vidare längs Avenyn och bestämde mig för att ta en kaffe. Det var ju ändå morgon. Tog av mig lurarna och satte mig på uteserveringen vid ett fik längs med en tvärgata. När musiken tystnade trädde stadens mysiga muller fram. Där satt jag och drack kaffe och lät staden fylla mina öron och på ett sätt kändes det lite som att jag var en del av staden. Vilket jag ju var. Precis som alla andra människor som passerade var jag en del av deras verklighet på samma sätt som de var av min.
När kaffet var slut rörde jag mig vidare mot hamnen, Ott:s album Mir fick det bli som soundtrack, och jävlar i mig vad staden förändrades med musiken. Solen tittade fram och den här skumma trippkänslan blev allt starkare. Jag hade aldrig lyssnat på Mir tidigare och blev smått överraskad av första låten, One Day I Wish To Have This Kind Of Time. Inte alls vad jag hade i tankarna. Men den passade riktigt bra med att sitta i solen vid hamnen och titta på molnen.
OEV:s både i form av människor och slumpmässiga pulserande mönster trädde fram i molnen och när A Drift In Albert Space gick på blev det visuella starkare. Låten rekommenderas starkt! Allt vibrerade och molnens beteende till låtens klimax vid 04:20 och framåt var obeskrivligt häftigt.
Andra sidan hamnen
Jag tyckte att det såg intressant ut på andra sidan hamnen, borta vid Hisingen. Jag rör mig mot Göta älvbron och kan inte låta bli att bli lite skrämd av bilar och bussar. De rörde sig så hysteriskt snabbt.
Jag funderade över hur det skulle kännas att bli påkörd. Att få hård metall dundrande rätt in i höften och känna hur benen bryts i kroppen och kort efteråt slungas iväg, antagligen rotera okontrollerat i luften för att senare krossas mot asfalten. Fy fan.
Jag lyckades hur som helst ta mig upp på bron och påbörjade promenaden över. Jag blev lite nedstämd över att se hur ledsna alla människor jag mötte på bron såg ut i sina ansikten. Jag tror inte att jag såg ett enda leende. Inte ens en pappa med barnvagn var glad. Man skaffar väl barn för att bli glad... Eller? Fastnade lite i de tankebanorna och plötsligt var jag över på andra sidan.
Gick ner mot vattnet och hittade en fullkomligt fantastisk plats nedanför bron. En övergiven betongterass som en gång i tiden måste ha varit någon typ av brygga. Det hade börjat växa gräs och andra växter på den, hela miljön kändes väldigt post-apokalyptisk med växtlighet som tar över och tränger igenom betongen.
Jag var riktigt fascinerad över stället, att det i centrala Göteborg kunde finnas något sånt här. Efter lite utforskande hittade jag en spindel under bron. En jävligt stor spindel. Först var den vidrig, men efter ett tag insåg jag att den inte alls var det. Jag kunde se hela spindelns liv. På en så liten yta spenderar spindeln sin tid. Jag undrar vad han tänker på om dagarna. Har han ens kapacitet att tänka på annat än att fånga vilsna insekter i sitt nät och äta upp dem? Det kanske är en hon? Det sitter en brud i ett nät här. Lugnt liv hon måste ha.
Var tvungen att dokumentera spindelns liv Spindeln. Att ha med kameran var en väldigt bra idé. Lyssna på Ott, sitta och blicka ut över vattnet och himlen med den fantastiska utsikten var bara så underbart. Solen kändes så len och så mjuk, ett helt cigarettpaket i fickan och en morgon bara för mig själv.
Det åkte förbi små båtar då och då, och vid ett tillfälle kom den en enorm båt. De blev tvungna att öppna bron för att den skulle kunna åka under och det var verkligen som om hela bron delade på sig och liksom böjde sig uppåt för att släppa förbi vad som påminde om ett flytande höghus.
Där satt jag i säkert två timmar, tänkte mycket på personliga saker och ting som jag inte känner att jag vill ta upp här.
Lyssnade en del på The Streets. Främst föredrog jag Outside Inside. När basslinen kickade in och den smarta texten nådde hjärnan var det omöjligt att låta bli att rysa och le som en jävla idiot.
Bestämde mig efter ett tag för att utforska och fotografera lite mer, hittade en riktigt häftig vattenpöl som jag fick för mig vara en portal. Det var det desvärre inte. Men ett foto fick det bli. Vattenpölsportalen.
Hemfärd & Godisköp
Jag upptäcker att batterierna i kameran börjar ta slut och en obehaglig känsla sprider sig. Det blir mörkare och jag måste ta mig hem för att ladda batterierna. Men det kommer inte att vara lika vackert här när jag kommer tillbaka. Det var jag helt säker på.
Jag tog en sista titt på betongterrassen där det nu var mönster av skelett och ben. Med Feint - United We Stand tog jag farväl och promenerade upp på bron för att bege mig tillbaka mot centrum. Deprimerad och allmänt nedstämd gick jag och njöt av musiken så gott det gick. Men det gick inte helt och hållet. Tankarna av att kamerabatterierna övergav mig och att jag i min tur övergav platsen på andra sidan bron var jobbig. Då upptäcker jag chokladbiten jag fick i kiosken innan trippen var påbörjad. Det var den godaste chokladen jag ätit, någonsin. Och den fick mig att bli så jävla lycklig, allt sken upp och alla färger blev klara och ljusa igen. Chokladjävel.
Jag fick idén att besöka godisbutiken 4-Gott. Klockan var kanske elva nu och jag nojjade lite över att gå runt trippad så centralt, men jag skulle nog kunna klara av det. Så jag styrde mina steg mot butiken. Wow. Att handla lösgodis trippad är som en tripp i en tripp. Största besvikelsen var väl när den där speciella godisbiten inte smakade som jag ville att den skulle göra. Beslutsångesten över att välja godis och kombinationen av alla färger fick det att ta säkert tjugo minuter att gå igenom butiken.
Mitt mål var fortfarande att ladda kameran så jag satte mig på första bussen hem. Jag tror ändå att jag betedde mig relativt nyktert nu. Hade väldigt svårt att hålla mig för skratt när jag såg människors ansikten bara. Alla var så otroligt bisarra.
Musikproduktion & Afterglow
Väl hemma drar jag igång Limbo-demot jag nyligen laddat ner på PS3:an. Läskigt som satan men fortfarande ett underbart tripp/stoner-spel. Dock blev det för mycket efter ett tag med spindeln i spelet. Varför kretsar så mycket runt spindlar?
Jag tänkte att det hade varit häftigt att producera lite musik. Jobbar mycket med elektronisk musik i vanliga fall och det var verkligen en speciell upplevelse nu.
Det var som om alla ljud slogs med varandra, att det utspelade sig ett krig mellan de olika ljuden. Och olika ljud formade karaktärer. Ett ljud blev en storebror och ett annat lillebror. Så slogs de tillsammans mot andra ljud. Jag försökte att tämja ett skrikande ljud ett bra tag men det gick bara inte. Ljudet kom från något rovdjur, typ ett lejon och det gick verkligen inte att tämja. Jag blev bara frustrerad och stängde ner, utan att spara projektet. Något jag ångrar starkt i efterhand.
En polare ringer kort därefter och frågar om jag ska med och äta lunch på stan. Givetvis borde jag äta, inte ätit på hela dagen, förutom godiset. Jag hoppar på första bussen mot centrum och märker att trippen lugnar ner sig. Seglar in på afterglow och möter upp min polare.
En spontan tripp som kunde gått åt helvete blev fantastisk. Jag tror att det hängde mycket på vädret och solen. Att fotografera samtidigt har jag aldrig gjort förut men det var underhållande och jag lär göra det fler gånger.
För den intresserade finns det fler bilder, alla är redigerade med inspiration från den här morgonen.
Mina favoriter:
Under bron 1/2
Under bron 2/2
Utsikt
Dos: ~150 µg
Ålder: 19
Tid: ~07:00 - ~13:00
Tidigare erfarenheter: Alkohol, gräs, diverse rökmixar, LSD samt 4-ho-met
Set & Setting
Efter att en natt ha återvänt från en utekväll och insett att det var för sent för att gå och lägga sig bestämde jag mig för att droppa det sista av min syra runt femtiden på morgonkvisten.
Utmärkt eller korkad idé? Det återstod att se.
Jag såg till att mobilen var laddad och fullproppad med skön musik, packade därefter ner min kamera i en ryggsäck och begav mig ut. Behaglig temperatur, vackra moln och endast ett fåtal människor på gatan. Nu hade det gått kanske en halvtimme sedan intaget och jag kände att det kunde vara en bra idé att köpa cigaretter innan det kickade in.
Mot centrum
Jag besökte en närbutik där jag känner ägaren väl, så pass väl att jag fick en sån där Kinderäggs-chokladstång på köpet. En liten chokladbit som skulle komma att spela en väldigt betydande roll under trippen.
Spatsera mot Avenyn i Göteborg med Kryptic Minds album Can't Sleep i lurarna var maffigt. Avenyn var lång som satan och det var lite nostalgiskt att gå på samma gata jag gått bara några timmar tidigare, men då under helt andra förhållanden. Då var det livat, fylla, skrik och bråk. Nu var det så otroligt harmoniskt och lugnt. Egentligen föredrar jag Avenyn nu. Inte med vänner och alkohol, skitsnack och patetiska raggningar. Utan ensam, med musik jag älskar och syra i kroppen. Att bara få isolera sig själv och ta avstånd från allt. Iaktta världen, se den passera förbi och ha näst intill obegränsat med tid till att tänka, filosofera och spekulera.
Jag gick vidare längs Avenyn och bestämde mig för att ta en kaffe. Det var ju ändå morgon. Tog av mig lurarna och satte mig på uteserveringen vid ett fik längs med en tvärgata. När musiken tystnade trädde stadens mysiga muller fram. Där satt jag och drack kaffe och lät staden fylla mina öron och på ett sätt kändes det lite som att jag var en del av staden. Vilket jag ju var. Precis som alla andra människor som passerade var jag en del av deras verklighet på samma sätt som de var av min.
När kaffet var slut rörde jag mig vidare mot hamnen, Ott:s album Mir fick det bli som soundtrack, och jävlar i mig vad staden förändrades med musiken. Solen tittade fram och den här skumma trippkänslan blev allt starkare. Jag hade aldrig lyssnat på Mir tidigare och blev smått överraskad av första låten, One Day I Wish To Have This Kind Of Time. Inte alls vad jag hade i tankarna. Men den passade riktigt bra med att sitta i solen vid hamnen och titta på molnen.
OEV:s både i form av människor och slumpmässiga pulserande mönster trädde fram i molnen och när A Drift In Albert Space gick på blev det visuella starkare. Låten rekommenderas starkt! Allt vibrerade och molnens beteende till låtens klimax vid 04:20 och framåt var obeskrivligt häftigt.
Andra sidan hamnen
Jag tyckte att det såg intressant ut på andra sidan hamnen, borta vid Hisingen. Jag rör mig mot Göta älvbron och kan inte låta bli att bli lite skrämd av bilar och bussar. De rörde sig så hysteriskt snabbt.
Jag funderade över hur det skulle kännas att bli påkörd. Att få hård metall dundrande rätt in i höften och känna hur benen bryts i kroppen och kort efteråt slungas iväg, antagligen rotera okontrollerat i luften för att senare krossas mot asfalten. Fy fan.
Jag lyckades hur som helst ta mig upp på bron och påbörjade promenaden över. Jag blev lite nedstämd över att se hur ledsna alla människor jag mötte på bron såg ut i sina ansikten. Jag tror inte att jag såg ett enda leende. Inte ens en pappa med barnvagn var glad. Man skaffar väl barn för att bli glad... Eller? Fastnade lite i de tankebanorna och plötsligt var jag över på andra sidan.
Gick ner mot vattnet och hittade en fullkomligt fantastisk plats nedanför bron. En övergiven betongterass som en gång i tiden måste ha varit någon typ av brygga. Det hade börjat växa gräs och andra växter på den, hela miljön kändes väldigt post-apokalyptisk med växtlighet som tar över och tränger igenom betongen.
Jag var riktigt fascinerad över stället, att det i centrala Göteborg kunde finnas något sånt här. Efter lite utforskande hittade jag en spindel under bron. En jävligt stor spindel. Först var den vidrig, men efter ett tag insåg jag att den inte alls var det. Jag kunde se hela spindelns liv. På en så liten yta spenderar spindeln sin tid. Jag undrar vad han tänker på om dagarna. Har han ens kapacitet att tänka på annat än att fånga vilsna insekter i sitt nät och äta upp dem? Det kanske är en hon? Det sitter en brud i ett nät här. Lugnt liv hon måste ha.
Var tvungen att dokumentera spindelns liv Spindeln. Att ha med kameran var en väldigt bra idé. Lyssna på Ott, sitta och blicka ut över vattnet och himlen med den fantastiska utsikten var bara så underbart. Solen kändes så len och så mjuk, ett helt cigarettpaket i fickan och en morgon bara för mig själv.
Det åkte förbi små båtar då och då, och vid ett tillfälle kom den en enorm båt. De blev tvungna att öppna bron för att den skulle kunna åka under och det var verkligen som om hela bron delade på sig och liksom böjde sig uppåt för att släppa förbi vad som påminde om ett flytande höghus.
Där satt jag i säkert två timmar, tänkte mycket på personliga saker och ting som jag inte känner att jag vill ta upp här.
Lyssnade en del på The Streets. Främst föredrog jag Outside Inside. När basslinen kickade in och den smarta texten nådde hjärnan var det omöjligt att låta bli att rysa och le som en jävla idiot.
Bestämde mig efter ett tag för att utforska och fotografera lite mer, hittade en riktigt häftig vattenpöl som jag fick för mig vara en portal. Det var det desvärre inte. Men ett foto fick det bli. Vattenpölsportalen.
Hemfärd & Godisköp
Jag upptäcker att batterierna i kameran börjar ta slut och en obehaglig känsla sprider sig. Det blir mörkare och jag måste ta mig hem för att ladda batterierna. Men det kommer inte att vara lika vackert här när jag kommer tillbaka. Det var jag helt säker på.
Jag tog en sista titt på betongterrassen där det nu var mönster av skelett och ben. Med Feint - United We Stand tog jag farväl och promenerade upp på bron för att bege mig tillbaka mot centrum. Deprimerad och allmänt nedstämd gick jag och njöt av musiken så gott det gick. Men det gick inte helt och hållet. Tankarna av att kamerabatterierna övergav mig och att jag i min tur övergav platsen på andra sidan bron var jobbig. Då upptäcker jag chokladbiten jag fick i kiosken innan trippen var påbörjad. Det var den godaste chokladen jag ätit, någonsin. Och den fick mig att bli så jävla lycklig, allt sken upp och alla färger blev klara och ljusa igen. Chokladjävel.
Jag fick idén att besöka godisbutiken 4-Gott. Klockan var kanske elva nu och jag nojjade lite över att gå runt trippad så centralt, men jag skulle nog kunna klara av det. Så jag styrde mina steg mot butiken. Wow. Att handla lösgodis trippad är som en tripp i en tripp. Största besvikelsen var väl när den där speciella godisbiten inte smakade som jag ville att den skulle göra. Beslutsångesten över att välja godis och kombinationen av alla färger fick det att ta säkert tjugo minuter att gå igenom butiken.
Mitt mål var fortfarande att ladda kameran så jag satte mig på första bussen hem. Jag tror ändå att jag betedde mig relativt nyktert nu. Hade väldigt svårt att hålla mig för skratt när jag såg människors ansikten bara. Alla var så otroligt bisarra.
Musikproduktion & Afterglow
Väl hemma drar jag igång Limbo-demot jag nyligen laddat ner på PS3:an. Läskigt som satan men fortfarande ett underbart tripp/stoner-spel. Dock blev det för mycket efter ett tag med spindeln i spelet. Varför kretsar så mycket runt spindlar?
Jag tänkte att det hade varit häftigt att producera lite musik. Jobbar mycket med elektronisk musik i vanliga fall och det var verkligen en speciell upplevelse nu.
Det var som om alla ljud slogs med varandra, att det utspelade sig ett krig mellan de olika ljuden. Och olika ljud formade karaktärer. Ett ljud blev en storebror och ett annat lillebror. Så slogs de tillsammans mot andra ljud. Jag försökte att tämja ett skrikande ljud ett bra tag men det gick bara inte. Ljudet kom från något rovdjur, typ ett lejon och det gick verkligen inte att tämja. Jag blev bara frustrerad och stängde ner, utan att spara projektet. Något jag ångrar starkt i efterhand.
En polare ringer kort därefter och frågar om jag ska med och äta lunch på stan. Givetvis borde jag äta, inte ätit på hela dagen, förutom godiset. Jag hoppar på första bussen mot centrum och märker att trippen lugnar ner sig. Seglar in på afterglow och möter upp min polare.
En spontan tripp som kunde gått åt helvete blev fantastisk. Jag tror att det hängde mycket på vädret och solen. Att fotografera samtidigt har jag aldrig gjort förut men det var underhållande och jag lär göra det fler gånger.
För den intresserade finns det fler bilder, alla är redigerade med inspiration från den här morgonen.
Mina favoriter:
Under bron 1/2
Under bron 2/2
Utsikt
__________________
Senast redigerad av While 2011-08-29 kl. 19:41.
Senast redigerad av While 2011-08-29 kl. 19:41.
Hoppas vi ses på stan nån gång! (vi kommer förstås inte veta det, men ändå!)
3.5/5
