hur berätta om depression? rädd att bli övergiven

jag har varit deprimerad de senaste 3 åren. haft självmordstankar i princip varje dag. ingen vet hur jag mår, jag pratar inte om mina känslor med andra. har skärt många gånger, men skyllt på min hund, att hon rev mig när jag lekte med henne. ibland skulle det kännas bra om någon visste om allt, men jag vet inte vem, för det finns ingen jag vill berätta för..

om någon frågar IRL hur jag mår, brukar jag till 90% av gångerna säga "bra" eller "helt okej". någon gång på sms eller på facebook har jag skrivit att jag inte mår så bra, men oftast brukar konversationen bara fortsätta utan att den jag skriver med frågar om det hänt något. om den jag pratar med trots allt frågar om det hänt något, svarar jag alltid attjag bara är lite depp, och sen skriver vi inte nåt om det mera. jag vill så gärna bara berätta allt, men samtidigt inte.

jag tror inte på någon när de ger mig komplimanger. jag har väldigt svårt att lita på folk. om jag någon gång är nära på att berätta om min depression, för en vän då, så har jag alltid ångrat mig i sista sekund, för att jag tror inte de orkar med sånt. att jag ska berätta allt och de ska "stötta". jag tror de kommer "lämna" mig om jag berättar, de orkar inte med en deprimerad person, det vet jag. å jag vill absolut inte berätta för mina föräldrar..

jag vill inte leva, iallafall inte såhär. har vänner osv men jag är extremt olycklig. människan jag mest av allt vill ska höra av sig till mig, gör det aldrig, jag hör av mig väldigt ofta till honom, men nu ska jag sluta.. känner mig som en stalker. vet att han uppskattar det, men jag pallar inte längre. allt hänger inte på mig tycker jag.
det är bara ibland jag verkligen vill dö. många gånger vill jag bara att någon ska fatta, att jag ska misslyckas med ett självmordsförsök. men jag hade skämts så mkt om jag vaknade upp på sjukhuset och hade misslyckats. jag skäms över att jag skärt mig. det känns som folk kommer hata mig och döma mig om de får veta.

ingen ser tecknen.. jag brukar berätta för mina vänner att jag aldrig har nåt att göra, de VET att jag tycker livet suger. när jag bråkade med mina föräldrar för ett tag sen orkade jag inte hålla inne något utan skrek att jag ville dö, många gånger, att jag inte ville leva. pappa svarade "är du dum i huvudet eller?" mamma sa inget utan bara gick iväg. jag tror mina vänner vet att man inte får såna sår av en liten hund, de har själva hundar.

nåt mer, jag tror inte någon älskar mig. jag är inte önskad, jag kan knappt tänka på allt detta utan att gråta. jag gråter aldrig inför folk, sedan dagis har det varit så. grät aldrig. alla gånger jag ramlade och en gång så slog jag huvudet i asfalten när jag ramlade från ett träd eller nåt, kommer ihåg hur jävla ont det gjorde, men jag höll igen, fick inte ens tårar i ögonen, ville inte gråta inför de andra dagisbarnen. men just detta, depressionen och hur jävligt mitt liv är, det kan få ögonen att fyllas med tårar vart jag än är, men jag låter inte tårarna falla, ingen får se.. depressionen gör ont psykiskt, jag gråter inte av sånt som gör ont fysiskt antar jag.

så.. hur ska jag berätta? någon som vet vad det är för fel på mig btw?

Blir du övergiven är den relationen inte värd ett piss iaf. Ett sätt att testa vilka som är ens riktiga vänner.

Det kan ju vara så att du bara är inne i en djup depression eller att du har faktiskt har en diagnos. Gå till psykolog eller liknande för att få hjälp, det behöver du uppenbarligen. Kan ju knappast bli värre av att du söker hjälp för problemet? Att söka hjälp vet jag dock själv är lättare sagt än gjort... Går du fortfarande gymnasiet t ex kan du ju börja med att gå till kuratorn.

Vet själv att det suger kuk att må sådär. När jag själv mår så känner jag detsamma, tror att mina vänner inte gillar mig och tror att de kommer lämna mig. Känner mig efterhängsen om jag kontaktar dem oftare än vad de kontaktar mig osv. Vet dock rationellt att så inte är fallet, men det hjälper föga när man känner så.

Bästa vore att söka hjälp, så du får en diagnos & medicinering. Du känner att du inte har nån att prata med vilket är väldigt synd för då får man ur sig mkt & mår genast lite bättre. Jag berättade inte för nån att jag mådde piss, men sen träffa jag en kompis som inte heller mådde toppen så vi pratar av oss med varann. Alla puttinuttiga par jag umgås med känns ytliga, som att de sätter upp en mask, vilket jag cxå gör men min mask är "lagom" & inte överdrivet lycklig. Folk frågar hur man mår men vill egentligen bara höra att allt är bra. Testade en gång när jag fick den frågan att verkligen ösa ur mig allt. Stod & babbla på en bra stund & personen ifråga började vrida på sig & ögonen flackade. Haha, sen dess har hon inte frågat hur jag mår nån mer gång.

Håller med om att du borde gå till en psykolog. Då får du prata av dig samt får tips/hjälp, samtidigt som du inte behöver riskera något genom att tala med familj eller vänner om depressionen. Något som du självklart också borde göra - säkert hjälper de dig så gott de kan om de förstår allvaret - men det kan kanske vara skönt att börja med en utomstående, nu när du har hållit allting inne så länge.

En deprimerad individ är i mycket stort behov utav uppmärksamhet, men vet inte hur man handskas med detta och det är något typiskt man märker - på något sätt vill denne uttrycka sig; skämtar om sitt tillstånd, söker sig ut på internet och blir kallad attentionwhore, ger "hints" om att man mår dåligt till sina vänner och föräldrar, skriver ett inlägg på flashback... Hur som helst så är det uppmärksamhet som du måste vara mer konkret och tydlig med, och att gå runt och må hemskt dåligt i tre år gör ju ingen gladare. Tag itu med problemen nu. Det kommer att bli en jobbig period, men otroligt mycket kortare och lyckligare om du inte väntar på "rätt tillfälle", för det finns inget sådant.
Antingen så säger du, självklart i en situation som är lugn och alltså inte efter exempelvis ett gräl, till dina föräldrar att du mår rent utav skit. Var ärlig, att du inte har någon aning om hur du ska hantera det, att du är rädd att ingen annan orkar bry sig och att du är omedveten om vilken slags hjälp du behöver, men att du återkommande har haft dödstankar. Eller varför inte skriva ett sms, ett mail eller ett brev om det är jobbigt att uttrycka sig IRL?
Det är mitt enda tips.