Citat:
Ursprungligen postat av Robs
Sitter nu här med en väldigt stark känsla av ångest, försöker hålla inne de, vänta på att de ska gå över, försökt ta tag i mina problem och börjat gå rätt bra, försöker lyssna på glada låtar men de hjälper inte, brukar hjälpa.
Sitter här och känner ingen glädje i låtarna, försöker tänka på hur jag känner mig för stunden, bena känns stela men skulle jag röra på dom skulle de bli till gele. Känns som att kroppen trycks ner och magsäcken blir mindre och känns som jag andas väldigt lite. Försöker andas lite mer men blir helt varmt i bröstkorgen då.
Vill skriva av mig, brukade hjälpa ibland innan när man mår dåligt att just prata lite om de.
Var sjukskriven från mina studier i princip hela våren, nu har jag börjat försöka ta tag i dom, men de känns helt meningslöst, funderar på att hoppa av men brukar alltid vara ett tjat om att de är svårt att få jobb utan utbildning. Vad tror ni? Fortsätta o försöka kämpa med studierna eller hoppa av? Skolan ger mig ju även ångest. Skulle vilja prata med psykologen om de men hon är just nu sjuk.
Vill skära mig men försöker låta bli, känslan av att skära på mitt skrivbord som jag gjorde innan är starkare tror jag men vill inte att de ska bli fulare heller då jag fått lite jobbiga klagomål när polare kommer förbi.
Kan även tillägga att detta är första gången jag analyserar hur jag känner mig samtidigt som jag mår dåligt.
Känner en heldel sympati för folk som dött i naturkatastrofer, även liten del av de barnsoldater som tvingas kriga, ni som blivit diagnostiserade med psykiska sjukdomar och lever med fördomar, sympati går även till er.
Mår själv inge bra så känns dumt när jag kommer med tips när jag inte kan ta till mig det själv..
Men hur gammal är du?
Är de gymnasiet du går på?
För visst.. Man får lättare jobb med utbildning såklart, men det finns ingen ålder när du inte får utbilda dig, eller hur?
Många jobbar några år på något skit jobb för att sen märka att man vill vidare, att en utblindning för att bli läkare tex skulle vara roligare.
Man kan fortsätta då.. Det försvinner inte.
Vill inte råda dig till att varken hoppa av eller fortsätta eftersom du måste bestämma det helt själv.
Men jag hoppade av gymnasiet, ångrade mig när folk i min ålder tog studenten och man kände sig en aning värdelös att man inte var med på "den bästa dagen i ens liv" enligt många.
Men med mitt mående då som nu, så var gymnasiet ingenting som funkade alls för mig.
Det är svårt att göra något man inte vill, och vad är mening med att plåga sig igenom flera år när de åren kan bli roligare senare?
Jag tror att man måste må bra för att klara av att studera och antagligen jobba.
Men sen samtidigt är något att göra bra, lägger man av helt blir det tyvärr värre och svårare att komma tillbaka sen.
Men jag vet inte.. Du får skriva till mig om du vill prata, men som du märker har jag inte mycket att komma med men.
Hoppas du iallfall kommer fram till rätt beslut, att du börjar må bra.
