En fundering kring Germansk språkhistoria...

Brukar tänka en del kring den Germanska språkfamiljen och hur de respektive språkens protospråk såg ut i förhållande till varandra. Man brukar ju dela upp i nord(de skandinaviska) och väst(tyska, holländska, engelska m.fl) och för den delen även östgermanska(de gotiska språken).

Hur pass lik var den tyska som talades kring 900-talet eller 1000-talet var dåtidens engelska. Nån som har koll? Vissa påstår att fornnordiskan och fornengelskan hade viss ömsesidig förståelse. Hur pass nära stod fornnordiskan dåtidens tyska?

När splittrade sig germanskans underdialekter till den grad att vi slutade förstå varandra? Antar att det är väldigt svårt att veta, men den som vill försöka bringa någon slags klarhet i det hela för gärna göra det!

Har även om annan fundering. Om man ser en holländsk film eller dokumentär med svenska undertexter får jag uppfattningen att likheterna mellan holländskan och svenskan är klart större än likheterna mellan tyskan och svenskan. Är det så? Hur kan det då förklaras?

Det är ett lite trivialt tips, men titta här: http://en.wikipedia.org/wiki/Germanic_languages

Tveksamt kanske, men det beror på vad man menar med "viss". Man kunde kanske känna igen en del ord på sin höjd. Sedan var ju språkens grundstruktur rätt lika eftersom en del fornnordiska ord utan problem kunde lånas in i engelskan.
Här fanns det sannolikt större skillnader än mellan den tidens tyska och engelska. Jag tycker inte fornnordiska påminner om fornhögtyska särskilt mycket alls, men det är ju svårt att veta hur skillnaderna uppfattades på den tiden av talarna själva.

Det stämmer. Nederländskan ligger närmare lågtyskan, vilket var det språk som hade stort inflytande på svenskan under medeltiden. Dessutom hade högtyskan genomgått ljudförändringar som går under namnet "andra tyska (hög)ljudskridningen" – förändringar som som alltså inte i första hand gällde lågtyskan och som inte fördes med in i svenskan.

Ett hett tips är boken "Vikingarnas språk" av Rune Palm (ISBN: 9789113030807) som tar upp mycket av dina funderingar.

Skämtet är ju att fornhögtyska är lättare att förstå för en modern svensk än vad både modern tyska är för en modern svensk, och vad fornhögtyska torde ha varit för en talare av fornnordiska - bla a till följd av avsaknaden av den andra tyska ljudskridningen.

Här finns en bra överblick: http://www.youtube.com/profasar. Klicka på "spellistor" och välj "Germanic". Där ges lite historik samt jämförelser mellan språken.

På den här tiden var språken inte standardiserade, och Europa bestod av en mängd småriken. Man bör alltså inte se fornengelska, fornnordiska och fornlågtyska som skiljda språk utan som ett dialektkontinuum.

De som bodde i Mälardalen pratade på nästan samma sätt som de i dagens Västsverige, de som bodde i dagens Västsverige pratade på nästan samma sätt som de som bodde på Jylland, de som bodde på Jylland pratade på nästan samma sätt som de som bodde på dagens nederländska kust, de som bodde på dagens nederländska kust pratade på nästan samma sätt som de som bodde på Englands östkust, de som bodde på Englands östkust pratade på nästan samma sätt som de som bodde på Englands västkust.

Det betyder dock inte att de på Englands västkust pratade precis som de i Mälardalen.


Någon gång efter 200 e.Kr började den högtyska ljudskridningen. Det var en process som började i Alperna där uttalet av flera konsonanter försköts, och uttalsförändingen spreds långsamt norrut. Omkring 800 e.Kr stannade processen upp, och man fick en sydlig och en nordlig variant av västgermanska.
http://en.wikipedia.org/wiki/File:Benrather_und_Speyerer_Linie.png

Den sydliga varianten kallas fornhögtyska och har gett upphov till dagens standardtyska. Den nordliga varianten kallas fornlågtyska och har gett upphov till dagens nederländska. Innan anglerna och saxarna erövrade England från romarna levde de längs dagens nederländska och tyska nordsjökust, deras språk var alltså identiskt med lågtyska (även om man inte brukar kalla anglosaxiska för lågtyska, kanske av politiska skäl).

Anledningen till att svenska mer liknar holländska än standardtyska är dels att vi inte genomgått den högyska ljudskridningen, dels att den medeltida svenskan tog upp en mängd låneord som spreds med köpmän från norra Tyskland som talade sin lågtyska dialekt.

Visserligen en småtrevlig bok, men i sammanahanget skulle jag hellre rekommendera Orrin W. Robinson, Old English and Its Closest Relatives. A Survey of the Earliest Germanic Languages.

Þu HlewagastiR holtijaR repetition tawido? (Jag skrev i stort sett exakt samma sak tidigare )

Kontinuum, visst, men om man för 1000 år sedan reste från fornnordiskt till lågtyskt bör dialektförändringen per mil bör ha varit mycket, mycket större än om man rörde inom det ena eller det andra(?). Wikipedia påstår iaf att förgreningen mellan nord och syd redan vart igång ett tag.
Om det var ett 100-procentigt dialektkontinuum skulle ju det innebära att skillnaden mellan tex dialekten de talade i centrala Jutland och den de talade kring Münster vore lika stor stor som den mellan tex dåtidens Stockholmska och Oslomål i och med att de geografiska avstånden är ungefär de samma.


Makes sense.

Jylland.

Intresseklubben antecknar, febrilt