Jag går neråt i gruvan, allt blir mörkare, depressionen allt tydligare

Jag undrar vad jag ska göra? Hopplösheten växer smått för var dag.

Kom över 8000 inlägg så klarnar allt.

Konstig tråd, hur ska vi veta?
Knarka lite vetja.

Skaffa mål, kortsiktiga och långsiktiga.

Ät rätt, träna rätt, sov rätt, lev rätt.

Reparera och vårda dina relationer väl:

Ha en hobby.

Det är allt som behövs =)

Vart skaffar man motivationen? Jag falerar nämligen på alla dessa punkter :/

Har läst att om man faktiskt skriver upp det man vill förändra så kan det bli lättare.
T.ex att ha en whiteboard där man skriver att man skall ut och springa varje dag efter jobbet, och göra en glad gubbe för varje dag du gör det, och tvärtom för dagar du inte springer.

På så vis skall man försöka förbättra sig själv och bara se glada gubbar.
Vet inte om detta är bullshit men det verkar lite halvsmart.

Sorry om jag stal din tråd lite nu TS.

Knark har sällan någon bra effekt på deprssion av den här arten. Möjligen morfin.
Klart ni inte kan veta men just denhär känslan, man är inte deprimerad men man åker i sigelfart i en glasbubbla sakta men säkert från ljuset ner i den djupaste avgrunden i LKABs gruva. Man kanske stannar före botten men det är inte jag som styr, medvetet.

Jo, men det har jag. Små och större. Finns ett visst ekonomiskt problem dock.

Ja, jag ska försöka än bättre, jag ska gå till VC och göra lite prover, försöka få i mig rätt mat plus tillskott. Sömnen är det värre med. Min säng har failat fett till på köpet.

Ja, det måste jag göra, och skapa nya. Jag måste köpa en bil.

Just nu är min hobby att fixa inför nästa vår...
Sen har vi ju alltid politiska analyser om man skulle få tråkigt...

Ja, men det mesta du skriver om är ju ekonomiskt relaterat.
Det kostar att äta rätt och köpa kosttillskott och naturmedel samt läkemedel du behöver som inte subventioneras.

Träna rätt kostar också. Jag försöker själv med de råd jag fått från läkare och sjukgymnast men de är minst sagt mediokra. Om jag skulle ha råd att gå till en specialistränare på ett specialistgym så...

Att sova rätt är för mig en vetenskap och ett helvete sen barnsben. Här gäller det att jobba med allt, från hur och var jag sover till tunga medikamenter. Tyvärr så har ju ju det där med att endast tunga medikamenter betalas av samhället... Det gör det ekonomiskt svårt...

Att leva rätt blir också det problematiskt när ens budget är anstängd. Det beror visserligen på en hel rad andra faktorer än rena pengar och i mina framtidsplaner ligger också i att jag ska få lättare att leva rätt på alla sätt, just nu kostar det, dyrt.
Mina relationer till andra människor och aktiviteter utanför ett relativt närområde blir allt mer sällsynta utan bil. Jag tappar kontakten. Likaså att min knäskada gör det omöjligt för mig att gå i trappen, jag har kontaktat bostadsbolaget och socialförvaltningen och föreslagit att jag ska få byta till ett hus med hiss eller med en liten trappa, min lägenhet i samma område blir ju ledig och det är lång kö hit, men det måste formaliseras och är...svårt!

Det är det som är problemet. Olika faktorer, inre psykologiska eller yttre upplevda moment 22- situationer gör att motivationen faller. Det konstiga här är ju att vi inte vill att den ska falla. Vi är deprimerade/nedstämda, vi vill ha hjälp att må bättre, det är ju inte som i mången psykvård att patienten tycker om sin sjukdom och håller fast vid den utan att inse att det är kontraproduktivt för individens intressen på alla plan, logiskt.

I ditt exempel kan man bli mer nedstämd om man tänker hårt, "o se vad jag missat en massa jogginggånger som jag skulle gjort", kanske utan att reflektera på att man flera av dessa inte ens varit lat utan haft mer viktigare plikter att stå i. Man måste ju mer se varje gång som "fan, jag gick ut och joggade en gång"... för att det ska funka. Folk är hårda mot sig själva, se på när man ska sluta röka, ett försök görs, sen bolmas det. Men att efter försöket försöka låta bli så många cigaretter man kan, ge sig själv en mental positiv gubbe när man avstår, det är svårare.

Du måste ju först och främst se över din ekonomi. Minimera dina utgifter och maximera inkomsterna. Det sägs att pengar inte löser några problem men det gör det, i viss mån. Att inte behöva gå runt och oroa sig och vända på varenda krona är ett problem som en trygg ekonomisk situation löser.

Det kostar oftast mer att äta onyttigt än nyttigt. Det hela är en fråga om motivation. Mat handlar ändå inte om pengar utan om psykiskt välmående.

Jag tycker du verkar lägga skulden lite för mycket på andra. Samhället och sängen och andra faktorer och avsaknaden av bil osv osv. Du ljuger bara för dig själv. Man behöver till exempel ingen bil för att skype'a eller be nån komma o hälsa på eller bara ringa o säga hej.


Att ha en "att-göra-lista" hjälper på många plan. För mig funkade det dock i slutändan ändå inte.

Det jag ändå tycker att du skriver om här, är att ha mål! Som sagt både långsiktiga och kortsiktiga.

Att hitta motivation för mig, när jag mådde som sämst, var också jävligt svårt. Det som eventuellt avgjorde det hela var när jag en dag kände att fan, jag orkar inte det här längre. Jag är inte intresserad av att må skitdåligt och det måste verkligen hända nåt. Efter det började jag med att lägga en massa gammalt groll bakom mig. De relationerna jag hade som var dåliga tog jag tag i. Antingen går vi vidare eller så bryter vi av här och nu. Jag skaffade långsiktiga mål (bor på Mallorca nuförtiden, oerhört härligt att ha uppnått det!) och kortsiktiga (behövde ett rejält miljöombyte så jag sökte tamejfan varenda jobb jag kunde hitta, slutade upp i en taxibil). Jag sköter fortfarande inte mat, sömn och träning bra men det är på en ok nivå som jag trivs med. Jag jobbade upp mitt självförtroende genom att experimentera lite och inse att vi är fan 6 miljarder människor på den här världen och 5,8 miljarder av dom lär jag ändå inte ens träffa. Jag slutade bry mig om vad andra tyckte helt enkelt. Jag ordnade min ekonomi genom att ge upp min lägenhet och flytta till ett mindre och trängre ställe. Jag insåg att det är ingen annan som kommer hjälpa mig att göra det här (även om folk hjälpte till när jag väl bestämt mig), utan det är nåt jag måste fixa själv.

Ja, det var väl så jag gjorde =)

Absolut men jag lever på en väldigt låg nivå, visst kan jag med tur dra ner den. Hur ska jag maximera inkomsterna som jag har det nu?

Visst handlar mat om pengar och visst kan man äta riktigt bra billigt men sen gäller det ju att det blir av och att det smakar.


Jag kan "det är mitt fel spelet".
Men vad ska det vara bra för? Så allt är mitt fel, jag har varit dum, missat möjligheter och agerat fel och får stå mitt kast. Tror du att min lilla bubbla som är på väg ner i gruvan vänder av den tankekraft budskapet ger mig? Om jag lägger för mycket på andra, kanske.

Nej, men jag är kanske inte den typen i förlängningen. Det kan inte komma som en nyhet att man lätt glider ifrån varandra om man får svårigheter att träffas på flera år även om man talats i telefonen. Livet förändras, nya par uppstår, folk flyttar, byter jobb, skaffar barn.

Sängen är naturligtvis ett stort problem för mig. Likaså är det problematiskt att inte ha bil och då inte minst för umgängets skull. Jag vet att man kan klara sig men jag får exakt klara mig till förbannelse nu! Och INGA möjligheter finns och INGEN hjälp finns att uppbåda.


Jo, jag har en nu. Försöker alltid sådant på väg ner i hålet när det går såhär makligt och tryggt.. Det är väl lika bra att försöka fixa...kan ju ta tid innan man orkar...

Det jag ändå tycker att du skriver om här, är att ha mål! Som sagt både långsiktiga och kortsiktiga.



Ja, och min plan är inte så annorlunda egentligen.
Vägen dit är däremot nu kantad av en flytt så jag får ett privat sovrum och slipper mina trappor.
Livet är cirklar, min dåliga säng skapar nu en rad negativa cirklar runt mig.
Sen måste man fixa allt själv men det är så mkt svårare än om du kan få hjälp.

Det är ingen idé för mig att skriva nånting i den här tråden. Det är för mycket "om" och "men" och massa annat. Du är den enda som kan göra nåt åt din situation, du kommer inte få hjälp av andra. Det är jävligt sorgligt, men det är också jävligt sant.

.. och då är frågan om man kan det...
En del i den här affektiva problematiken är ju just att man tappar potensen.