Dekonstruktion av könsordning: ett gott ideal?

Jag varken läser eller skriver i detta delforum särskilt ofta. Mitt intryck är att flertalet aktiva skribenter här med feminism menar en syn där man menar att kvinnan på något sätt är ett överlägset väsen. Jag är inte alltför insatt i feminismens tredje våg (och endast måttligt bättre insatt i de tidigare), men av egen erfarenhet av sådana som identifierar sig som feminister brukar det snarare handla om kamp för jämndställdhet med fokus på kvinnan, som upplevs vara den som är det mer förtryckta av könen, eller innehavandes mer förväntningar (se nedan).

Med undantag för intersexuella och vissa kulturer som erkänner fler kön föds vi alla som man eller kvinna. När det gäller sådant som följer vår födsel och sådant som vi är, vare sig vi vill eller ej, finns viss känslighet när det gäller kritik eller hån. Det är mer socialt acceptabelt att håna någon för dennes intellektuella åsikter, sådant som eventuellt kan ändras genom ett resonemang eller annan övertygningsprocess, än exempelvis faktumet att han (ett generiskt han alltså) har en medfödd åkomma som gör att han är rullstolsbunden. Det finns således, åtminstone i väst skulle jag vilja påstå, en vilja att komma ifrån kritik, diskriminering (eller vad man nu önskar kalla det, förutom där det är rent nödvändigt; vissa människor är så svårt förståndshanidkappade att de inte klarar av att ta hand om sig själva och får därför spendera livet utan exempelvis rösträtt) baserat på vad som är medfött eller oföränderligt.

När vi senare växer upp måste vi alla fråga oss, medvetet eller undermedvetet, vad det, om något, innebär att vara man eller kvinna. Utöver våra egna reflektioner och val har vi givetvis sociala krafter som verkar på oss. Vi kan kalla dessa sociala krafter för könsordningen. Ordet kanske bland vissa framkallar onda aningar och associeras lätt med någon form av vänsterideologi; låt oss dock här se det så neutralt som möjligt i form av just förväntningar på individer baserat på deras kön. I mer traditionella samhällen fanns det starka sociala krafter som verkade med vissa förväntningar på människor, baserat på deras kön. Kvinnan skulle, om det var praktiskt möjligt, vara hemmets härskare med barn, mat och annat som primära aktivitet medan mannen förväntades vara den som försörjde hemmet rent ekonomiskt; jag misstänker att vi alla känner igen bilden. Den här typen av könsordning har försvagats, och en individs egna reflektioner kring sitt kön har fått mer makt skulle jag vilja påstå. Vissa element av en könsordning finns naturligtvis kvar, kanske mest synbart i form av kläder, där könen förväntas klä sig på olika vis.

Det jag nu önskar fråga är alltså om inte en ökad makt för individen att själva bestämma vad det medfödda könet betyder är något av godo, och att en försvagad könsordning på så sätt är eftersträvnadsvärt? Jag kan förstå invändingar här om att jag förenklar; det är kanske svårt för mig att artikulera min egna kulturs förutfattade meningar lika enkelt som en utomstående skulle, och någon med kommunitaristiska sympatier kanske skulle vilja påstå att individen reflekterar kring sitt kön, och mycket annat, i ljuset av de sociala krafter han lever i. Vidare undrar jag vilket förhållande detta ideal jag har beskrivit har med feminismen. Som jag har förstått feminismen är det något jag misstänker flertalet som identiferar sig som sådana skulle kunna skriva under på som eftersträvndasvärt. Kan man då kanske påstå (och detta riktar jag främst mot de som menar att feminism är något negativt) att detta är en feminismens goda sidor?

Varför är jag inte förvånad att ett långt och intellektuellt 1:a inlägg förblir obesvarat länge i denna forumsdelen?


OnT: På vissa sätt kan det vara eftersträvnadsvärt men vi kommer även att få fler vilsna själar, jämför med de många frågor och besvär som t.ex de flesta adopterade lider av.
Könsordning är inte bara av ondo, de skapar en lugn och enkel tillvaro i vårat samhälle, vi kan ju även dra paralleler med arbete, många identifierar sig med sitt arbete eller åtminstone använder det som en referens i presentationen av sig själva.

Alla valmöjligheter är inte av godo eller skapar lycka, titta t.ex på hur många som är lyckligare för att dom kan välja elbolag eller telebolag.



Ser att mitt inlägg ger bilden av att jag är väldigt konservativ men så är inte fallet, jag anser bara att man inte ska kasta sig vind för våg och experimentera med våra barn såsom genusmaffian gör/vill göra utan att man istället skyndar långsamt.

Detta är en möjlig invändning. Det verkar som om konstruktionen av en könsordning är tämligen naturlig för människan, då det till min kännedom finns i samtliga kulturer i någon form. Att skilja åt könen på något sätt (dvs. att skapa olika förväntningar på dem) verkar alltså vara naturlig, men exakt vilka skillnader och vilka strategier man tillämpar för att förstärka dem är olika. Som du säger kan en sådan ordning vara av godo då det kan ge oss mening och identitet och någon form av riktning i en komplicerad tillvaro.

Problemet här är dock givetvis alla de individer som av olika skäl känner att de inte passar in i den roll könsordningen har delegerat dem. För dessa individer skapar detta ett lidande, liknande dem som för sitt välmående kräver, eller gärna vill ha, en slags ordning. Rent evolutionärt verkar det som om ordningstrategin är att föredra eftersom det verkar vara något naturligt för människan. Parallellen du drar med arbete är god till den grad att både kön och arbete kan ge identitet (och meniing), och när det gäller arbete har vi i exempelvis Platon idén om att man skall jobba med det man har talang, eller "kall" för, oavsett ens egna känslor inför det arbetet. Men frågan är om vi själva skulle känna oss bekväma med idén om att vi exempelvis föds med förväntningen att jobba med x, och om vi istället valde y att detta skulle medföra allvarliga sociala konsekvenser (exempelvis att familjen eller nära vänner säger upp kontakten).

Feminismen existerar enbart för att kvinnor är det lättledda könet. Det i kombination med en kollektivistisk omvärldsuppfattning som definieras utifrån gruppen så är egentligen kvinnor livegna. Det är alltid lättare att följa än att gå emot men till skillnad mot männen så hyser majoriteten av kvinnorna ingen som helst självrespekt.

Inom samtliga ljusskygga organisationer praktiseras tärandet, nedbrytningen, återuppbyggnaden samt transformationen. Just detta praktiseras inom feminismen enligt följande:

1. Skapa ohållbara normer.
2. Likställ kvinnorna med männen biologiskt.
3. Ta bort all form av individualism.
4. Skyll allt på männen.
5. Ljug, ljug, ljug.
6. Få kvinnorna att tro att frälsningen ligger i feminismen.

Idag är samhället och även personer i samhället betydligt mer öppna mot de som inte vill vara eller som inte passar in i "mallen", jag tror dessutom att p.g.a den stress och press som finns i samhället idag där alla blir "pressade" till att förverkliga sig själva osv. skapar denna rotlöshet och identitetskris för många utav de som känner att dom inte passar in.

Hur mycket vi än förändrar lagar osv. så tar det betydligt längre tid innan vi ändrar folks allmänna uppfattning, det kan ta flera generationer och går inte att tvinga fram.
Det spelar dessutom ingen roll hur långt vi går för att antingen sudda ut dessa "mallar" eller hur vi vidgar dessa, det kommer alltid finnas personer som inte passar in eller som inte vill passa in och så fort man går utanför normen, för det kommer alltid finnas en norm (vi utgår ständigt från oss själva oavsett situation) så kommer detta att ses på ett oftast negativt sätt utav den stora massan.

Jag håller med om att i dagens Sverige är det nog för det mesta accepterat att bryta mot en eventuell könsordning; individens rätt att själv konstruera sin könsidentiet har alltså förstärks här. I Sverige är således behovet i sig kanske inte väldigt väldigt stort att vidare förstärka individen gentemot könsordningen.


Jag tror inte att lagar är särskilt effektiva här, och från en liberal synpunkt måste man givetvis fråga sig hur mycket staten bör lägga sig i i hur människor tycker och tänker rent socialt i sina privatliv. Vissa fenomen kan aktivt bekämpas av staten, exempelvis rasism, och lagar har vi ju mot diskriminering och dylikt. Däremot har vi naturligtvis inga lagar mot att vara rasist. Jag kan acceptera att förändra djupt liggande sociala strukturer kan ta lång tid på sig, och om regeringen hade försökt tvinga fram det hela med många hårda lagar hade en sådan regering antagligen inte fått sitta kvar länge. Jag kan också acceptera att lidande kommer finnas, oavsett om vi har en stark könsordning eller om vi har en starkare individualitet. Men om vi skulle försöka artikulera vad som är av godo med exempelvis rådande, om än jämförelsevis svaga, könsordning i Sverige, vad skulle vi då säga? Som en social produkt kan man givetvis inte finjustera och ändra den som man önskar helt enkelt, men för diskussionens skull (och här skulle de mer filosofiskt lagda nog kunna fastna!) kan vi nog anta att vissa könsordningar är bättre, eller mer eftersträvnadsvärda, än andra.

Min fråga är alltså om även i ett land som Sverige, där en könsordning är relativt svag (man kanske kan invända mot detta dock, även om jag har antagit att så är fallet i tråden), om det kanske vore bättre med en ännu svagare könsordning och en starkare indivudalitet, i enlighet med klassiska frihetsideal där individen skall ha maximal frihet (så långt som det är praktiskt möjligt alltså!), eller om en könsordning av den styrka och variant vi har i Sverige så att säga är bättre att behålla som den är.