Kopplingar mellan människans hjärnstruktur och människans språk

Skulle detta tillsammans med "mamma" och "pappa" vara det mest grundläggande som behöver uttryckas? Varför finns inget universellt ord för t.ex. "mat"?

En intressant fråga i sammanhanget är varför -a är en så stark markör för femininum i massor av språk.


Ljudsymbolik borde väl ha en koppling till detta. Jag har för mig att man i Vetenskapsradion Språket i P1 tog upp frågan om betydelsebärande ljudkombinationer, t.ex. att fj- och -fs (fjuttig, tjafs) uppfattas som något negativt. Det man kom fram till (det var väl L-G Anderssons slutsats åtminstone) att detta är något inlärt och således inget inneboende hos ljuden i fråga. Då kan väl inte -a i sig vara något feminint, och ma kan väl inte vara något typiskt "moderligt" heller?

Det kan vara värt att påpeka att teorin om att (Pre-)PIE skulle ha varit ett aktivt språk inte omhuldas av alla (huvudsakligen är det väl en handfull ryssar samt W.P. Lehman). Konstrasten mellan animat och inanimat kan ju finnas utan att ändelserna nödvändigtvis samtidigt signalerar graden av agensfähighet (annat än som en implicit bieffekt).

Utöver indoeuropeiska, menar du? För annars är det väl inte så märkligt.

Säkerligen. Jag lät bara teorin få vara ett exempel på hur genus kan uppstå, även om det kanske inte faktiskt var så det gick till i PIE.

Njae... jag vet inte riktigt hur du menar. Vad är inte så märkligt?

Att det är en markör för feminininum i en massa språk med tanke på att de historiskt sett är ett och samma språk.

Jo, det är en aspekt som jag inte tänkte på. Men är det särskilt troligt att vi uppfattar namn som slutar på -a, t.ex. Åsa, som feminina därför att det har varit så historiskt i indoeuropeiskan gällande genus? a-ändelsen är ju inte kopplad till något grammatiskt femininum i den moderna svenskan, ja, det finns inget genus alls i den bemärkelsen.

Så det började som en tillfällighet, och sen har det bara rullat på västerut och nordväst?

Då är det rätt märkligt att jag sitter framför Aktuellt/Rapport och noterar som inkonsekvent när uppläsaren och subtitlarna har olika strikt tillämpning av genusböjning för »den nye/nya partiledaren« (en man). De språkliga rötterna går djupt, om en random IE-konvention för kanske 4000 är sen har satt spår i sidotecknads neuronnät.

Öppen fråga: Kan det vara stockholmarens frekventa finsk-ugriska kontakter som gjort att känslan för den nye/nya aktören försvagats?

Nej, men det att man gör en motsvarande koppling i flera olika indoeuropeiska språk bör kunna reduceras till att det finns ett gemensamt ursprung (även om ljudutvecklingen inte varit spikrak). Att vi i modern svenska uppfattar namn som slutar på -a som feminina hänger rimligen samman med att det finns en stor mängd namn på -a som är feminina och ganska få på -a som inte är det (t.ex. Ola). Eller så är det något grundläggande i din fråga som jag inte förstår.

Det verkar som om du har förstått frågan precis som det var tänkt. Hur som helst finns det inget hos a i sig som är feminint, utan det är på ett eller annat sätt inlärt.

Bra, då är vi ju överens.

Inte fullt så "universellt" och självklart som mamma-ordet, men nasaler (m, n, ng) verkar rätt överrepresenterade i pronominet för första person singular, särskilt initialt.

Kanske babbel/bebisspråk kan ha spelat in här med. Pronomen är ju inte en kategori som brukar lånas, och att tala om sig själv är väl nästan lika grundläggande som att tala om mamma?