Varför vill man må dåligt?

Det är såhär på Natt kvisten jag funderar på varför jag ligger ner i min säng, har det mörkt i rummet, öppet fönster så jag hör regnet och sätter på Bon iver i mina högtalare. Tvinga de mörka och negativa tankarna och känslorna fram. Tills jag inte står ut med mig själv eller livet och somnar. Kanske är det så att jag känner mig som mest levande när jag känner smärtan, eller när jag känner kärlek till en flicka.
Denna kväll då jag inte har en flicka bredvid mig så väljer jag smärtan, för smärtan är bättre än inget.
Eller är den det? Men jag kan inte bara må bra, det är för tråkigt för mig.

Jag har egentligen svaret på dessa frågor och skriver till alla, eller ingen. Må dåligt är ett sätt att leva, ett bra sätt ibland till och med för det är då du kommer i kontakt med dig själv, inser var det egentligen är det du känner. Testa det vet jag.


Kommer bli skickad till PK. Men några hinner nog läsa ändå.

Henrik Berggren?

Jag tror inte din smärta är så väldigt intensiv, för mår man dåligt på riktigt så njuter man inte av det, man bara önskar att det gick att slippa eländet.

Precis, håller med om detta. Under den värsta tiden under mina depressionsperioder vill man bara skära av sig pulsådern. Sedan finns det mildare ångest, antar att man behöver sörja ibland och mår bra efter det. Förstår vad TS menar.

Jo, det är mer tillfredställande att ibland möta sin smärta och bearbeta den, än att fullständigt förneka att man mår piss, men sån där "romantisk" smärta är mer en lyx för löjliga människor.

Förstår precis vad du menar, kan känna att jag bara vill tvinga fram negativa tankar... det får mig att må bra på något sätt...

Har alltid fått psyk-ångest av alla överdrivna jävla optimister. Blir man mobbad och berättar det för en optimist, får man alltid det jävla svaret att man ska rycka upp sig och sjunga och ta en bit äppel-paj istället?

Då blir man fan ännu ledsnare. För man står fan inte ut med allt jävla gullepluttigt.
Blir man mobbad vill man fan ha tröst och försöker man snacka vill man fan ha realistiska, seriösa svar och förståelse.
Man drar sig då undan till sitt rum eller så sticker man hemifrån utan att tala om vart fan man sticker, och allt blir genast kravlöst.
Kravlöshet får man dock även vid droganvändning och psykotisk musik på hög volym.

Då kan man vältra sig i sorgen utan att någon jävla optimist viftar bort hur man verkligen känner.
Så är det för mig iaf. Man söker det kravlösa och det kravlösa är det laglösa. Man känner sig liksom fri när man får fysiskt utlopp för sorg och ilska.
Även om det medför rejält ökad risk för skadegörelse.

Så, svaret här: Man vill må dåligt för att det är kravlöst och fridfyllt.