Att skriva ett avskedsbrev

Rent hypotetiskt, vad tycker ni ett avskedsbrev bör innehålla? Vilka aspekter av avskedet från livet har kända självmördare tagit upp?

Jag har funderat lite över dessa frågor, och vad jag kan komma på är det följande:

• En ursäkt och antydan till motivering (typ: Jag är ledsen att det behövde sluta så här.. Men..)
• En historisk tillbakablick över personens liv och hur olika händelser ledde fram till denna slutpunkt
• En del som syftar till att lidra eventuella skuldkänslor (där det framgår att ingen kunde ha agerat annorlunda för att förhindra detta)
• Ett par vackra citat, från litteraturen eller från låttexter
• Praktiska instruktioner och önskemål angående begravning
• En positiv avslutning där självmördaren lyfter fram att detta var hans innersta önskan, att han är lycklig nu osv.

Hur ser ni på avskedsbrev? Ska det vara ett kort alster, för att minimera risken för missförstånd som kan uppstå om man skriver en längre text, eller är det bättre att vara utförlig och räta ut frågetecken ordentligt?

Risken med ett långt brev är väl att man, för de efterlevande, verkar ännu mer rubbad; om man går in på de detaljer ens "mörka värld" består av vill säga.

Håll det kort och koncist, gärna också med önskningar om hur man vill ha det (testamentet, ceremoni etc...)

Jag tycker att det skall vara så utförligt som möjligt, helst skall man jobba på det en tid.
Det är det sista man lämnar efter sig så det kan vara trevligt att reda ut alla frågetecken. Inte bara för de anhöriga utan även för en själv, kanske kommer man underfund med något och får ingen praktisk användning för avskedsbrevet.

Tänk dig att det var du som skulle få brevet, vad skulle du vilja ha fått besvarat ?

En sak som jag undrar över också:

Vad ger det för intryck om man inte skriver något brev alls?

Visar det på att man säger "Fuck you all" och inte bryr sig ett dugg om att ens försöka förklara sig?

Av de jag vet som tagit sitt liv har bara en lämnat ett avskedsbrev och omständigheterna kring det självmordet och av vad som stod i brevet att döma så var det nog aldrig meningen att den personen skulle dö, det var nog mera menat som ett rop på hjälp men då att ingen hann höra det.
De andra som tog livet av sig gick bara och gjorde det.
Personligen skulle jag inte lämna något avskedsbrev efter mig. För är döden och det som händer efter min död så viktig att jag måste planera mitt liv när jag inte längre lever det så kan jag lika gärna fortsätta leva.
Och för den delen också så tror jag att finns det samvetskval hos de efterlevande så finns det också en anledning till det. Likväl som tvärtom.
Så brev hit eller dit tror jag inte spelar någon roll.

Jag är glad att jag inte är den enda som sitter och grunnar på likartade frågor om nätterna.

Hursomhelst, även jag har funderat på avskedbrev, självklart rent hypotetiskt ( ) Personligen skulle jag skriva en långt brev för att försöka besvara som många betänkta frågor som möjligt från släkt,vänner etc. Jag skulle nog ta del av alla de punkter du har radat upp. Jag skulle göra någon typ av psykoanalys av mig själv där jag förklarar varför jag handlade på ett visst sätt vid en viss tidpunkt i mitt liv till exempel. Författare vars texter påverkat mig skulle jag citera och berätta om just dessa och varför jag valde dom. Och som den något egocentriska personen jag är skulle jag ju såklart vilja få till någon snitsig slutkläm i brevet som jag blir ihågkommen för, kanske en väldigt kort dikt eller så.

Eller...så skulle jag göra helt tvärtom och skriva ett kort brev för att lägga mitt liv i det dunkla. Men allt är dock spekulationer. När jag väl står där och ska ta livet av mig så ter sig livet antagligen inte så som det ter sig just nu.

Jag lånar tråden lite och spinner vidare på frågeställningen om det är okej :P

Jag har aldrig på allvar tänkt ta livet av mig, men däremot har jag tänkt på att skriva "dödsbrev", eller vad man ska kalla det. Brev som folk ska kunna ta del av när jag är död.

"If you read this, I'm dead" typ. Jag antar att det kan liknas vid självmordsbrev på det sättet att det innehåller allt man skulle vilja säga till någon, men kanske inte vågar.

Det beror väl på? Vet dina närmaste om att du vill dö och att du är självmordsbenägen och att du kanske redan försökt ta ditt liv och dina närmaste inte bryr sig? Är det så så kan du ju skriva "Fuck You" på en lapp?
Det hade jag gjort.
Men det spelar ingen större roll om man förklarar sig i ett brev eller inte så får du ändå inga vackra ord efter dig.
Felet är ändå alltid ditt och du får höra att du var deprimerad eller att du var sjuk i skallen och det var nog det bästa som kunde hända att du tog ditt liv, osv.
För så heter det alltid, brev eller inte.

Jo jag tänkte liknande när jag gick i skolan. Tänkte att om jag skulle göra självmord så skulle jag skriva ett personligt brev till var och en i klassen.

Mjo, fast jag tänker mer att det ska finnas brev redo om jag dör av misstag.

EDIT: Känner att jag måste förklara det ordvalet :P Alltså, om jag dör oplanerat (inget självmord eller sjukdom), typ bilolycka eller om jag råkar få en komet i huvudet på kvällspromenaden. Ni fattar vad jag menar.

Haha Jag skrattade lite åt tanken på att skriva "Fuck you" på en lapp Det var inte riktigt så jag tänkte från början, utan mer en fråga om huruvida det kan uppfattas som "fientligt" mot anhöriga att bara ta sitt liv utan att ens försöka förklara sig eller skriva ett avsked. Lite som att de inte borde vara förvånade att detta händer, o.s.v. Det jag undrade var om man kan skita i att ens skriva ett brev utan att denna känsla av "fientlighet" uppstår? Att man vill på något sätt visa att man älskar sina anhöriga men man ändå tar sitt liv utan att lämna något brev efter sig.

Det andra som du nämner tycker jag är väldigt intressant - nämligen hur människor ska klassa självmördare som sjuka, galna, deprimerade osv. "Han måste ha varit väldigt sjuk, väldigt olycklig", osv. Tänk om världen i sig är sjuk? Ska en människa som vägrar vara en del av denna värld automatiskt klassas som sjuk? Om man inte är troende utan mer lutar åt att saker och ting inträffat av en slump, då ter sig inte tanken på en sjuk värld som särskilt främmande. För att bli lite mer personlig har jag under hela mitt liv försökt tänka i termer av allmängiltiga sanningar, exempelvis sådant som "Det finns något gott i varje människa", "Alla människor kan finna sin egen lycka", "Livet är vad du gör det till". Jag har insett att dessa slogans bara kan vara sanna om det finns en allsmäktig kraft (kalla det för Gud) som står som garant för att det ska bli på det sättet. Dessa mysiga påståenden är alltså inget annat än magiskt tänkande. Ingenting i den här världen är heligt, minst av allt det vi håller som mest oskyldigt. Tänk Engla-mördaren, Fritzl, svältande barn i Afrika, osv. Den som armbågar sig fram och kör över andra är den som får det bästa livet, så har det alltid varit. Livet reduceras då till ett spel där man antingen är den som blir utsugen eller den som suger ut andra människor. Det är något jag helt enkelt inte vill vara en del av. Vill jag inte vara med på det tåget, springa i statusmaskineriets ekorrhjul och plikttroget göra allt som hör till att vara människa, då klassas jag som sjuk, galen, deprimerad osv.

Jag tror det handlar om att människor känner väldigt stort obehag inför tanken på att livet faktiskt är meningslöst, uppkommet enbart ur slumpens spel, en arena för människan som rovdjur med överutvecklad hjärna Ingen vill väl kännas vid att ens relationer, upplevelser, minnen och så vidare bara är en del av ett meningslöst hamsterhjul? Då är det klart man vill stämpla alla avvikare som sjuka - ingen kan väl vilja tacka nej till den här underbara mänskliga samvaron