2011-08-12, 22:07
#1
Ni får ursäkta följande svammel, men jag känner för att skriva av mig och förhoppningsvis få några kloka råd…
Det är så att jag tvivlar på det mesta i mitt liv – mitt val av yrke, partner, vänner, bostadsort, husdjur, fritidssysselsättningar m.m. Jag tror jag har ganska lätt att se negativt på saker och funderar på om jag skulle vara lyckligare om situationen var annorlunda. Jag är snart färdigutbildad inom mitt yrke, men jag kan inte sluta fundera på om det kanske finns det något som passar mig bättre. Den yrkesbana jag har valt halkade jag mer eller mindre in på. Det är dock något jag gillar och som alla yrkesvalstester jag har gjort pekar på.
Till historien hör också att jag sedan många år tillbaka är mer eller mindre konstant stressad (spänd i hela kroppen, huvudvärk till och från, dubbla hjärtslag), lider av ångest och får panikattacker (även om dessa två bitar är hyfsat under kontroll just nu). Ett dödsfall inom familjen för några år sedan fick mig att börja tänka onyttigt mycket på döden, och en rädsla att plötsligt dö finns fortfarande hos mig. Jag är väldigt känslig för mina kroppssignaler och överanalyserar ibland minsta hjärtslag. Jag har tidigare fått hjälp för min panikångest av mediciner (fungerade inte ett piss), psykologer, kuratorer och KBT-terapeuter under flera års tid, dock inte sedan några månader tillbaka då min terapeut ansåg att hon ”inte kunde lära mig något mer”.
Det är speciellt på kvällarna/nätterna som alla jobbiga tankar infinner sig. Vissa nätter känns allt meningslöst. Vad fan ska man leva för? Vad är meningen med allting? Jag funderar över vem jag egentligen är – vad vill jag och vad är viktigt för mig? Jag kommer aldrig fram till något utan det slutar alltid med att jag avleder hjärnan med något tills jag somnar. Ibland blir jag rädd för mig själv och tror att jag kommer bli galen eller göra något dumt.
Hur vet man när man har valt rätt? Hur kommer man fram till vad man vill här i livet när dessa insikter inte kommer automatiskt? Är det värt att sträva efter att vara fullt nöjd med sin livssituation? Är andra ”normala” människor det, eller tvivlar alla på sina val?
Det är så att jag tvivlar på det mesta i mitt liv – mitt val av yrke, partner, vänner, bostadsort, husdjur, fritidssysselsättningar m.m. Jag tror jag har ganska lätt att se negativt på saker och funderar på om jag skulle vara lyckligare om situationen var annorlunda. Jag är snart färdigutbildad inom mitt yrke, men jag kan inte sluta fundera på om det kanske finns det något som passar mig bättre. Den yrkesbana jag har valt halkade jag mer eller mindre in på. Det är dock något jag gillar och som alla yrkesvalstester jag har gjort pekar på.
Till historien hör också att jag sedan många år tillbaka är mer eller mindre konstant stressad (spänd i hela kroppen, huvudvärk till och från, dubbla hjärtslag), lider av ångest och får panikattacker (även om dessa två bitar är hyfsat under kontroll just nu). Ett dödsfall inom familjen för några år sedan fick mig att börja tänka onyttigt mycket på döden, och en rädsla att plötsligt dö finns fortfarande hos mig. Jag är väldigt känslig för mina kroppssignaler och överanalyserar ibland minsta hjärtslag. Jag har tidigare fått hjälp för min panikångest av mediciner (fungerade inte ett piss), psykologer, kuratorer och KBT-terapeuter under flera års tid, dock inte sedan några månader tillbaka då min terapeut ansåg att hon ”inte kunde lära mig något mer”.
Det är speciellt på kvällarna/nätterna som alla jobbiga tankar infinner sig. Vissa nätter känns allt meningslöst. Vad fan ska man leva för? Vad är meningen med allting? Jag funderar över vem jag egentligen är – vad vill jag och vad är viktigt för mig? Jag kommer aldrig fram till något utan det slutar alltid med att jag avleder hjärnan med något tills jag somnar. Ibland blir jag rädd för mig själv och tror att jag kommer bli galen eller göra något dumt.
Hur vet man när man har valt rätt? Hur kommer man fram till vad man vill här i livet när dessa insikter inte kommer automatiskt? Är det värt att sträva efter att vara fullt nöjd med sin livssituation? Är andra ”normala” människor det, eller tvivlar alla på sina val?