Tankeexperiment

Tänkte testa en grej. Må det bära eller brista.

1. Det du tror är sant, blir sant för dig.

2. Du kan få din hjärna att tro vad som helst DU vill få den att tro.

Hur långt kan man dra det? Finns det någon som testat att pressa sin hjärna så långt som möjligt (utan en massa droger då)?

Har detta något med förhöjt medvetande att göra?

Vi lärde oss i svenskan för ett tag sen att hjärnan inte skilljer på en utförd gärning 'irl' och en utförd gärning i fantasin. Det stod även att fantasin alltid vinner över viljan.

övertyga dig om att du kan flyga kanske ..

Lite samma sak som att alla tankar, känslor och funderingar du har om andra människor egentligen bara bottnar i din uppfattning om dig själv. Du som person kan egentligen bara se och känna saker och ting subjektivt då din medvetenhet inte sträcker sig längre än din egen kropp egentligen.
I slutänden så är all din uppfattning av omvärlden bara projicering av dina tankar om dig själv.

kan tänka mig att mytomani kan vara en brist på förmågan att skilja ens tankar från handlingar.

Kan bli knepigt. När man väl tror på det har man ju glömt att man skulle lura sig själv? Alltså, man känner sig antagligen inte "lurad"... eh.

Däremot går det såklart att lura andra mer eller mindre vad som helst om man har tillräckliga medel och om tillräckligt många andra redan är med på det. Gruppdynamik är ett farligt ting.

Jag blir trött bara av att tänka på det här.

Jag har inte pressat min hjärna särskilt mycket alls, men arbetat lite med detta.
En av de saker hjärnan gör är ju att konstant bekräfta ens självbild genom att söka
information som stämmer överens med den. Det kan bli jäkligt jobbigt både för en
själv och ens omgivning om man har en negativ självbild (Hon tog den sista mjölken,
hon har aldrig brytt sig om mig, bwäää).
Jag har jobat lite med affirmationer för att korrigera orimligheterna i min självbild.
Fungerar mycket, mycket bra.

jag har hört att om man blir instängd i en kolmörk och ljudisolerad kista så börjar man efter ett x antal timmar att hallucinera och se saker man fantiserar om, ju längre tiden går dessto starkare och mer verkliga ter sig dessa syner (det finns de som gjort detta experiment med sig själva som försöksdjur)

Ett annat steg i självförnekelse/upphöjelse är något som jag själv bevittnat hos min farfar. Han var så verklighetsfrämmande att alla i hans omgivning tog skada, det var som att han hade satt upp en ogenomtränglig barriär omkring sig, ingenting kunde komma igenom. märkte han att man kritiserade hans person gick han helt enkelt sin väg, eller slog dövörat till. Hur han egentligen fungerade vet ingen, den hemligheten tog han med sig i graven.

No offence, men... Att han faktiskt har lyckats få avkomma låter otroligt. Eller så har han kanske hittat likasinnade kvinnor?

jag tar inte illa upp på något sätt, jag är själv lika förvånad.
han var en otrolig dubbelnatur, och kunde vara riktigt charmig när andan föll på, han hade en otrolig drivkraft och livsenergi, dessutom såg han bra ut. MEN, detta förmörkades av hans ständiga lögner och svek. han kunde inte se konseknvensen av en lögn utan gjorde det som kändes bäst för stunden. han kunde lova bort en sak till någon ena sekunden för att sedan ge den till någon annan i nästa. hans bekräftelsebehov var abnormt.
Han var bara tillsammans med min farmor i 3 år, de fick två barn och sedan stod hon inte ut längre. (vilket är mycket stark av henne, tänk er själva, en skiljsmässa på 60-talet var inte alls lika vanligt och accepterat som idag)

Han kanske blev så efter att han fått barn. Hur som helst, ta det via PM.

Jag har faktiskt lek med denna tanke, och har lyckats fantisera ihop minnen som känns lika verkliga som riktiga minnen, men tack vare min självmedvetenhet och min stenhårda ovilja till att ljuga för mig själv, har jag aldrig "övertygad" mig själv om att de är verkliga. Jag tror att det behövs någon form av distans till verkligheten för att man ska kunna fantisera ihop minnen som man sedan är övertygade om att de är sanna, ett svagt sinne. Eller kanske inte, om man ser till placebo effekten...

Det är väl detta Matrixtrilogin handlar om?

Alltså att de som lever i "låtsasvärlden" tror att det är en riktig värld, fast det egentligen inte är det.

Det handlar ju bara om om de är medvetna om det eller inte.