2011-08-05, 01:21
#1
Första tripprapporten, be gentle 
Detta utspelade sig för ett tag sedan, under en roadtrip, på en strand någonstans i Österlen..
Ålder: 23
Kön: Man
Dos: 60 svampar
Vikt: ~65kg
Drogerfarenheter: Gräs, alkohol, Ecstacy, Amfettamin, Kokain, Khat, svamp, LSD
Sällskap: Mina två jämnåriga vänner, Donald och Arthur.
Jag hade förvisso testat någon form av svamp ("mexikansk") men en väldigt liten dos och i kombination med alkohol och tjack. Jag hade även provat LSD men även där bara en halv dos. Jag visste med andra ord ungefär vad som skulle hända men hade ingen aning om att det skulle vara så intensivt som det faktiskt var.
Och jag kände ingen oro över snedtripp - jag hade knarkat mycket olika saker och i mycket olika situationer och miljöer innan och såg mig själv som säker på det här med narkotika.
Kvällen innan hade vi övernattat i Jönköping, och hade kört bil hela dagen ner mot vårt mål Österlen. Efter diverse detektivarbete på märkliga småvägar hade vi äntligen slagit camp på en höjd över stranden. Klockan var runt sex, vi hade rullat fem rediga splifar och var i ordning för svampintagandet. Vi satte oss nere på stranden med chips, Gin, ett sexpack follisar och grillkorv.
Vi åt svampen. Arthur tippade på att det skulle ta någonstans mellan 45 minuter och 1,5 timme innan vi skulle känna av något. Men redan efter ungefär tio minuter såg jag hur molnen över havet började "andas". Jag gnuggade mig i ögonen och noterade att molnen rörde sig i samma rytm som havets vågor under. Jag kollade runt omkring mig, och såg att sanden sakta men säkert började "rinna" omkring. Det hela kom så plötsligt att jag började må lite illa och få obehagskänslor. Jag gömde ansiktet i handduken jag låg på, och försökte tänka på annat. Helt plötsligt börjar jag skratta helt utan att veta varför. Mitt skratt fick respons av Donald som fnissar borta på sitt hörn, och sedan av Arthur som låg bredvid mig. Så ligger vi och skrattar en liten stund, och det hela börjar kännas mycket behagligare.
Jag provar att resa mig upp, men då skakas hela strand omkull och jag sätter mig genast igen. Jag tar en cigg, och gör ett nytt försök. Nu går det bättre. Alla tre börjar gå omkring på stranden planlöst och se oss omkring, de visuella hallucinationen är nu extrema, men i huvudet känner jag mig fortfarande ganska reko.
- Höhö, havet kallar på mig, säger Arthur och byter om till badbyxor. Jag viker upp mina jeans och plaskar omkring ett tag med vattnet precis under knäna. På botten rör sig stenar och sjögräs på ett väldigt rytmiskt sätt. Medan Arthur tar ett dopp smyger sig Donald ner till strandkanten och börjar modellera upp en fullstor kvinna av sand. Jag sätter mig bredvid honom och hjälper till att modellera sandkvinnans könsorgan. Vi börjar fnittra, vilket förvandlas till ett skratt vilket förvandlas till ett dödsgarv. Arthur kommer upp ur vattnen och hjälper till, även han skrattandes.
Härirån börjar mina minnen tyvärr flyta ihop, de få jag har kvar. Jag minns vissa sessioner, hur vi försöker lägga ord på känslan med att varje sådan diskussion avslutas med ett "Nä, det är fan ingen idé, det är som det är".
Jag minns att jag förde någotslags resonemang om att allt är "saker". En sten är en sak, våran bil är en sak, att vi är på stranden är en sak. Våra samtal gick ungefär såhär:
- Jag märker det nu, har inte märkt det innan, men allt är ju!
- Är vaddå?
- Jo men, allt är!
- Ja precis. Men VAD är det?
- Nä, det bara är, liksom.
Sådan pseudo-filosofiska resonemang låter ju bara extremt klyschiga så här i efterhand, men mitt uppe i ruset känns allt sådant väldigt, väldigt logiskt. Logiken är förövrigt något väldigt ologiskt under en svamptripp, medan allt ologiskt plötsligt blir väldigt rationellt. Logiken blir en annan.
Jag minns även att gick runt med en liten pinne och förde denna sak-diskussion även med växter och stenar omkring mig. Jag gick själv och pekade med pinnen på t ex en sten och sa "en sak!", pekade på en buske och sa "en sak!", och fortsatte så runt stranden. "En sak! en till sak! saker saker saker!! allt är saker!", samtidigt som Arthur och Donald körde något för sig själva någon annanstans. Det enda som kunde avbryta en i detta filosoferande var att se sig runt - de visuella hallucinationerna var fortfarande extremt intensiva, himlen fullkomligt blommade av fraktaler.
Himlen ja. Vi bevittnade en sådan där solnedgång som skiftar färg mellan olika nyanser av rosa, lila, gult osv. En sådan solnedgång är otrolig i nyktert tillstånd - på svamp var detta en religös upplevelse.
Under några timmar pågick allt detta, vi förstod absolut ingenting av våran omvärld, men kände ändå en oerhörd lycka och samvaro med varandra och naturen. Sedan kom mörkret, och med den snedtrippen.
Jag vet inte exakt var det började, men plötsligt var det mörkt och alla känslor av lycka var borta. Glädjen av att vara oförstående hade byts mot rädsla. Jag försökte tänka positivt, men kunde inte komma på något negativt allt. Ändå kändes det jobbigt. Ständiga cirkelresonemang. Jag virrade omkring lite i mörkret, försökte sätta mig med de andra men tyckte det blev för intensivt. Försökte sätta mig själv med blev rädd av mörkret. Donald började göra upp en eld med även det kändes jobbigt. Som grädden på moset kom en gubbe med en hund.
- Ni kunde inte valt en bättre kväll att slå läger på! Sa han. Det var 20 grader i vattnet idag, igår var det bara 11!
Även om han mest bara tyckte att vi gjorde något bra kändes dialogen jobbig, och jag ville mest bara att han skulle gå.
Snart började det även dugga, och vi kom överens om att det bästa var att ta upp alla saker för branten och lägga oss i tältet. Men om det finns någon lista över saker som inte rekommenderas under en svamptripp, så lär "plocka ihop alla ens tillhörigheter på en kolsvart strand" definitivt komma någonstans väldigt högt upp. Vi gjorde iallafall vårat bästa och tvingade oss upp för branten som nu hade förvandlats till en lerkulle.
Vi la oss i tältet, kedjerökte splif och svamptrippen började äntligen släppa. Allt kändes fortfarande lite halvjobbigt. Vi drack lite vin och somnade sedan.
Nästa dag spöregnade det, och i princip alla våra saker var våta. Vi käkade frukost i Simrishamn och fortsatte mot Malmö där vi rökte gräs hela natten hos en vän.
Sammanfattningsvis: Toppisar var det absolut roligaste och starkaste jag provat, men också på många sätt det jobbigaste. Jag är däremot inte avskräckt utan har fått mersmak, även om jag hyser en stor, stor respekt för denna drog. Nu vet jag lite vad det rör sig om, och det kanske kan vara en bra sak att prova en lite mindre dos nästa gång.
Detta utspelade sig för ett tag sedan, under en roadtrip, på en strand någonstans i Österlen..
Ålder: 23
Kön: Man
Dos: 60 svampar
Vikt: ~65kg
Drogerfarenheter: Gräs, alkohol, Ecstacy, Amfettamin, Kokain, Khat, svamp, LSD
Sällskap: Mina två jämnåriga vänner, Donald och Arthur.
Jag hade förvisso testat någon form av svamp ("mexikansk") men en väldigt liten dos och i kombination med alkohol och tjack. Jag hade även provat LSD men även där bara en halv dos. Jag visste med andra ord ungefär vad som skulle hända men hade ingen aning om att det skulle vara så intensivt som det faktiskt var.
Och jag kände ingen oro över snedtripp - jag hade knarkat mycket olika saker och i mycket olika situationer och miljöer innan och såg mig själv som säker på det här med narkotika.
Kvällen innan hade vi övernattat i Jönköping, och hade kört bil hela dagen ner mot vårt mål Österlen. Efter diverse detektivarbete på märkliga småvägar hade vi äntligen slagit camp på en höjd över stranden. Klockan var runt sex, vi hade rullat fem rediga splifar och var i ordning för svampintagandet. Vi satte oss nere på stranden med chips, Gin, ett sexpack follisar och grillkorv.
Vi åt svampen. Arthur tippade på att det skulle ta någonstans mellan 45 minuter och 1,5 timme innan vi skulle känna av något. Men redan efter ungefär tio minuter såg jag hur molnen över havet började "andas". Jag gnuggade mig i ögonen och noterade att molnen rörde sig i samma rytm som havets vågor under. Jag kollade runt omkring mig, och såg att sanden sakta men säkert började "rinna" omkring. Det hela kom så plötsligt att jag började må lite illa och få obehagskänslor. Jag gömde ansiktet i handduken jag låg på, och försökte tänka på annat. Helt plötsligt börjar jag skratta helt utan att veta varför. Mitt skratt fick respons av Donald som fnissar borta på sitt hörn, och sedan av Arthur som låg bredvid mig. Så ligger vi och skrattar en liten stund, och det hela börjar kännas mycket behagligare.
Jag provar att resa mig upp, men då skakas hela strand omkull och jag sätter mig genast igen. Jag tar en cigg, och gör ett nytt försök. Nu går det bättre. Alla tre börjar gå omkring på stranden planlöst och se oss omkring, de visuella hallucinationen är nu extrema, men i huvudet känner jag mig fortfarande ganska reko.
- Höhö, havet kallar på mig, säger Arthur och byter om till badbyxor. Jag viker upp mina jeans och plaskar omkring ett tag med vattnet precis under knäna. På botten rör sig stenar och sjögräs på ett väldigt rytmiskt sätt. Medan Arthur tar ett dopp smyger sig Donald ner till strandkanten och börjar modellera upp en fullstor kvinna av sand. Jag sätter mig bredvid honom och hjälper till att modellera sandkvinnans könsorgan. Vi börjar fnittra, vilket förvandlas till ett skratt vilket förvandlas till ett dödsgarv. Arthur kommer upp ur vattnen och hjälper till, även han skrattandes.
Härirån börjar mina minnen tyvärr flyta ihop, de få jag har kvar. Jag minns vissa sessioner, hur vi försöker lägga ord på känslan med att varje sådan diskussion avslutas med ett "Nä, det är fan ingen idé, det är som det är".
Jag minns att jag förde någotslags resonemang om att allt är "saker". En sten är en sak, våran bil är en sak, att vi är på stranden är en sak. Våra samtal gick ungefär såhär:
- Jag märker det nu, har inte märkt det innan, men allt är ju!
- Är vaddå?
- Jo men, allt är!
- Ja precis. Men VAD är det?
- Nä, det bara är, liksom.
Sådan pseudo-filosofiska resonemang låter ju bara extremt klyschiga så här i efterhand, men mitt uppe i ruset känns allt sådant väldigt, väldigt logiskt. Logiken är förövrigt något väldigt ologiskt under en svamptripp, medan allt ologiskt plötsligt blir väldigt rationellt. Logiken blir en annan.
Jag minns även att gick runt med en liten pinne och förde denna sak-diskussion även med växter och stenar omkring mig. Jag gick själv och pekade med pinnen på t ex en sten och sa "en sak!", pekade på en buske och sa "en sak!", och fortsatte så runt stranden. "En sak! en till sak! saker saker saker!! allt är saker!", samtidigt som Arthur och Donald körde något för sig själva någon annanstans. Det enda som kunde avbryta en i detta filosoferande var att se sig runt - de visuella hallucinationerna var fortfarande extremt intensiva, himlen fullkomligt blommade av fraktaler.
Himlen ja. Vi bevittnade en sådan där solnedgång som skiftar färg mellan olika nyanser av rosa, lila, gult osv. En sådan solnedgång är otrolig i nyktert tillstånd - på svamp var detta en religös upplevelse.
Under några timmar pågick allt detta, vi förstod absolut ingenting av våran omvärld, men kände ändå en oerhörd lycka och samvaro med varandra och naturen. Sedan kom mörkret, och med den snedtrippen.
Jag vet inte exakt var det började, men plötsligt var det mörkt och alla känslor av lycka var borta. Glädjen av att vara oförstående hade byts mot rädsla. Jag försökte tänka positivt, men kunde inte komma på något negativt allt. Ändå kändes det jobbigt. Ständiga cirkelresonemang. Jag virrade omkring lite i mörkret, försökte sätta mig med de andra men tyckte det blev för intensivt. Försökte sätta mig själv med blev rädd av mörkret. Donald började göra upp en eld med även det kändes jobbigt. Som grädden på moset kom en gubbe med en hund.
- Ni kunde inte valt en bättre kväll att slå läger på! Sa han. Det var 20 grader i vattnet idag, igår var det bara 11!
Även om han mest bara tyckte att vi gjorde något bra kändes dialogen jobbig, och jag ville mest bara att han skulle gå.
Snart började det även dugga, och vi kom överens om att det bästa var att ta upp alla saker för branten och lägga oss i tältet. Men om det finns någon lista över saker som inte rekommenderas under en svamptripp, så lär "plocka ihop alla ens tillhörigheter på en kolsvart strand" definitivt komma någonstans väldigt högt upp. Vi gjorde iallafall vårat bästa och tvingade oss upp för branten som nu hade förvandlats till en lerkulle.
Vi la oss i tältet, kedjerökte splif och svamptrippen började äntligen släppa. Allt kändes fortfarande lite halvjobbigt. Vi drack lite vin och somnade sedan.
Nästa dag spöregnade det, och i princip alla våra saker var våta. Vi käkade frukost i Simrishamn och fortsatte mot Malmö där vi rökte gräs hela natten hos en vän.
Sammanfattningsvis: Toppisar var det absolut roligaste och starkaste jag provat, men också på många sätt det jobbigaste. Jag är däremot inte avskräckt utan har fått mersmak, även om jag hyser en stor, stor respekt för denna drog. Nu vet jag lite vad det rör sig om, och det kanske kan vara en bra sak att prova en lite mindre dos nästa gång.
